Essä: Förnuft, frihet och tolerans i islam?

Kultur.
Foto: Pixabay.com

NYANSER. ”Vem har till exempel hört talas om Marrakechförklaringen från 2016? Över hundra islamlärda uttalar sig här mot religiös fanatism och förföljelse med syfte att garantera lika medborgarskap för alla”, skriver Niklas Anderberg.

Litteratur:

Carole Hillenbrand – Islam – A New Historical Introduction – Thames & Hudson, 2015

Seyyed Hossein Nasr, red. – The Study Koran – Harper Collins, 2015

Patricia Crone – Gud styre – Islamitisk politisk tænkning i middelalderen – Forlaget Vandkunsten, 2016

Garry Wills – What the Qu’ran Meant – And Why it Matters – Penguin, 2017

Mustafa Akyol – Reopening Muslim Minds – A Return to Reason, Freedom, and Tolerance – St. Martins Essentials, 2021

I den omdiskuterade boken The Closing of the Muslim Mind från 2011 förklarar Robert R. Riley den vetenskapliga och politiska stagnationen inom islam med att det inte står någonting i Koranen om att Gud skapade människan till sin avbild. Enligt den turkiske författaren och journalisten Mustafa Akyol är detta inte särskilt övertygande. De verkliga orsakerna är inte bara teologiska men har framförallt med politik och makt att göra. Makthavarna använder sig föga förvånande av de passager från Koranen och förklaringar ur Hadith som passar deras egna intressen bäst.

Telegram från Gud

I Koranen sägs inte mycket om sharia, stening eller om något heligt krig. Själva ordet sharia förekommer endast en gång och då i betydelsen ”tydlig stig”, nämligen närmaste vägen för Muhammed att hitta en vattenkälla (Sura 57:25). Denna ”raka väg” har i senare traditioner utvecklats till de sharialagar vi hör talas (och tror oss veta allting) om.

Förbud mot att hälsa en kvinna med utsträckt hand är heller ingenting som står i Koranen, lika lite som ett påbud att bära vare sig burka eller hijab. Däremot kan man läsa att kvinnan bör titta med nedsänkt blick och endast mot sin egen man. Steget från Paulus (apokryfa) brev om att kvinnan skall täcka sitt hår och vara tyst i församlingen är inte långt. Däremot är det tillåtet för en man att slå sin hustru – men bara i nödfall. Först skall han försöka prata reson med henne. Om inte det hjälper skall han inte ligga med henne i tre månader. När ingenting annat hjälper är det tillåtet att korrigera henne med hjälp av ett slag.

Mycket bläck har spillts över vilken sorts slag det handlar om. Liberalt inställda kommentatorer menar att det rör sig om en mild tillrättavisning. I en översättning av denna passage talas det om en knäpp på fingrarna. Den mest osannolika tolkningen jag träffat på är att mannen i värsta fall får använda sig av ett väldigt litet redskap, förslagsvis en tandborste! Man ser för sig hur familjens överhuvud jagar sin förtvivlade hustru i badrummet med detta hygieniska instrument i högsta hugg…
(The Hitting Verse, sura 9:5; Garry Wills, What the Qu’ran Meant 2017, s. 189).

Borde vi inte alla bli frälsta till slut?

Profetens främsta roll är att varna folk att uppföra sig ordentligt och frukta Gud. De som inte tror på återuppståndelsen får skylla sig själva; ett grymt straff väntar dem i livet efter detta. För det mesta råder Muhammed de troende att inte gå i diskussion med de gudlösa utan att snarare koncentrera sig på den sanna tron. Ni går er väg och vi går vår. Men vi varnar er, Gud har förberett ett jämmerligt uppehälle i den evigt brinnande elden vilket bland annat innebär att få smält koppar över ansiktet, att tvingas äta tjockflytande var ur ettriga sår och att dricka besk saft från det ökända Zaqqum-trädet som bara växer i underjorden och vars frukter är små djävulshuvuden.
Detta är ett dåligt ställe att vistas, som Koranen med karaktäristisk underdrift uttrycker saken. Frågan om uppehållet på denna dystra ort verkligen skall vara i all evighet har sysselsatt mången exeget, särskilt eftersom det då aldrig skulle vara möjligt att bli botfärdig. Gud är visserligen sträng men samtidigt sägs han vara både rättvis och försonlig. Till yttermera visso är begreppet ´evighet´ lika skräckinjagande som det är ofattbart.

Borde vi inte alla bli frälsta till slut? Vad är det annars för mening med Guds uppfinning? Detta är åtminstone den öst-ortodoxe teologen David Bentley Harts uppfattning; That All Shall be Saved (2019).

De texter och förklaringar som samlats under namnet Hadith broderar vidare på Koranens tvetydiga telegramstil. Sunna (profetens levnadssätt) och Hadith färglägger det teologiska landskapet långt utanför Koranens gränser, vilket inte betyder att de är mindre viktiga för praktiserande muslimer runt om i världen. Men hur ofta hör man inte folk säga: ”Det står i Koranen” – när det i själva verket inte förekommer där?
En tidigare terrorist stirrade med blinda ögat på sin intervjuare och undrade om denne inte hade läst den Heliga Boken. Där står klart och tydligt att män har rätt att stena kvinnor som missköter sig (vad det nu skall betyda). Tyvärr missade intervjuaren, som själv var en (god)trogen muslim, chansen att be den stridbare ynglingen att peka på den sura där det står. Den finns nämligen inte. Koranen sanktionerar inte stening av någon som helst. Ex-terroristen måste ha förväxlat Koranen med den Hebreiska Bibeln. Eller också var han, som profeten själv, inte läskunnig.

Inget tvång i religionen

Mustafa Akyol som är korrespondent för bland annat The New York Times och den turkiska tidningen Hurriet Daily News, beskriver i inledningen av sin bok Reopening the Muslim Mind (2021) hur han oförhappandes hamnade i häktet i Kuala Lumpur. Efter att ha hållit ett föredrag på inbjudan av en organisation som går under namnet Islamic Renaissance, blev han anhållen av religionspolisen som ständigt håller ett öga på folk. I sitt tal behandlade han den känsliga frågan om avfällighet inom islam där han förespråkade en tolerant hållning; att bestraffa någon för att tvivla på den rätta tron leder till raka motsatsen av det myndigheterna eftersträvar.

Libri resurrecti - återupplivade böcker

Följ vår blogg om litteraturskatterna du inte visste att du ville läsa!
Läs bloggen

”Det finns inget tvång i religionen” (sura 2:252) är ett citat ur Koranen som ofta används av liberalt sinnade för att påvisa Koranens fredliga karaktär. Akyol är väl medveten om att detta lösryckta citat ofta dras i tvivel. I vissa moderna översättningar har man till och med smugglat in meningen när det gäller islam för att vinkla åt rätt håll. Det finns inget tvång – så länge man bara är en muslim (se Patricia Crone för andra förbehåll; Opendemocracy.net, 2000).

Alla översättningar är till ett visst mått tolkningar, men detta är ett exempel på vantolkning eller med andra ord ren och skär förfalskning. Man kan jämföra detta med det utslitna citatet av Karl Marx som i tid och otid dammas av. Men istället för att säga att religion är ett opium för folket skulle man kunna citera fortsättningen av meningen: religionen är själen (!) i vår andefattiga tid. Det passar inte in i bilden av den store ateisten att han skulle ha haft någonting positivt att säga om religionen.
Likadant är det med citatet från sura 2:291 där det sägs att de troende skall leta upp de gudlösa var de än befinner sig och döda dem. Lite längre ner ställs betingelser för denna barska utsaga, en av dem går ut på att man skall ge hedningarna tre månader på sig för att konvertera. Tufft, men inte lika obönhörligt som i den första meningen.
Allt detta kan kallas hårklyveri men ibland är det fråga om liv och död eller åtminstone som i Akyols fall, om frihet eller fängelse.

Akyol fick tillbringa en natt i häktet. Tack vare hans inflytelserika pappa och diplomatiskt tryck kom han ut dagen efter. Han kan dessutom tacka gudarna för att detta inte utspelade sig i något ännu mer ortodoxt land, som till exempel Saudiarabien, Somalia eller Jemen där dödsstraffet för avfällighet fortfarande är stadgat i lagen (2020).

Vingklippning av den liberala traditionen

Mustafa Akyol menar att stagnationen inom islam är ett resultat av ett allt starkare politiskt/teologiskt maktblock som håller befolkningen i sitt järngrepp. Några århundraden efter Muhammeds död uppstod en intellektuell tvekamp mellan de mer frisinnade Mu’tazaliterna och de ortodoxa Ashariterna. Den första gruppens fritänkeri kunde ta sig uttryck i det oerhörda påståendet att Guds oföränderliga skapelser skulle kunna utvecklas till andra sorter. Darwin skulle rycka till i sin grav om han fått nys om denna proto-evolutionära idé, utformad av en viss al-Jahiz redan på 800-talet!
De konservativa Ashariterna tog dock ett allt fastare strypgrepp om den spirande kulturen. Mu’tazaliterna fick tillbringa ett alltmer tynande liv i marginalen. Den enskilda människans rörelsefrihet övertrumfades av Guds fasta plan med fatalism och underkastelse som resultat. Den gudomliga befallningsteorin satte sin rostiga spik definitivt i det fria tänkandets likkista. Den reformvänlige föregångsmannen Fazlur Rahman († 1988) har beskrivit denna process som ett regelrätt intellektuellt självmord.

Den mångsidige Ibn Rushd var en av de första inom islam som uttalade sig positivt om kvinnor.

Den berömde tänkaren och teologen al-Ghazali (1058-1111) räknas vanligtvis till det Asharitiska lägret. Men hans efterlämnade verk är så omfångsrikt att det är omöjligt att reducera hans teoribygge till några lösryckta (och oftast negativa) citat. Hans bok The Revival of the Religious Sciences på 40 volymer (!) har tolkats på vitt skilda sätt. Vissa anser detta vara ett praktiskt inriktat och tolerant verk som inte är något angrepp på vare sig kättare eller vetenskapsmän. Andra tycker sig kunna spåra en rak linje från al-Ghazali till nutida terrorism. Hursomhelst citerar Akyol några ominösa uttalanden där al-Ghazali gör sig stark för att plikttrogna muslimer bör gå in hos musicerande festare, krossa instrumenten och stjälpa vinet ur glasen. Det blir värre: ett annat gott råd från al-Ghazali är att man dessutom skall dra ner byxorna på de unga pojkarna för att kontrollera om de har kommit i puberteten. Profeten påstås ha sagt att de i givet fall förtjänade att straffas med döden (s. 228).

Även om detta låter väl magstarkt visar Akyol på det faktum att den klassiskt tränade juristen al-Ghazali inte var ensam om att förespråka religiös och sedlig polisbevakning.

Ibn Rushd i moskén

Den mångsidige Ibn Rushd (Averroës) var en av de första inom islam som uttalade sig positivt om kvinnor. Han fick snart anledning att ångra sig: man tvingade honom att låta sig bespottas i den stora moskén i hans hemstad Córdoba. Undertiden roade man sig med att kasta allt han skrivit på bokbål varefter den tappre filosofen utvisades till en by ute på landet (Lucena).

Ibn Rushd försvann ur islams kollektiva medvetande och återupptäcktes först när de tidiga universiteten stiftades i Italien, Frankrike och England. Den (bokstavligen talat) store skolastikern Thomas av Aquino lär ha citerat honom över femhundra gånger. Detta kanske inte låter lika imponerande när man tar i betraktning att Thomas under sin korta karriär producerade över åtta miljoner ord på ofta svårläst skrift. En jämförelse med Bibeln ger ynkliga åtta hundratusen ord!

Det sägs också att Salman Rushdies pappa ändrade sitt efternamn som hyllning till den framåtsträvande tänkaren. Tyvärr punkterar den kända islamforskaren Carole Hillenbrand denna allmänt vedertagna historia. Enligt henne kommer namnet snarare från benämningen på de första fyra och ofelbara kaliferna, nämligen Rashidun (Hillenbrand 2015, s. 50). Varför kan man aldrig vara säker på någonting…?

Slutet gott, allting gott?

I sina avslutande funderingar är Akyol försiktigt optimistisk men han gör sig inga illusioner om svårigheten av att åstadkomma förändringar i rätt riktning. I media dras islam och islamism ofta över en kam medan positiva utvecklingar sällan eller aldrig omtalas. Vem har till exempel hört talas om Marrakechförklaringen från 2016? Över hundra islamlärda uttalar sig här mot religiös fanatism och förföljelse med syfte att garantera lika medborgarskap för alla.

Enligt Mustafa Akyol är det nödvändigt att gå tillbaka till de liberala källorna som aldrig sinat ut helt. Enda möjligheten för en livsduglig islam är att slå in på vägen mot förnuft, frihet och tolerans, undertiteln på hans bok. Akyol drömmer om en framtid där människan och inte bokstaven står i centrum. Vi får hoppas att det inte blir en mardröm.

Litteratur:

Carole Hillenbrand – Islam – A New Historical Introduction – Thames & Hudson, 2015

Seyyed Hossein Nasr, red. – The Study Koran – Harper Collins, 2015

Patricia Crone – Gud styre – Islamitisk politisk tænkning i middelalderen – Forlaget Vandkunsten, 2016

Garry Wills – What the Qu´ran Meant – And Why it Matters – Penguin, 2017

Mustafa Akyol – Reopening Muslim Minds – A Return to Reason, Freedom, and Tolerance – St. Martins Essentials, 2021

NIKLAS ANDERBERG
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

0 0kr