Anthony Burgess – mannen utan gränser – Del 6

Litteratur.
Anthony Burgess. Collage: C Altgård / Opulens.
Anthony Burgess. Collage: C Altgård / Opulens.

ESSÄSERIE. En expert på området, Carsten Palmer Schale, berättar i en essä, som delats upp i sex delar, om den mångsidige författaren Anthony Burgess och dennes omfattande författarskap. Detta är den sjätte och sista delen.

Slutet på världsnyheterna

The End Of The World News: An Entertainment (1982) (Slutet på världsnyheterna, översättning Caj Lundgren, Bromberg, 1983)

Ja, vad skall man då säga om denna bok? En ”mellanbok” enligt min mening, och dessutom skriven strax efter hans opus magnum, Jordiska makter. Ehuru dock. Boken består alltså av tre delar, som är invävda i varandra, ibland rentav utan att övergångarna är särskilt tydliga. En av delarna, den om Trotskijs besök i NY 1917, tycker jag, frankt, att man kan hoppa över. Hursomhelst är det en lättviktig operett uppbyggd med hjälp av dialog.

Den andra delen – den om Freud och hans kollegor i Wien – är bättre, om än inte, tycker jag, direkt imponerande. Likafullt finns här en del poänger. Det hela kretsar naturligtvis kring Oidipus och hela Oidipuskomplexet (och, i ett fall om det pre-odiepala stadiet, förfäktat av en odisputerad ungrare). Alltså förhållandena mellan mor-son, far-dotter, mor-dotter, far-son och rentav, fast detta uttrycks tydligare i experimentromanen M/F, vari Burgess uppenbart missförstått Claude Levi-Strauss: incesten som lösning på det homosexuella ”problemet” (!).

Idéer om Jung som nazist (vilket han inte var) förs fram. Idéer om psykoanalysen som världens räddning är klart överdrivna. Mycket humor finns här emellertid, som vanligt. Bland annat om hur Freuds dotter, Anna (sedermera ju kanske världens främsta expert på barnpsykiatri), hjälper Sigmund att bända upp sin käft, eftersom han lider av käkcancer, och har opererat, och till stor del förlorat, gommen, för att få in en cigarr.

Men, ärligt talat. Nja. Det absolut bästa i den här boken, och det är bra, är delen om en irrande planet (inte asteroid, som man först antog i Australien), Lynx (Lodjuret), som är på väg att demolera jorden helt – och också gör det. Här finns starka berättelser om bland annat klassklyftor, elitism, våld, ett rymdskeppsprojekt etcetera. Och ett efterord, som ju får envar att betänka Harry Martinsons Aniara.

Syndarnas rike

The Kingdom Of The Wicked (1985) (Syndarnas rike, översättning Caj Lundgren, Bromberg, 1985)

Så här börjar (eller presenteras) Anthony Burgess roman Syndarnas rike: ”Jag hämtar min titel från det namn som judarna av tradition har gett det romerska imperiet. Ni kan räkna med att träffa på alla former av synd i det följande – fläskätande, liderlighet, äktenskapsbrott, bigami, sodomi, bestialitet, de mest sinnrika varianter av grymhet, lönnmord, dyrkan av falska gudar och synden att inte vara omskuren. Sålunda kan ni slicka er om munnen inför utsikten att få ägna er åt ställföreträdande lastbarhet, så att säga, i händerna på er författare. Det är blott alltför möjligt att utövandet av litteraturen är en form av sedeförfall som rätteligen bör fördömas.

Burgess skriver här  en bok om kristendomens födelse, om det ruttnande romerska imperiets förfall och om det eviga våld som tycks inflätat i världshistoriens framåtrörelse. Han skriver om Apostlagärningarna, kejsar Claudius, kejsar Tiberius, esséerna, gnostikerna, de tidiga kyrkostriderna, ultravåldet etcetera.
Man kan som läsare häpna över Burgess kunskaper. Men han var också, det är av många omvittnat, närmast encyklopediskt lärd. Burgess hävdade för övrigt ”ödmjukt” (nåja) att han ombetts skriva Jesus of Nazareth som tv-manus för BBC, och att detta då kom som bonus; knappt man tror det, så gediget som detta verk är. Somliga retar sig kanske rentav, vartefter romanen successivt utvecklas, på sin egen okunnighet (inte jag dock, vill jag ödmjukt tillägga). Men barbariet förblir detsamma.
Boken är en imponerande roman – språkligt, spänningsmässigt (vi vet ju ändå hur det gick) och konstruktionsmässigt, allt genomsyrat av Burgess entusiasm och vassa humor.

Flame Into Being

Flame Into Being: The Life and Work of D.H. Lawrence (1985)

Burgess kom naturligtvis inte undan vissa författare – därför att de var honom så lika.

Burgess ville sålunda – på 100-årsdagen – hylla en författare som har förtjänat sin beundran, och samtidigt introducera Lawrence och hans verk för dem som inte visste någonting om honom, förutom – enligt hans åsikt, tyvärr – Lady Chatterleys älskare.

Burgess beundran för Lawrence bygger inte på någon tydlig affinitet mellan dem. Men annat, som man möjligen inte först betänker, förenar dem likafullt. För det mesta behandlar Burgess det mesta med professionell respekt.  Beträffande den nya, och fylligare versionen av Mr Noon (1985), som måste ha blivit tillgänglig precis när Burgess arbetade på sin bok, noterar han med rätta att dess värde delvis ligger i det  vittnesmål om Frieda Lawrence (Frieda Weekley, född von Richthofen. Hon var gift med hans före detta lärare i Nottingham och mor till tre barn då de 1912 rymde till Tyskland. De gifte sig 1914.), som presenteras. David Herbert Lawrence hade själv varit förvånad, ja, även chockad, över att inse att det fanns en ohejdad libertinism i hans partner, som var extremt avlägsen från Jessie Chambers sexualitet eller Helen Corkes.

Burgess accepterar Lawrence egen värdering av Söner och älskare som ”en stor roman”, och tillåter till och med utan vidare tvist författarens uttalande att hans berättelse är historien om tusentals unga engelska män, och mor-son-förhållanden. Enligt Burgess är svaret på det oidipala problemet just ett äktenskap med en kvinna som Frieda. Vad han verkligen tycker om boken är annars dess direkthet och dess ärliga avsikt att ge ett porträtt av konstnärens på många sätt oattraktiva sidor. Kvinnor i kärlek, beskrivs här som en av de tio stora romanerna under 20-talet. För Burgess är  Lawrences stora bidrag till det moderna: införandet av nakenhetens poesi i den starkt socialiserade genren.

Alla resehandböcker hälsas med entusiasm, särskilt dem om havet och Sardinien. Han beundrar starkt Fåglar, Djur och Blommor.

Hans mest allvarliga åsikt är dock reserverad för Lady Chatterley’s Lover, vars reception han ser som en obstruktion i  Lawrences kanon, på samma sätt som A Clockwork Orange i sin egen. Denna, Lawrences mest berömda bok, skulle också vara så allmänt missvisande – och, enligt Burgess, på grund av romanförfattarens eget fel, eftersom den (under epoken) gjorde det svårt för människor att läsa den som en upphöjning av trohet och kyskhet (bland annat) genom att inkludera de (då) förbjudna orden, och speciellt ”fuck”. Det har alltid varit ett tabuord, och det står för en brutal handling, som inte är lämplig för äktenskapsbädden, något opersonligt, aggressivt, otryggt. ”En man kan knulla en hora, men om inte hans fru är en hora, kan han inte knulla sin fru.

Det är sant, som Burgess säger, att Joyce använder ”fuck” mer exakt – mer i enlighet med den historiska traditionen, det vill säga, och med vanlig användning i tjugoårsåldern, som när Molly beskriver sig som att vara knullad av Boylan, och för att hennes man hade upphört, inte att knulla henne, men att älska henne.

Både dysfemismen och eufemismen behövs i sammanhanget. Men än en gång var det en skillnad som Lawrence inte ville ha: han ville att män ska knulla sina fruar. Och för att ta upp ordets historia, som filologen Burgess självklart var skyldig att göra, kan denna inte lösa frågan, vilket är huruvida, efter Lady Chatterley, hur konnotationerna av ordet förändrats.

I övrigt ger Burgess en rättvisande redogörelse för de sista åren, iakttagande den döende Lawrence för det mesta ur Huxleys perspektiv. Det är genom Aldous Huxleys vittnesbörd  vi är informerade om Lawrences fördömelse av Frieda strax före döden: ”Frieda, du har dödat mig.”

Burgess, som beundrar Huxley, är här inte ifrågasättande, men hävdar att, oavsett kostnaden; Lawrence behövde Frieda som partner i sin ”dialektiska konflikt”. Dessutom, även om han dog så ung, hade Lawrence förmodligen redan skrivit tillräckligt, och hade han fortsatt skulle han ha mött mer besvikelse, eftersom han hade för avsikt att förändra världen; och även om Burgess gillar profeter tror han inte att någon författare kan förvänta sig att uppnå mycket i den vägen.

Ändå verkar Burgess bok, även om den är mycket personlig, vara en äkta hyllning: Burgess bok upphör aldrig att påminna om att Lawrence var en stor författare. Inte minst består Burgess hyllning av en beundran för D.H. Lawrences frispråkighet och mod – något han ju så ofta själv eftersträvade.

Död man i Deptford

A Dead Man In Deptford (1993) (Död man i Deptford, översättning Caj Lundgren, Bromberg, 1994)

I Burgess Confessions andra del, You’ve Had Your Time (”Din tid är ute”, 1991) berättar han bland annat om den otroliga produktivitet som utlöstes av en felaktig sjukdomsdiagnos julen 1959: döden skulle inträffa inom ett år. Han skrev därpå, från januari 1960, dygnet runt för att tjäna in royaltyer åt den blivande änkan. Drygt fem romaner hann han med under det året.

En annan våg av extrem skaparkraft bar dock Burgess även under det sista decenniet (eller de sista 15 åren). Då skrev han exempelvis den lysande boken om det elisabetanska teatergeniet, spionen och slagskämpen Christopher  Marlowe, publicerad på årsdagen av dennes våldsamma död på ett värdshus i Deptford 29-årig 1593. Burgess dog exakt 400 år senare.

Burgess hade i intervjuer deklarerat att han nog inte skulle orka med fler romaner. Desto mer fantastiskt, då, att Död man i Deptford visar sig vara åtminstone ett av hans mest inspirerade verk.

Parentetiskt: Personligen har jag ett mycket speciellt förhållande till både Shakespeare och Marlowe, eftersom jag fördjupat mig i dem båda – och deras tid – genom mina studier av deras samtida John Donne – vilket jag också skrivit en längre engelsk essä om.

Men Burgess och Marlowe? Ja, till att börja med avslutar egentligen inte Burgess sitt skrivarliv med en bok om Marlowe – han börjar delvis sitt skrivande med en avhandling om Marlowe redan under sina universitetsstudier i Manchester (1938). I övrigt? Jo: Sannolikt har det mycket att göra med huvudpersonens starka strålkraft; i Marlowe fann Burgess en gestalt som i liv och verk tycktes utgöra en illustration och sammanfattning av de teman som var återkommande i hans eget författarskap: katolicismen, tankens kraft, våldet, språkförälskelsen, förräderiet. Här uppfattar jag dessutom att John Donne är närvarade. Marlowe var dessutom (ungefärligt) samtida med såväl Elisabeth I som Shakespeare och (alltså) John Donne (men faktiskt också med Cervantes).

Elisabethanen Marlowe levde i en grym, djupt paranoid tid, där den blodiga kampen mellan protestanter och katoliker fördes på alla fronter. Ohjälpligt blev han indragen i ett intrigspel som när som helst kunde leda till döden. Var det måhända det ständiga dödshotet som tvingade fram spurten mot ryktbarhet inom dramatiken?

På bara några år, i slutet av livet, skrev Marlowe de Machiavelli-inspirerade maktdramerna Tamburlaine och The Jew of Malta. Därpå följde The Massacre of Paris, Edward the Second och Doctor Faustus, för att nämna de mest spelade.

Burgess har i ett tidigare verk, Skuggan av ett svek (1972), visat intresse för spionagets värld. Inte heller nu försitter han något tillfälle att blända med sin romanteknik och stil: Död man i Deptford är oavbrutet underhållande, även om det (kanske) krävs en hängiven läsares uppmärksamhet för att hänga med i de omfattande partier där skolastisk teologi avhandlas.

En moraldiskussion om svek och lojalitet är hursomhelst central i den aktuella boken. Som, som vi sett, i så många andra böcker av Burgess.

Som katolikjägare och spion i sir Francis Walsingshams underrättelsetjänst grips Marlowe omsider av tvivel på det rättfärdiga i sitt arbete. På krogar och värdshus deklarerade han, påverkad av Giordano Brunos tänkande, med största möjliga indiskretion att vissa ändamål inte kunde rättfärdigas på grund av medlens uselhet.

Ju blodigare hantverket blev, desto tydligare såg Marlowe värdenas relativitet. Här får Burgess tillfälle att friska upp sin vision av tillvaron som en konflikt mellan motsatser: den onda och det goda, himmel och helvete, anden och köttet.

Han låter Marlowe inse att det inte finns något som heter rätt val i denna kamp mellan oppositioner. Den kattlike slagskämpen och diktaren Marlowes tragedi och triumf var att han högt skrek ut sin insikt i en livsfarligt intolerant omgivning”. (Graham Norton)

Exit Burgess

Søren Kierkegaards samlade verk (se mitt verk Tvetydiga meddelanden, 2017–18) bildar tillsammans ett monument. Det är skrivet med blod, men är samtidigt mycket underhållande. Hans språk är helt enkelt lysande; det vindlar och vinklar sig fram, dyker djupt och svävar högt, rymmer en kvickhet som få författare uppnått, brusar och susar. Det är ofta svårtillgängligt: stilen, dialektiken, humorn, sarkasmerna, terminologin, ämnet som sådant, det paradoxala frestar på att ta till sig men har mycket att ge den som mäktar med att läsa.

Skrifterna är ibland fragmentariska, ibland sammanbundna i dubbletter, tripletter och kommentarer. De går ut och in i varandra, växlar spår och genrer, är marinerade i ironi och polaritet. Ofta brukar man dela upp verket i olika delar: de stora diktverken, de teologiska och filosofiska verken, uppbyggelseskrifterna, pamfletterna, polemiken. Monumentet kan ibland tyckas vackla, och tanken irrar ibland som Odysseus på sina seglatser. Det är tungt som en granitklippa i havet och lätt som en fjäril på en sommaräng.

Kierkegaards mest betydelsedigra verk är kanske, jag skriver kanske, de som tillskrivs författarpseudonymer eller en eller annan utgivare. Men även mycket av det som är skrivet under eget namn är salt och starkt och viktigt.

Det samlade verket är inte systematiskt, och inte heller avsett att läggas fram som ett system. Tvärtom: existensen kan ju inte systematiseras. Däremot förefaller mig Kierkegaards enskilda verk kretsa som planeter runt en sol, utan att alltså fastna i ett gripbart och avslutat allmänt. Verkets delar förhåller sig med andra ord till varandra på ett gravitetiskt vis, men även ofta på ett konfrontativt. Ibland virvlar därutöver en och annan komet eller asteroid förbi. Verket utvecklas dessutom efterhand.

Detta minner åtminstone mig mycket om Burgess. Som talet om synd, arvsynd, vilja, vardandet exempelvis.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

John Wilson – som han ju hette i 40 år – och sedan Anthony Burgess (som han för en bredare publik är känd som) var mycket komplicerad och komplex. Och gränslös. Naturligtvis både på gott och ont. För mig har han, rent personligt, varit en avgörande del i min uppfattning om inte bara litteraturen  utan även, och mer, livet.

I vilket fall som helst debuterar Burgess, 1956, som verklig författare, i och med utgivningen av trilogins första del – Time for a Tiger (som även om den, alltså, inte finns på svenska, rekommenderas synnerligen varmt). Vid sitt korta hembesök under tiden intervjuas för övrigt Burgess för första gången, och nu också för första gången under namnet ”Mr. Burgess”. Trilogin får, som redan nämnts, mycket goda recensioner.

Men så kommer då julen/nyåret 1959, när Burgess feldiagnostiseras: ”du har en obotlig hjärntumör och kommer att dö inom ett år!” (säger läkaren och löparlegenden Roger Bannister). 1 år. För att ”försörja sin änka” (så typiskt Burgesskt) beslutar sig därför Burgess för att skriva maniskt. Året 1960 blir det 5½ bok. 1960–66 åtta eller nio. Men han dör ju inte! Istället kommer hans första fru Lynn att, vid 48 års ålder, dö av sin alkoholism senvåren/försommaren 1968. ”Tar hon ett glas till dör hon” låter en leverspecialist meddela. Vilket paret givetvis firar på krogen!

Efter det att Lynn dött – men under det senaste dryga decenniet har man inte haft mycket till samliv, dröjer det inte mer än några månader förrän Burgess åter träffar forskaren i lingvistik vid Cambridge, översättaren och affärskvinnan Liana M Från Italien. Och: sonen Paolo Andrea! Per en Bedford Dormobil går därefter flykten från England – för gott, med undantag för några kortare studiebesök – till Italien och Malta. Även denna historia är, naturligtvis, både komisk och en aning surrealistisk: ”det dröjde ända till Avignon innan vi blev rånade”; ”De ludna maffiatyperna vid gränsstationen i Ventemiglia älskade i varje fall barn”; hemma väntade en ”ärgad grevinna med storhetsvansinne”.

1968 är med andra ord ett verkligt märkesår för den 51-årige Anthony Burgess och hans blivande, och yngre, fru Liana. Nu börjar ett eller ett par nya kapitel. Som kommer att sträcka sig över nästan exakt 25 år.

Och? Ja, till att börja med: Liana tycks vara en tuff brud i lyxförpackning. Dessutom mycket mer på samma våglängd som Burgess än Lynn var. De bosätter sig först på Malta. Denna mystiska ö har en sträng censur, visar det sig, vilket exempelvis innebär, att Burgess inte får ta emot mer än en bråkdel av de böcker han beställt, fått eller rekvirerat.

Dessutom anmäls Burgess av ogina grannar som sett honom – arbeta! (Vilket han alltså inte fick göra enligt reglementet.) Kort sagt går det åt h-e, och inte heller här får friden råda. I fortsättningen befinner man sig sålunda sällan på Malta. Istället befinner sig globetrottern och ”polyglotten” Burgess mer eller mindre på ständigt resande fot. Å andra sidan: han/de bor mycket i Italien, USA (där Burgess ofta blir visiting fellow eller gästprofessor), samt – slutligen – i Monaco. Där B för övrigt blir mycket god vän med Grace Kelly.

Som polyglott globetrotter undervisar och föreläser Burgess mer eller mindre konstant. Samtidigt ”ringer Hollywood” och han vecklas in i surrealistiska dialoger med producenter och regissörer.

”Kontrakten var som telefonkataloger”. Ändå blir det inte så mycket med Burgess Hollywood-manus, även om han, på sedvanligt manér, levererar hekatomber av dylikt. A Clockwork Orange filmatiseras dock slutligen av trätobrodern Kubrick, och Jesus från Nasareth av vännen Zeffirelli.

Men Burgess är ju  inte Burgess för inte. Han blir en ”kändis” och ständig gäst i ett otal TV- och radioshower i England, på Irland, i Italien, Spanien och USA, Sverige och Norge etcetera. Too much! faktiskt. Ändå förmår han, ibland åtminstone, hålla fanan högt, och gör bejublade framträdanden som programledare för BBC och irländsk TV. Inte minst om Joyce 1982 och senare. Han accelererar också som – ännu ej riktigt erkänd, men det kommer – kompositör och skriver mängder av artiklar, recensioner och så vidare. Vad som börjar gnaga i honom, efterhand, är dock att han sviker sig själv som romanförfattare. Framför allt borde han skriva något ”stort”.

Sedan kommer också hans – vid sidan om 60-talet – andra grandiosa skrivarperiod. Hans verkligt stora mästerverk – som dessutom får enormt med beröm och överöses av priser utom i England (och i Italien, ”eftersom italienarna förstod vad boken handlade om”  – Jordiska makter (1980), dubbelbiografin ”Confessions (1986 och 1990) samt  A Dead Man In Deptford (1993). Plus – som vanligt – en mängd annat.

CARSTEN PALMER SCHALE
info@opulens.se

Det senaste från Litteratur

0 0kr