2000-talets bästa böcker (del 1 av 4)

Litteratur.
Collage: C Altgård / Opulens

TOPPLISTAN. Carsten Palmer Schale skriver om de åtta bästa författarna hittills under detta århundrade. En högst subjektiv lista förstås men dessa författare, även om det givetvis finns många fler, menar Carsten inte bara är förbannat bra, utan dessutom tonsättande i dagens världslitteratur. ”Chimamanda Ngozi Adichie , Jamaica Kincaid och Reza Rezvani ger oss en hint om tankar från andra världar. Jessie Burton och Tracy Chevalier ställer oss på huvudet. Kiki Dimoula, Michel Houellebecq och Eugen Ruge öppnar vara ögon för annat än det vi vanligtvis konfonteras med. Sammantaget får vi därmed och härmed en del att tänka på, och känna av. Som vi normal sett inte får.”

Michel Houellebecq

Brasiliens flagga har i sitt centrum en jordglob, runt vilken ett band löper, med, på svenska, texten ”Ordning och framsteg”. Uttrycket är ett direkt citat från den franske 1800-talsfilsofen Auguste Comte, grundare av en sorts ”positivism”. För mig, som sociolog, men också med grundläggande utbildning i naturvetenskap, är dock Comtes positivism något helt annat än det vi numera brukar avse med positivism, dvs. den positivism – eller nypositivism- som formulerades av Carnap och andra i den s.k. Wienkretsen. Eftersom Houllebecq, efter sin formidabla vurm för Schopenhauer, i ett slag (ehuru kallsinnigt) övergick till en beundran för Comte är för mig ytterst intressant. Och svårbegripligt. Detta är också skälet till att jag också på allvar börjat få upp ögonen för Houllebecq, som jag tidigare bara träffat på mer allmänt.

Houllebecqs bok ”I Schopenhauer närvaro” har definitivt förstärkt mitt intresse. Därutöver även förordet av Agathe Novak-Lechevalier. Det var länge sedan en text generat så många idéer och en myckenhet lust som just denna. Varför har jag inte tidigare intresserat mig mer för Houllebecq? Kanske för att även jag reagerat på hans rykte som inte bara en av det samtida Frankrikes mest fascinerande författare, utan ävenså – och måhända mer – för hans rykte som en slirande gossen Ruda. Men här!

Dessutom: Schopenhauer är, menar jag, den i åtminstone Sverige minst kände store filosofen från 1800-talet. Inte ens bland i övrigt ganska kvalificerade läsare känner man oftast till så mycket mer om Schopenhauer än hans kompakta pessimism.

Houellebecq hade i någon mån, som läsare, börjat gå på tomgång så tidigt som i början av 1980-talet – alltså vid pass 25 års ålder. Då lånar han Schopenhauers ”Aforismer i levnadsvishet”. Houllebecq skriver:
”På den tiden var jag redan förtrogen med Baudelaire, Dostojevskij, Lautréamont, Verlaine, nästan alla romantikerna, mycket science-fiction också. Jag hade läst Bibeln, Tankar av Pascal, Websters värld, Bergtagen. Jag skrev dikter, jag hade redan känslan av att läsa om snarare än att läsa på riktigt (min kurs), jag tänkte att jag åtminstone var klar med en första fas av mitt upptäckande av litteraturen. Och så, på bara några minuter, ställdes allt på ända” (I Schopenhauers närvaro, s. 18).

Houellebecq hade mött sitt alter ego! Han sprang förtvivlat omkring i Paris på jakt efter ”Världen som vilja och föreställning” – men hittade den inte först (den är svårfångad också i Sverige kan jag upplysa om). Men till slut! Schopenhauer, fann han, var (som berättaren och litteraturvetaren Francois i boken ”Underkastelse”; på svenska 2015) närvarande i det han skrev. Och Houellebecq kunde känna igen sig i den radikala pessimismen, misantropin, lidandet, poesin.

Michel Houllebecq är alltså – och i synnerhet inledningsvis – besatt av Schopenhauer. Men så enkelt är det inte. Han är inte bara intresserad av Schopenhauer – han är också intresserad av dennes inspiratörer; främst Kant, men i någon mån också Platon. Vidare hade Houellebecq en kort kärlekshistoria ihop med Nietzsche, som ju också, till en början, var betagen av Schopenhauer Houellebecq tycker rentav, att Nietzsches ”Otidsenliga betraktelser” är det bästa som skrivits om Schopenhauer. Kant, i sin tur, utgör ju i grunden något av en utgångspunkt för Schopenhauer. I synnerhet Kants idéer om den mänskliga begränsningen när det gäller att ”förstå” eller ”föreställa sig saker”. Kants tankar om det mänskliga tänkandets möjliga kategorier – tid, rum, kausalitet osv. – bildar också grunden för Schopenhauer., även om Schopenhauer vidgar tänkandets register.

Dessutom är det emellertid så, att Schopenhauer, efter mycket tänkande, kommer fram till att tänkandet och ”föreställandet” i princip kan reduceras till – ”kausalitet”.

Likafullt. Om Houellebecq träffas av Schopenhauer runt mitten av 80-talet, ”byter han ut” honom tio år senare – mot Auguste Comte. Men Houellebecq kommer med början 2005 att översätta och kommentera – och brodera ut – Schopenhauers böcker varav” Världen som…” är Mästerverket, och aforismerna egentligen en biprodukt. Houellebecq erfar därmed Schopenhauers beroende av Platon och – fr. – Kant; han fördjupar sig i Schopenhauers huvudbegrepp ”vilja” och ”föreställning”, där det ena handlar om urkraften och dess framträdelseformer och det andra om vår mänskliga förmåga (och oförmåga) att genom våra sinnen uppfatta världen ö h t. Resultatet resulterar i sinom tid – 2017 – i en bok.

Vi kommer därmed över till Schopenhauers mästerverk: ”Världen som vilja och föreställning”. Och det är alltså främst detta verk – men inte endast – som i föreliggande bok, ”I Schopenhauers närvaro”, är den centrala texten. Både Houellebecqs (någorlunda) texttrogna kommentarer som hans mer egensinniga är här av stort intresse. Ty, som Agate N-L också påpekar, är – eller blir – Houellebecqs relation till Schopenhauer efterhand alltmer fri. Hon skriver, att Houellebecq mer och mer ser Schopenhauer som en ”tankegenerator”. Så är nog också, spännande nog, fallet.
De viktigaste avsnitten i ”I Schopenhauers närvaro” är, som jag ser det, ”Världen är min föreställning”, som kunde hetat ”Världen är MIN föreställning” (hämtat från mästarens mästerverk, första boken, §1), ”Så objektiverar sig livsviljan” och – och mest intagande – ”Betrakta tingen uppmärksamt”.

”Världen är min föreställning”. Dvs: den föreställning jag/vi har av/om världen är just min/vår av vår kognitiva förmåga bestämda uppfattning. Vi ser världen på det sätt vi kan se den. I motsats till Kant vidhåller dessutom både Schopenhauer och Houellebecq att föreställningarna är avskilda från ”tinget i sig”, även om det sistnämnda också spelar en stor roll för Schopenhauer. För båda är ”tinget i sig” inte yttersta orsak till våra föreställningar, eftersom det bara är i föreställningsvärlden som kausalitet kan förekomma, Å andra sidan hävdar Schopenhauer att ”tinget i sig” är den grundläggande och s.a.s. obefläckade enheten.

”Så objektiverar sig livsviljan”. Schopenhauer menar att ursprunget till fenomenvärldens oändliga mångfald, där allting endast existerar relativt, är en absolut och oföränderlig enhet, som kan beskrivas som en vilja. Detta får emellertid inte missförstås; det rör sig inte om viljan efter ett motiv som hos människan, vilken endast är en av viljans objektiveringar, utan om en fullständigt opersonlig, obetingad och blind vilja. Denna representerar hos Schopenhauer alltså det kantianska tinget i sig.

Fenomen eller materia är för Schopenhauer detsamma som vilja i objektiverad form, och varje rörelse i det materiella (antingen det gäller ett moln som förändras eller en människa som handlar) är därmed samtidigt en viljeakt. Trots att viljan som ting i sig är fri (i betydelsen självständig) är var och en av dess företeelser bunden av det kausala i sitt väsen.

När viljan objektiverar sig gör den inte detta planlöst, utan enligt vissa bestämda former som kan ordnas hierarkiskt. Schopenhauer talar om olika grader av viljans objektivering, där den lägsta graden utgörs av de allmänna naturkrafterna (livskraften), och de högre i tur och ordning av den oorganiska materien, växterna, djuren och oss människor. Vad som i själva verket sker då viljan som ting i sig objektiverar sig i ett oändligt antal företeelser, av vilka var och en kämpar för att få just sin subjektiva vilja fram – är att denna vilja bekämpar sig själv, med ett ständigt lidande som följd. Och allt detta i förhoppningen om att nå en varaktig lycka, en slutgiltig tillfredsställelse på toppen av alla strävanden.

Men detta är en illusion, menar Schopenhauer. Ty den lyckokänsla man kan uppleva då ett mål har uppnåtts är bara tillfällig. Efter en kort tid avlöses den av frustration över andra och högre mål som man ännu inte uppnått, och så börjar ens strävanden om på nytt. Allt medan man trampar på andra varelser och existensformer, i tron att det finns en absolut skillnad mellan det egna subjektet och de andra subjekten.

Hurdå med Houellebecqs mer specifika hållning till allt detta? Han börjar, som antytt, med relativt trogna kommentarer av mästaren, men glider efterhand över i mer fria och rent Houellebecqska reflektioner.

Basen i alla dessa kommentarer är Houellebecqs översättning av ett knappt 30-tal fragment ur Schopenhauers ”Världen som vilja och föreställning” och dennes biprodukt ”Aforismer i levnadsvishet”. Rent filosofiskt är kommentarerna om ”viljan” (och dess objektiveringar från /grym/biologisk evolution till /inskränkt/mänsklig medvetenhet) kanske en hörnsten i åtminstone en del av Houellebecqs egen verklighetsuppfattning och moral, medan kommentarerna av mästarens aforismer är av samma stilistiska och moraliska karaktär som Schopenhauers egna: dvs humoristiska och i någon mening faktiskt livsbejakande.

I vår samtid, och egentligen redan i Schopenhauers och exempelvis Baudelaires, har individens vilja som (starkt drivande) begär splittrats och fragmenterats, och våra föreställningar har korrumperats av våra (ständigt av annat uppfylla) sinnen. De enda kompensationer som det senkapitalistiska varuspektaklet erbjuder är rus, konsumtion, rökning, religion, sex.

Men underkänner detta Schopenhauer? Nej, tycks Houellebecq framgent, och alltjämt, mena. Det enda vi som människor kan använda någorlunda bra, är vårt förnuft, som bara kan bekräfta att allt är en illusion. Desillusionen är därför bara ytterligare en bekräftelse och ett bedövningsmedel bland andra. Men också en förutsättning för att betrakta verkligheten som den faktiskt är: rättframt, rakt, ärligt. Vilket jag tror är huvudorsaken till att Houellebecq bland så många väcker irritation (som Schopenhauer och Baudelaire och dekadenspoeten Huysmans).

Men hur då med: ”Betrakta tingen uppmärksamt”? Jo, här hittar vi, menar jag, ett bevis för Schopenhauers känsla för konst, litteratur, meditation och – främst – kontemplation. Denna förmåga att i kontemplativa stunder ”förlora sig” i tingen, rummen, tiden, verket, konsten. Att närvara som viljelöst upptagen och ingående.

Jamaica Kincaid

”Om man, lyft genom andens kraft, låter det vanliga sättet att betrakta tingen, fara, det vill säga upphör att med ledning av de olika gestaltningarna av Grundens lag endast forska efter deras relationer till varandra, vilkas yttersta mål alltid är relationen till den egna viljan, således inte längre betraktar tingens var, när, varför och vartill; utan endast och allenast deras Vad; och inte heller låter det abstrakta tänkandet, förnuftsbegreppen intaga medvetandet; utan is stället för allt detta hänger sig med hela sin andes kraft åt åskådningen, helt och hållet fördjupar sig i den och låter hela medvetandet uppfyllas av den lugna kontemplationen av det för tillfället föreliggande naturliga föremålet, vare sig det är et landskap eller ett träd, en klippa, ett hus eller vad som helst; så att man för att begagna ett djupsinnigt tyskt talesätt helt och hållet förlorar sig i detta föremål, det vill säga glömmer sig själv, sin vilja och endast består som rent subjekt; som objektets klara spegel; så att det är som om som om föremålet ensamt funnits till utan någon som varseblir det och man således inte längre kan skilja mellan åskådningen och den åskådande, utan båda blivit ett, därigenom att hela medvetandet fullkomligt fyllts och intagits av en enda åskådlig bild; om således objektet på detta sätt utträtt ur all relation till något utanför densamma, och subjektet ur all relation till viljan, då är det som på detta sätt uppfattas inte längre det enskilda tinget som sådant; utan idén, den eviga formen, den omedelbara objektiteten för viljan på detta stadium: och därmed är på samma gång den i denna åskådning inbegripne inte längre individ: ty individen har redan förlorat sig i denna åskådning: utan han är ett rent, viljelöst, smärtlöst, tidlöst kunskapssubjekt.” (”Världen som vilja och föreställning” – Tredje boken, § 34, återgiven här hos Houellebecq, s. 29–30)

Men hur då med Comte? Ja, detta är för mig en gåta, som inte heller Agathe Novak-Lechevalier anstränger sig att lösa. Notera ex. att (den sent omsider religiöse) Comte betonar att ”historien rör sig”, ”förändring är möjlig”, ordning, reda, framsteg och – optimism?

Men låt nu allt detta vara. Boken ”I Schopenhauers närvaro” – som för övrigt inte minst betonar att vara närvarande i det man skriver – är en inte bara djupt fascinerande bok, den bidrar också till att alstra kreativitet åt den intresserade.

Märkligt nog, eller kanske inte så märkligt, har Jamaica Kincaid (f. 1949 på Antigua; numera litteraturfenomen i USA), en av vår tids mest syrastarka författare, bemötts av blandad kritik: hennes politiska och sociala engagemang har s.a.s. ställts mot hennes litterära kvalitéer. Jag tycker hon är synnerligen stark i båda dessa avseenden (intressant förresten, men det får bli ämnet för en annan text, att så många världsförfattare under de senaste decennierna är från Karibien).

Jamaica Kincaid flyttade hemifrån redan vid 16 års ålder, då hon bosatte sig i NY och började arbeta som au pair. 1974 började hon skriva artiklar för The New Yorker, där hon sedermera blev etablerad som bland annat krönikör, men efterhand också alltmer som essäist och berättare i djupare mening. Hennes blev tidigt en blandning av ”porträttör” av både enskilda familjeförhållanden och en skarp gestaltare av karibisk kultur.

1984 publicerades Kincaids första bok, novellsamlingen At the Bottom of the River, relativt sent för en stor författare med andra ord, som blev mönstergivande för hela hennes fortsatta författarskap. Här framträder en fascinerande brygd av lyriska betraktelser och frätande kommentarer av kolonialismen.

Annie John (1985) och Lucy (1990) var romaner, men var ändå självbiografiska, liksom de flesta av Kincaids efterföljande verk, med tonvikt på moder-dotterförhållanden. Ett litet ställe (1988), en tredelad uppsats, fortsatte hennes skildring av Antigua och hennes raseri över de politiska sakernas tillstånd. I My Mother’s Autobiography (1995) framstår hon som hård, och i My Brother (1997), redogör hon för sin brors, Devons, dödsfall i AIDS. I Talk Stories (2001) samlade hon krönikor från The New Yorker och 2005 publicerade hon bland annat Among Flowers: A Walk in the Himalaya, som redogör för en ”växtuppsamlingsresa”, som hon företog tog vid foten av foten av Himalaya. I Romanen See Now Then (2013) skildrar hon på ett tämligen fritt sätt upplösningen av ett äktenskap i sen ålder.

Hennes romaner är, sammantaget, löst självbiografiska, men Kincaid har varnat för att tolka sina självbiografiska element för bokstavligt: ”Allt jag säger är sant, och allt jag säger är inte sant”. Hennes arbete prioriterar ofta” intryck och känslor” och står i konflikt med både en stark mors figur och koloniala och neokoloniala influenser.

Ett av Kincaids främsta bidrag enligt Henry Louis Gates, Jr., afrikansk-amerikansk litteraturkritiker, forskare, författare och allmän intellektuell, är detta:

”Hon känner aldrig nödvändigheten av att hävda existensen av en svart värld eller en kvinnlig känsla. Hon tar dem båda för givna. och jag tror att allt fler amerikanska författare numera ser sin värld på samma sätt som hon gör. Så att vi kan komma bortom det stora temat rasism – och komma till de djupare teman om hur svarta människor älskar och gråter och lever och dör. Vilket är trots allt vad det handlar om”.

Likafullt är hon mycket upptagen också av just kolonialism, postkolonialism, kön och sexualitet, mor-dotter-relationer, klass och makt, rasism och ”amerikanism”. Samtidigt, som antytts ovan, har hennes teman ställts mot hennes stil.

Derek Walcott, nobelpristagare 1992, beskrev Kincaids skrivande: ”När hon skriver en mening, leder den ofta mot sin egen motsättning. Det är som om meningen upptäcker sig själv och upptäcker hur det känns. Och det är inte förvånande, för att det är en sak att kunna skriva en god deklarativ mening, det är en annan sak att fånga berättarens temperatur, berättarens känsla. Och det är universellt och inte provinsiellt på något sätt. ”

Mottagandet av Kincaids arbete har (alltså) blivit blandat. Å andra sidan har det varit mycket ros för hennes skrivande. Den fantastiska precisionen i Kincaids stil gör det till ett paradigm för hur man undviker massor av fallgropar. För min egen del har JK:s verk varit så omtumlande att jag inte bara läser om henne, just nu, utan även hennes karibiska kollegor. Hon är ett samtida fenomen.

CARSTEN PALMER SCHALE
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr