Alla vill bli gamla, men ingen vill vara det

Litteratur

OVISSHET. ”Han väljer av säkerhet att förlägga sin nya roman några decennier in i framtiden – ett berättartekniskt grepp som han har använt i tidigare böcker. Att skriva sig in i en oviss framtid utifrån de erfarenheter och kunskaper som man själv äger”, skriver Bo Bjelvehammar.

Tivoli av PC Jersild
Albert Bonniers (2017)

Det finns ett otal skildringar om åldrandet och döden, liksom skogar av tänkespråk om att bli gammal. Hjalmar Söderberg sägs ha bidragit med följande: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.” Nu är det tveksamt om det är Hjalle som har sagt det.

Per Christian Jersild, läkare och författare, har nått de åren då det går att säga något bestämt om åldrandet och något mindre bestämt om döden. Men han väljer av säkerhet att förlägga sin nya roman några decennier in i framtiden – ett berättartekniskt grepp som han har använt i tidigare böcker. Att skriva sig in i en oviss framtid utifrån de erfarenheter och kunskaper som man själv äger och som man kan läsa sig till.

Allt är förlagt till Stockholm och Djurgården, till markerna där Tivoli Gröna Lund fanns; nu finns det inte mer, efter att ha gått i konkurs. Området lockar kinesiska investerare, som satsar på ett exklusivt boende för kapitalstarka seniorer; där finns all service, en rikedom av aktiviteter och ingen anledning till oro då säkerheten är optimal, allt påminner om ett gated community.

I ett åttiotal små prosastycken låter P C Jersild oss bli bekanta med människor i detta annorlunda äldreboende, brukare, anställda och ekonomiska intressenter, som vill komma in där för att tjäna pengar på de boende. Kommersen pågår hela livet och in i döden och de som bor där har inte sällan ett stort mål – att maximera sina upplevelser. Med tango, diskussioner i filosofiska och litterära sällskap och deltagande i mer eller mindre suspekta aktiviteter, som i frivilliga civilgarden.

Det som gör äldreboendet unikt är att det ingår en livförsäkring med 100-årsgaranti, vilket innebär att läkarna får arbeta hårt med livsuppehållande arbete. Anläggningen har ett stiligt namn – Bliss Gardens, lycksalighetens trädgårdar – men vanligt folk säger De saligas ängder, eller Kalkbrottet.

Det finns ett myller av personer som gör romanen både spretig och ibland känns det som transportsträckor vid läsningen; det hade varit bättre med en koncentration på ett fåtal personer och färre händelsekedjor. Men författaren är ständigt på gott berättarhumör och trivs när han får introducera nya discipliner inom kirurgin och tänja robotars användningsområden. Robotar sköter inte bara rutinsysslor, utan är även behjälpliga som sällskap åt de äldre, särskilt åt dem som saknar barn och barnbarn. Papperslösa människor transporteras dit varje dag, under strängt reglerade förhållanden, och svarar för de sysslor som är lägst ner på arbetsstegen.

Av alla de personer som traskar över sidorna, minns jag bäst de två bröderna, där den yngre försöker hålla reda på den äldre, utan nämnbar framgång, men framför allt mins jag den store stöttepelaren i hela bygget, vaktmästaren Bosse!

 

BO BJELVEHAMMAR

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen