Sommarnovellen: Korsvägen

Kultur
Collage: C Altgård / Opulens.

VINNARE. ”Ingen använde preventivmedel, ändå hade jag aldrig sett några barn vid Korsvägen. Det var ett mysterium som jag då och då hade snuddat vid med tanken.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Korsvägen av Kersti Vikström.

 

Kersti Vikström är född 1960 och bor i Mora. Kersti är diakonen som blev arbetslös, för att sedan få jobb som arbetsförmedlare i tolv år, och nu är församlingsföreståndare och ledare för ett arbetsintegrerande socialt företag i Älvdalen, i norra Dalarna. Kersti har gett ut två ungdomsböcker  – Gycklarens arv (Opal förlag ) 2013 och Vitterstigar (Visto förlag) 2019. Däremellan har hon deltagit i flera novellsamlingar. Nu väntar hennes första vuxenroman om hörnet.

Försvarsadvokaten som jag har blivit tilldelad tror att det finns goda möjligheter till ett lågt straff. Hon hävdar att jag snarare är ett offer än förövare. Hon säger att jag blev förförd till att tro att jag var kallad till att lyda under en högre och heligare lag. Efter de långa månaderna i häktet och de oändliga samtalen med psykologen har jag börjat förstå att det var vad som hände.

Kristoffer och jag möttes på en fest för nya studenter. Han var den sortens kille som alla lade märke till så fort han klev in genom dörren. Han såg avgjort bra ut, på ett sätt som om han inte hade en aning om det själv. Om han faktiskt var medveten om sitt utseende var det i alla fall inget han verkade bry sig om att utnyttja.

Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tro att en kille som han överhuvudtaget skulle se att jag fanns. Än mindre söka mitt sällskap.

Jag var definitivt inte en av de tjejer som intog rummet som om de var festens självklara medelpunkt. Jag var kanske inte direkt ful, men jag var heller inte den som stack ut i mängden. Det bästa som kunde sägas om mig var nog att jag var alldaglig och blyg.

Om det inte hade varit för att det skulle ha väckt mer uppmärksamhet att inte gå på festen, när alla andra i min kurs gjorde det, skulle jag antagligen ha stannat hemma.

Efteråt har jag förstått att Kristoffer valde mig för att jag var det svagaste djuret i flocken. Ensam i en ny stad och socialt osäker var jag ett lätt byte för ett rovdjur på jakt. Jag visste naturligtvis ingenting om Korsvägens hemliga uppdrag, eller att Kristoffer hade sitt eget syfte med att vara med på den där festen.
Jag var bara medveten om att kvällens snyggaste kille valde mig bland alla som visade intresse för honom.

Och när han under de följande veckorna ville fortsätta att träffa mig var det så förunderligt och storslaget att jag utan vidare accepterade hans påstående om att det var Gud som hade fört mig i hans väg.

”Var du troende redan innan du träffade Kristoffer?” frågar psykologen.

”Jag vet inte”, säger jag långsamt. ”Inte så att jag egentligen kallade mig för kristen. Men det hade funnits tillfällen då jag trodde.”

Jag konfirmerades tillsammans med de flesta andra jämnåriga i sockenkyrkan i det lilla samhälle där jag växte upp. Inte för att jag betraktade mig som särskilt kristen då heller egentligen, men att delta i konfirmationsläsningen var fortfarande en stark tradition i bygden. Något som nästan alla gjorde.

Efter själva konfirmationen fortsatte jag att vara med i kyrkans ungdomsgrupp under några år. Det var en trygg och kravlös gemenskap, där min blyghet inte var så märkbar och jag ibland nästan vågade tro att jag räknades som en i gruppen. Under de åren hände det också ibland när vi sjöng och tände ljus i andakterna att jag tyckte mig uppleva att det faktiskt fanns ett högre väsen som ville mig väl. En Gud.

Kristoffer och jag hade bara varit tillsammans i några veckor när han ville att vi skulle gifta oss.

”Gud har inget emot sex. Det är ju han som har skapat oss till man och kvinna. Men han vill att det skall vara sex i renhet, välsignat av honom.”

Vi var båda klädda helt i vitt när vi vigdes i det lilla kapellet på den plats som han kallade för Korsvägens kursgård. Mäster Teofilus var vigselförrättare, men utöver honom fanns inga vittnen och inga gäster. Inte ens våra föräldrar var inbjudna. Det oroade mig en del, tills Mäster förklarade att vårt äktenskap var ett avtal enbart mellan oss och Gud. En ritual för att bekräfta att vi var avsedda för varandra och för att välsigna vår förening, men utan juridisk giltighet. Mer behövdes inte, sade Mäster Teofilus. Korsvägen var en högre sorts gemenskap, vars ceremonier inte behövde registreras av mänskliga myndigheter för att vara giltiga.

Jag förstod inte riktigt vad den andliga gemenskap som Mäster Teofilus refererade till innebar, eller om Gud verkligen brydde sig om vad jag och Kristoffer gjorde tillsammans. Men det rörde vid något inom mig, att Kristoffer tog vår kärlek på så stort allvar att han ville få den bekräftad inför den högre makt som han trodde på.

Psykologen ser på mig med ett litet leende.

”En mycket romantisk början, det förstår jag. Vad hände sedan?”

Det är bara drygt ett år sedan, ändå verkar det så avlägset att jag måste jag tänka efter.

”Jag trodde att vi skulle åka hem igen efter helgen, men vi blev kvar i den lilla stugan som vi hade fått låna. I början var det som en smekmånad, bara Kristoffer och jag för oss själva nästan hela tiden. Men undan för undan, nästan omärkligt, introducerade Kristoffer mig i gårdens aktiviteter och Mäster Teofilus lära, tills jag en dag deltog fullt ut i alla rutiner. Det betydde också att jag flyttade ut ur vår gemensamma stuga och in i kvinnohuset.”

”Var det då du upptäckte att du inte var ensam om att vara gift med Kristoffer?”

Jag nickar.

”Det fanns ett tjugotal kvinnor i kvinnohuset, alla gifta med någon av Korsvägens män. Åtminstone fem av dem visade sig vara vigda till Kristoffer.

”Vad tänkte du när du fick veta det?”

Där vi sitter i förhörsrummet, psykologen, jag och häktesvakten, inser jag hur sjukt alltihop var. Men då, vad tänkte jag då?

”Det är svårt att se vägskälen för den som är upptagen med att känna sig utvald”, säger jag långsamt.

Redan innan jag flyttade in i kvinnohuset hade jag börjat förstå att en av Korsvägens viktigaste regler var att inget jag ägde kunde tillhöra enbart mig. Av de andra kvinnorna lärde jag mig att det till och med gällde min man. Naturligtvis kom det som en chock när jag upptäckte det. Men på ett sätt var det också en tilltalande tanke, särskilt för mig som i hela mitt tidigare liv alltid snarare hade känt att jag tillhörde de bortvalda, än de utvalda.

Jag hade inga syskon i min biologiska familj och jag hade aldrig haft en bästa vän. Jag var den där flickan som var så oansenlig att till och med lärarna glömde bort att hon fanns. Som alltid blev vald sist på idrotten, och som bara fick komma med på födelsedagskalasen när inbjudan gällde hela klassen.

Vid Korsvägen ingick jag plötsligt i ett systerskap med de andra kvinnorna, en större gemenskap som inte liknande något annat jag hade varit med om. Vi var de utvalda. Vi var speciella. Det var på sätt och vis en ännu större och märkvärdigare känsla än när Kristoffer gjorde mig till sin.

”Men förstod du inte att dina föräldrar skulle bli oroliga för dig när du inte kom tillbaka efter vigseln?” frågar psykologen.

Jag skakar på huvudet.

”Så här efteråt låter det konstigt, men då trodde jag faktiskt inte att de brydde sig”, säger jag.

Det var ingen slump att jag alltid hade varit blyg och inte riktigt klarade att ta för mig i sociala sammanhang. Inte så att min barndom hade varit direkt olycklig, men den kunde absolut beskrivas som lite torftig.

Jag tror inte att de väntade sig något annat än att mitt liv skulle vara en kopia av deras, som i sin tur i stort sett liknade deras föräldrars.

Mina föräldrar var försiktiga och tillbakadragna människor, som saknade förmågan att uppmuntra mig till att utvecklas. Det var som att de var nöjda bara jag var frisk och inte skämde ut dem på något sätt. De visade inget större intresse för mina resultat i skolan och gjorde heller ingenting för att jag skulle delta i några fritidsaktiviteter. Själva var de tillfreds med att sköta huset, bilen och trädgården.

Jag tror inte att de väntade sig något annat än att mitt liv skulle vara en kopia av deras, som i sin tur i stort sett liknade deras föräldrars. Det var underförstått att jag skulle stanna på orten och söka jobb på samma fabrik som mamma, när jag var klar med skolan. När jag i stället ville i väg för att studera visade de ingen entusiasm för min skull. Snarare verkade de förundrade över att jag ville lägga tid och pengar på något så onödigt.

Varken jag eller mina föräldrar hade för vana att höra av oss flera gånger i veckan bara för att kolla läget, men jag hade i alla fall tänkt ringa dem och berätta att jag hade gift mig. Men Kristoffer hade övertalat mig att lämna min mobiltelefon kvar i lägenheten när jag följde med honom till kursgården för att bekräfta vår kärlek till varandra. Han hade sagt att han inte ville att någonting i världen skulle få störa vår tid tillsammans. Just då hade det låtit som en fin tanke, men när vi sedan blev kvar vid Korsvägen betydde det att veckorna gick utan möjlighet att meddela mig med yttervärlden.

Inte heller någon av mina medsystrar i kvinnohuset hade mobiler, och om det fanns några andra telefoner eller datorer på kursgården var det i alla fall inget som jag hade tillgång till. Samtalet till mina föräldrar blev alltså aldrig av, och med tiden blev jag alltmer övertygad om att det inte spelade någon roll, eftersom de ändå aldrig hade älskat mig på rätt sätt.

Jag blev både förvånad och berörd när min försvarsadvokat berättade hur oroliga mina föräldrar hade blivit när de inte hade hört av mig på flera veckor.

I början hade alla försök att ringa mötts av en avstängd telefon och senare av ett besked att mitt abonnemang hade upphört. Det var då de reste ner till studentstaden för att leta efter mig. Men också min lägenhet hade blivit uppsagd och tömd och det fanns ingen hänvisning till en ny adress. Inte heller någon på högskolan visste var jag fanns.

Mamma och pappa gjorde till och med en polisanmälan, men eftersom ingenting tydde på att något brott hade begåtts avskrevs fallet som ett frivilligt försvinnande.

På sätt och vis var det förstås sant. Men det var först när jag redan satt i häktet och fick höra hur mina föräldrar förgäves hade sökt efter mig som jag förstod hur fullständigt alla band till mitt gamla liv hade kapats och hur Mäster Teofilus hade duperat mig till att tro att det var världen som hade förskjutit mig och inte tvärtom.

Kristoffer var den som värvade mig, men den som verkligen förförde mig var Mäster Teofilus. Det var han som var Korsvägens medelpunkt, han som förmedlade budskapet, han som skapade reglerna. Han var solen kring vilken vi alla cirklade. Den största lyckan var när han vände sitt ansikte till oss och gav oss ljus.

Mäster Teofilus gav mitt liv en mening. Ett högre mål. Ett syfte. Samtidigt tog han allt ifrån mig. Min bakgrund och framtid, mina studier och mina pengar. Inte för att jag hade några större summor, men det jag hade ställde jag utan att tveka till Korsvägens förfogande.

”Varför gjorde du det?”

Jag måste tänka efter innan jag svarar. Det var så självklart när det hände att jag knappt vet hur jag ska kunna förklara det.

”Det var ett offer för uppdraget och det gjorde mig till en i gruppen”, säger jag till sist. ”Det var vi mot alla andra. Vi var de missförstådda hjältarna. Vi var gerillan, Guds soldater med rätt att döda. Bokstavligen. Vi behövde inga personliga ägodelar, eller några andra människor. Den största hedern var att själv få dö för att rena världen. Som Kristus. Det var Korsvägen.”

Psykologen ser tyst på mig en stund.

”Du pratar mycket om renhet. Kan du berätta för mig vad det var ni skulle rena världen från?” säger han.

Jag rycker på axlarna.

”Alla människor som inte passade in i Mäster Teofilus världsbild.”

”Vilka var det?”

”Egentligen minns jag inte att han någonsin riktigt förklarade det, men det fanns alltid dem som, enligt Mäster, var våra fiender. Det var invandrare, horor och missbrukare, fattiga människor som levde på bidrag, eller alltför rika. Mäster avskydde politiker som drog för långt åt vänster, särskilt om de var kvinnor. Han avskydde nog förresten alla kvinnor som tog för mycket plats och alla människor som, enligt honom, levde omoraliska liv.”

”Vad tänkte du när du förstod vad Korsvägens uppdrag att rena världen innebar i praktiken?” säger psykologen.

Jag tvekar lite igen.

”Jag minns inte. Jag inser ju nu att mitt svar borde vara att det gjorde mig skräckslagen. På sätt och vis var jag nog rädd, men mest för att inte räcka till. Att inte klara av att döda någon. Men då, i början, tänkte jag aldrig att det var fel. Det var ju Mäster som gav oss uppdraget och hans vilja var min lag.”

Jag skakar på huvudet och lägger en hand på min växande mage.

”Det var nära att jag till och med lät Mäster Teofilus ta mitt barn”, säger jag.

Det var en av systrarna i kvinnohuset som talade om för mig att jag var med barn. Själv hade jag inte förstått att tyda tecknen. Jag hade nyss fyllt tjugo år och hade aldrig haft särskilt regelbunden mens. Livet vid Korsvägen var också på många sätt som att vara i fält. Vi tränade hårt och fick bara precis så mycket mat att musklerna orkade. Jag hade antagit att de ömmande brösten berodde på träningsvärk och att illamåendet som kom och gick var en reaktion på spänningen efter de utförda uppdragen.

”Jag känner igen tecknen. Jag fick själv ett barn i vintras”, sade min syster i Gud.

Det fanns inga speglar i vårt hus, men när vi stod nakna vid varsitt handfat i badrummet visade hon mig på de mörknande vårtgårdarna och magen som faktiskt redan hade fått en liten bula.

”Men var är i så fall ditt barn nu?” frågade jag.

Ingen använde preventivmedel, ändå hade jag aldrig sett några barn vid Korsvägen. Det var ett mysterium som jag då och då hade snuddat vid med tanken.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

”Vi är soldater. Vi kan inte ha barn här”, sade den andra kvinnan utan att möta min blick.

”Men var är ditt barn då?” upprepade jag.

”Mäster Teofilus ordnade med ett bra hem åt honom.”

”Han sålde dem, eller hur? Illegal adoption”, säger psykologen.

”Jag antar det.”

”Var det därför du dödade honom?”

Jag skakar på huvudet.

”Nej. Där och då visste jag inget om Mästers affärer. Det är sådant som poliserna och advokaten har berättat för mig efteråt. Jag accepterade att jag inte skulle få behålla mitt barn, precis som alla andra. Eller kanske inte. Innerst inne hoppades jag nog att det skulle bli annorlunda för mig. Jag var så naiv”, säger jag bittert.

”Vad menar du?”

”Jag var säker på att det var Mäster Teofilus som var far till mitt barn och jag trodde att jag var ensam om det.”

”Menar du att er mäster tog sig älskarinnor ur sin flock?”

”Han kallade det för att ge sin välsignelse”, säger jag.

Första gången det hände var efter mitt första uppdrag. Han tog mig till sitt hus och bjöd på vin och god mat för att fira att jag hade lyckats med att fälla min första fiende. Jag hade inget att sätta emot, skärrad som jag var efter att ha dödat för första gången. Vinet gjorde mig ännu skörare, men när jag föll i gråt tog Mäster mig till sig och höll om mig. Jag lät mig villigt omslutas av hans välsignelse.

”Han var mycket charmerande och mycket skicklig.”

”Visste Kristoffer om vad som hände?”

”Antagligen. Det var inget vi pratade om, men jag tror inte att han skulle ha brytt sig så mycket om det, även om han visste. Jag var knappast hans favorit. Han hade flera vackrare kvinnor att välja på. I alla fall hade han inte rört mig sedan jag flyttade in i kvinnohuset. Det var därför jag kunde vara säker på att min barns far måste vara Mäster och inte Kristoffer. Men även om Kristoffer hade haft några invändningar så var det ju så det var vid Korsvägen. Ingen kunde äga något för egen del.”

”Utom Mäster Teofilus”, säger psykologen.

”Fast det visste jag inte då. Och det var inte därför jag dödade honom.”

Det fanns fem barn i varierande åldrar, från ett par år och uppåt. De var i sällskap med en kvinna i slöja och fotsid dräkt som inte kunde dölja den stora magen. Mäster berättade aldrig varifrån han fick sin information om var vi kunde hitta våra offer, men det var ingen tvekan om att de sex skräckslagna individer som vi hade trängt in i ett hörn inte var av vår sort.

”Mäster sa inget om att det skulle vara barn”, väste jag till Kristoffer.

”Det är fienden. Ogudaktiga och orena.”

Det minsta barnet började gråta och kvinnan tog upp henne i famnen. Samtidigt kände jag hur det växande livet inuti mig spratt till, som om det visste att vi var på väg att göra något fruktansvärt.

”Vi kan inte döda barn.”

Kristoffer och våra två medsoldater stirrade på mig. Jag hade aldrig tidigare ifrågasatt en order. Ingen gjorde det. Jag insåg själv hur oerhört det var, men något hade förändrats inom mig. Jag hade känt den första, nästan omärkliga, fosterrörelsen så sent som samma morgon och jag var fortfarande omskakad.

”De är fiender. Orena”, upprepade Kristoffer.

Det var en exakt upprepning av de ord som Mäster Teofilus hade använt när han gav oss uppdraget tidigare på kvällen.

”De är barn. Jesus dödade inte barn. Han tog dem i famnen och välsignade dem”, sade jag.

I förhören efteråt har jag fått veta att jag högg Kristoffer tre gånger med kniven som var avsedd för flyktingarna.

Jag visste inte var jag hade hört det. Kanske var det ett minne från konfirmationen. Det var i alla fall inget som Mäster Teofilus hade predikat, men jag var säker på att det stod i Bibeln att barnen hade en särskild plats i Guds rike.

”Vad gjorde du sedan?” frågar psykologen.

Jag skakar på huvudet.

”Jag tror att jag blev galen. Jag angrep mina egna.”

”Barnen och deras mamma säger att du räddade dem.”

I förhören efteråt har jag fått veta att jag högg Kristoffer tre gånger med kniven som var avsedd för flyktingarna. Det var inget jag hade planerat och jag minns det bara vagt, men antagligen var det vad som räddade Kristoffers liv. Om det hade varit den sortens välriktade hugg som vi hade tränats till att utdela skulle han ha varit död. Men jag hade inte träffat något livsviktigt organ och han var inte värre skadad än att de andra två i vår lilla kommandogrupp kunde stoppa blodflödet.

”Jag vet inte om Kristoffer är glad för att han överlevde i stället för att dö martyrdöden. Jag har
inte träffat honom sedan dess.”

”Nej, du gav dig av innan polisen och ambulansen kom.”

Jag minns att jag stod i mörkret på gården utanför skolan och knappade in 112 med blodiga fingrar, i en mobiltelefon som måste ha tillhört någon av flyktingarna. Den gravida kvinnan och alla barnen stod i en förskrämd klunga vid grindhålet, som om de inte visste om de skulle försöka springa sin väg, eller vänta på polisen.

”Efter att jag hade ringt efter hjälp tog jag bilen och körde därifrån. Kristoffer hade lämnat nycklarna i tändningen som vanligt, för att vi skulle kunna komma i väg snabbt om det behövdes”, säger jag.

”Du hade kunnat fly, men i stället valde du att åka tillbaka till Korsvägen. Varför gjorde du det?”

Jag skakar på huvudet och tittar ner på mina fingrar som rastlöst plockar med det noppiga tyget i mjukisbyxorna. Det förvånar mig nästan att det inte finns några spår av blod kvar på händerna.

”Vid det laget hade jag alltför länge varit bara en marionett. En sprattelgubbe i Mästers händer. Jag tror inte att jag hade klarat av ett liv på flykt, ens om tanken hade slagit mig. Jag förstod visserligen att jag inte kunde fortsätta som förut. Jag hade kommit till ett vägskäl, men innan jag valde i vilken riktning jag skulle gå måste jag få prata med Mäster.”

”Så du åkte egentligen inte tillbaka för att mörda honom?”

”Nej. Jag ville fråga om barnen. Om det verkligen hade varit hans avsikt att vi skulle döda dem. Jag ville att han skulle säga att det var ett misstag och att jag naturligtvis skulle få behålla det barn jag bar inom mig.”

Jag tystnar och stirrar ner på bordsskivan framför mig.

”Jag ville att han skulle säga att han älskade mig”, säger jag tyst.

”Vad hände?”

”Det räckte att komma in i hans vardagsrum för att jag skulle förstå att det inte fanns något att fråga om. Jag vet inte vem det var han väntade på för att ge sin välsignelse, men bordet var dukat med vinglas och levande ljus, på samma sätt som den gången när jag hade klarat mitt första uppdrag. Min vackre, karismatiske ledare var en bedragare och bluff. Men där han satt i fåtöljen vid brasan, redan lätt rusig av vin, var han också helt oförberedd. Det var en enkel sak att döda honom.”

Förr i tiden brukade de dödsdömda erbjudas att ta nattvarden, som en möjlighet att ångra sina synder och få förlåtelse av Gud, innan domen verkställdes. Kanske hade det varit enklare att dömas till döden. När bilan föll skulle allt vara över. Men för min dotters skull är jag tacksam att vi inte längre har dödsstraff i vårt land.

Hon kommer inte att få växa upp hos mig och även om jag faktiskt får ett förhållandevis kort straff kommer det att dröja många, många år innan jag släpps ut i samhället. Men om min flicka en dag skulle vilja veta vem hennes biologiska mamma är och höra min historia, hur allt blev som det blev, kommer jag fortfarande att kunna berätta den.

Det har tagit mig lång tid att förstå att jag inte längre måste tänka och tro på de sanningar som var Mäster Teofilus lära. Det har tagit mig ännu längre tid att våga be om att få ta nattvarden. När fängelseprästen kommer visar det sig vara en kvinna. Hon är dessutom svart. Det är väl bara ett ironiskt sammanträffande, men jag kan inte låta bli att tänka på att Mäster Teofilus aldrig skulle ha accepterat henne i rollen som Guds företrädare.

Men Mäster är död, medan jag – så hjälpe mig Gud – måste leva vidare med det jag har gjort.

KERSTI VIKSTRÖM

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Skriv och väx!

NOVELLTÄVLING. I tisdags lanserade Opulens tillsammans med vår ägare Ekström & Garay