Debut om när slutet närmar sig

Litteratur/Kultur.
Hanna Rut Carlsson (foto: Kajsa Göransson)

LITTERATUR. Hanna Rut Carlssons komiska tragedi kan liknas vid ett förtätat kammarspel där allting händer här och nu. Känslan förstärks av att Carlsson inleder med en rolllista, och ibland bryter textflödet med scenhänvisningar och repliker. Det är en bra debut.

 

 

Sista hösten i Legoland
Av Hanna Rut Carlsson

Norstedts, 2019

“Människorna har byggt ett Legoland vid havets rand. Det är klart att de vill tro att det är säkert. De vill inte tänka på faran, de dansar alldeles intill kanten, de gläder sig åt alla skatter de samlat på sig”.

Tre orakel vandrar på Köpenhamns gator. De betraktar människorna och tycker synd om dem. Så lite de förstår!

Oraklet Amir har fått jobb på fem King’s Kebab, och när han inte säljer falafel skriver han sitt budskap på husväggarna med en tuschpenna. Enligt orakelkollegorna Irving och Miranda blir Amir alldeles för berörd av mänskligheten. De anser att han lägger sig i och pratar bredvid mun.

Men han vet ju att det är den allra sista hösten i Köpenhamn – kanske går tragedin att skjutas fram om människorna gör något. Amir talar dock för döva öron, ty “människorna ser aldrig slutet närma sig. De ritar sina framtidsbilder framåt, uppåt, upp, upp, upp. De baserar alla sina visioner på vad de redan sett. Människorna kommer aldrig att se slutet komma, för de har aldrig sett slutet komma förr”.

Hanna Rut Carlsson, miljövetare vid Köpenhamns universitet, debuterar med en både dyster och humoristisk dystopi om människors oförmåga att ta ansvar för vad de har ställt till med. Det är roligare att fortsätta leka och bygga sagoslott av färgglada plastbitar än att lägga ner spaden och säga stopp. I Sista hösten i Legoland förstår man att det snart är slutlekt. Naturen i form av sandstormar, hetta och skyfall invaderar staden, och vattnet stiger – men stadsborna verkar inte märka någonting. De har nog av det som sker i deras egna liv.

Vi får möta några individer, vars liv på olika sätt flätas ihop. Malik, den medelålders arkitekten som övertygar kommunen att bygga en vall mot havet och spränga berggrunden för en ny tunnelbanestation. Hans dotter Joanna går bara i fyran, men är den enda som verkar inse åt vilket håll allting barkar. Vänsteraktivisten Katja bor i kollektiv, hon är trött på snubbar och letar brudar på Tinder. Alice är olycklig, eftersom hennes flickvän har flyttat till Berlin. Renhållningsarbetarna, tillika livsfilosoferna Halima och Ubah, plockar skräp och rensar husväggar från klotter. Och så Malte, Konrad och Mads – tre räddhågsna nassar som innerst inne bara vill vara snälla.

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

 

Carlssons klimatdystopi ligger i tiden. Liksom den norska författaren Maja Lundes bok Blå (som gavs ut förra året och precis har gått som följetong i P1) är Sista hösten i Legoland en bok vars handling placerar sig otäckt nära vår egen samtid. Men till skillnad från Lunde som beskriver hetta, bränder, vattenbrist och smältande isar i ett globalt perspektiv i både nutid och framtid, håller sig Carlsson på samma plats inom loppet av en ynka höst. Hennes komiska tragedi kan liknas vid ett förtätat kammarspel där allting händer här och nu. Känslan förstärks av att Carlsson inleder med en rolllista, och ibland bryter textflödet med scenhänvisningar och repliker. Det är en bra debut, och om inte världen går under innan dess ser jag fram emot Carlssons nästa roman.

CAROLINA THELIN
carolina.thelin@opulens.se