Vad gör vi med åldrandet?

Krönikor.
Ålderstrappan i kurbitsmåleri av Winter Carl Hansson i Danielsgården, Bingsjö, 1799. (Bildkälla: Wikipedia)

UNGDOMSFIXERINGEN. ”Kulturkvinnorna och Zlatan tycks vara eniga om att mörkret börjar tätna på tröskeln till fyrtioårsåldern. Gräddfilen blockeras av nya årsmodeller – på planen, på krogen och i dejtingdjungeln”, skriver Erik Cardelús.

Någon gång under senhöstens mörknande dagar hände det. Ett antal namnkunniga och profilerade kulturkvinnor lade ut texter om sitt åldrande och obehaget i att den egna attraktionskraften försvagas. Parallellt gav Zlatan ut sin bok Adrenalina. Även här upptogs tankarna av en oro inför åldrandet, att tappa kraften, självsäkerheten och attraktiviteten.

Tätt efter kom SVT-dokumentären Under kniven som skildrar svenskarnas allt större behov att skönhetsoperera sig. Ett behov som löper från ung till gammal, från slott till koja. Med full respekt för smärtan i de inblandades skönhets- och ålderskval, här välkomnas ändå ett fördjupat samtal om åldrande. För det finns få saker som vår moderna civilisation förhalar, förnekar och förskjuter som åldrandet.

När börjar då ålderdomen bli trist och toxisk? Kulturkvinnorna och Zlatan tycks vara eniga om att mörkret börjar tätna på tröskeln till fyrtioårsåldern. Livets tidigare erövringar och expansioner stannar av, gräddfilen blockeras av nya årsmodeller – på planen, på krogen och i dejtingdjungeln. Självklarheten i att bli uttagen i startelvan sjunker. Chansen att gå hem med attraktivt sällskap från krogen tunnas ut. Svajpandet på Tinder kärvar. Eller för att tala dagens förhärskande språk, ekonomiskan: det kroppsliga och erotiska kapitalet devalveras.

Mitt i alla dessa medialiserade åldersnojor finns paradoxer. Med ett tillfälligt pandemiskt hack i kurvan, visar statistiken att allt fler blir allt äldre, vilket betyder att vår planet fylls av åldringar. Detta gäller inte bara längre i den rika delen av världen, utan även i så kallade utvecklingsländer där medellivslängden höjs och sjukvården blir allt bättre. Det räcker med att återse någon av den framlidne professor Hans Roslings alla presentationer för att bli varse denna glädjande trend som visar att allt fler lever allt längre världen över. Här sägs ofta att våra kroppar är genetiskt programmerade till att leva fram till 120-årsstrecket.

Ålderdomen framstår då som ett svek.

Samtidigt märks en snårig paradox. För parallellt med att jordens befolkning blir allt äldre, lever vi i en globaliserad kultur som hyllar ungdomen, den unga och orynkiga kroppen, känslan av ostoppbarhet och osårbarhet. Om denna kultur hämtar sin näring ur ett inneboende förakt för det oestetiska och ofulländade, förnekelsen av den biologiska klockan, kommersialiserad och digitaliserad narcissism eller bara dumhet, är nog bäst att hålla osagt.

Ännu konstigare blir det då kraven på god vård och friskt liv ökar samtidigt som politiker världen över vinner val på löften om skattesänkningar. Ålderdomen framstår då som ett svek, ett fabriksfel i Produkten Liv. Något att reklamera, reparera och remejka.

Leende ungdom och grimaserande ålderdom, ett problem som passas över till vetenskapen och marknaden att fixa. För vem vill bli gammal, rynkig och grå, när man kan vara ung, slät och skinande? Det räcker med att titta på närmaste Hollywoodfilm för att inse att rynkor, grå hårtestar och hopsjunkna kroppar inte säljer. Men är detta något nytt?

Den romerske filosofen Seneca kallade ålderdomen en obotlig sjukdom. Många minns nog den oföränderliga och oklanderliga ungdomliga skönheten hos Dorian Gray i Oscar Wildes kända roman eller medeltidssägnen som Goethe plockade upp och förvandlade till Faust, en man som säljer sin själ till djävulen och i utbyte får leva i evig ungdom, rikedom och makt. Eller i närtid: Alphavilles dänga ”Forever Young”.

I konsumtionssamhället finns andra problem med åldrandet. Här ska våra konsumtionsvaror gärna åldras så där lagom omärkligt att vi bestämmer oss för att köpa en ny modell. För några år sedan stämdes ett känt storföretag för att ha förkortat livslängden på sina telefoner. Ett avsiktligt accelererande åldrande inbyggt i produkter skapar en smart drivkraft till att handla nytt, vilket håller konsumismens hjul snurrande. Så – utifrån en marknadslogik – blir åldrandet lysande business för skönhetsindustrin. Nedsida blir uppsida. Sörj inte, skönhetskonsumera.

Under senhöstens kulturmärkta åldersdebatt höjdes röster för att vi borde tänka mer på själen än kroppen. Men hur evidensbaserad är egentligen själen? Var finns själens marknadsplan? Hur svajpvänlig är en själ? Det har även sagts att åldrandet och den sjunkande attraktiviteten plågar kvinnor mer än män, en trend som tycks plana ut i dagens metrosexuella tidsålder. För de flesta vill vara högvilt på begärets marknad och tappade marknadsandelar är trista. Eller som Annika Norlin sjunger: ”Men nu blir kroppen sämre och man måste låtsas hårdare/Folk vill mindre av en nu och väntar sig mer/ Och man får inga favörer av folk som vill ligga längre.”

Kanske klimatkrisen blir det tragiska botemedlet. Att tänka botox, lifters och fillers blir sekundärt när skogen brinner intill. Bekymmersrynkor, fallande ögonlock och ridbyxlår hamnar i tankeskugga med huset översvämmat av extremregn. Eller så kör vi på som vanligt, bara lite snyggare och mer skönhetsopererade än annars. Estetik övertrumfar etik, sköna smajl på det sjunkande skeppet.

ERIK CARDELÚS
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Den blåbruna mattan. (Illustration: Igor Wombolowski)

Den blåbruna mattan

HÖGERHOTET. ”Denna verktygslåda och civilsamhällets ignorans med tro på att ett högerextremt,
0 0kr