Det svenska ointresset för grannländerna

Kultur.
Katarina Tracz. (Foto: Frankie Fouganthin)

GRANNSAMVERKAN. ”Ett litet bidrag är det till vår kunskap men det behövs mycket mer”, skriver Thomas Wihlman om en antologi med texter om de utmaningar som Östersjöregionen står inför.

Bound Together: Shared Challenges in the Baltic Sea Region
Redaktör: Katarina Tracz
Stockholm Free World Forum och Konrad-Adenauer-Stiftung

”Den stora ofreden” är ett begrepp som främst associeras med Rysslands ockupation av den östra rikshalvan, Finland, 1713-1721. Men ”Den stora ofreden” är också ett begrepp som Karsten Fries tar upp i sin inledande text i boken Bound Together: Shared challenges in the Baltic sea region. Närmast ska vi nog tolka Fries användning av begreppet som en beskrivning av den nuvarande situationen i regionen, där det förvisso inte råder krig men en djupt obekväm situation mellan det auktoritära Ryssland och dess grannar i väst.

Det är tacksamt att Östersjöregionen som helhet får uppmärksamhet, för svenska medier uppmärksammar verkligen inte i någon större utsträckning de baltiska länderna eller ens det oss så närstående Finland. Kunskapen verkar dessutom att utarmas, möjligen med undantag av Polen vars regering för sitt bästa för att utmana EU.

Bound Together utges av Frivärld, en tankesmedja, där det finns programområden som demokrati och säkerhetsordning. I boken har man gått samman med Konrad-Adenauer-Stiftung för att diskutera särskilda utmaningar i regionen, sådant som cybersäkerhet och informationshot, men också klimat och entreprenörskap.

Alla de nämnda områdena är förvisso viktiga och intressanta för regionen, inte minst de baltiska staterna möter utmaningar, av geografiska och historiska skäl. Utmaningarna finns dock i regionens andra länder (som regionen definieras och beskrivs här), Polen, Sverige och Finland.

Trots bidrag från flera välrenommerade forskare och andra experter i Bound Together har det dock stannat vid mer generella beskrivningar, och det sker ingen egentlig djupdykning i enskilda länders problematik eller om dessa skiljer sig påtagligt åt. Visst finns det likheter, tydligt på klimatområdet eller i förhållandet till Ryssland, men det skummas bara på ytan.

Att fyra av länderna är med i Nato, men inte Sverige och Finland, ägnas inte heller någon djupare analys. Min tolkning av den analys som ändå görs blir att medlemskapet i Nato tonas ned, det vill säga Sverige och Finlands eventuella medlemskap i Nato är egentligen en bisak. Samarbetet mellan länderna i Östersjöregionen är redan omfattande, så omfattande utifrån säkerhetsläget med ett alltmer auktoritärt och hotfullt Ryssland att man måste samarbeta oavsett om man är med i Nato eller inte. Genom att frågan tonas ned blir den inte heller en politisk stridsfråga – i Sverige är det ju uppenbart att den officiellt alliansfria regeringen med försvarsministern Peter Hultkvist i spetsen agerat för ett närmande och ett särskilt gentemot det likaledes alliansfria Finland nära samarbete.

Dinter utan filter

Lyssna på vår podd där Richard Dinter besöker olika författare runt om i landet.
Lyssna på podden

Ytterligare något som tas upp i boken är den snöbollseffekt som Evelin Piirsalu och Heidi Tuhkanen diskuterar i sitt kapitel. Det vill säga hur olika typer av hot, från klimat eller militärt, och motåtgärder (eller avsaknad av detta) i ett land påverkar dessa grannar och att dessa också måste förhålla sig till hotet. Analysen är viktig, och har också en betydelse för den svenska miljödebatten – vad vi gör påverkar våra grannländer, som i sin tur…

Men låt mig också konstatera att häftet behandlar länderna alltför kortfattat och översiktligt. Sålunda ges generella beskrivningar av cyber- och klimathot omfattande utrymme, men diskussionen kring de enskilda ländernas situation och förmåga att hantera dessa utmaningar är tunn. Detta exempelvis trots att länderna storlek varierar, både till yta och till invånarantal, kultur, historia och språk skiljer oss åt (även om det så klart också finns likheter). Här skulle man snarare kunna se ingångar till ett närmare samarbete och att lära av varandra, eller i vart fall en analys i boken vad dessa skillnader medför. Men vi får konstatera att det svenska ointresset för grannländerna står sig och att denna bok säkert inte kommer att bidra nämnvärt för att minska detta ointresse. Söker man till exempel på Svt Play hittar man bara ett objekt, en film om estlandssvenskarna. Sökord som Baltikum, Estland eller Riga ger noll träffar.

Gunnar Hökmark, Frivärlds ordförande, beskriver i ett sitt inledningskapitel ett stuprörstänk, trots att länderna ändå har ganska likartade grundvärderingar. Men vad stuprörstänket skulle kunna innebära utvecklas inte, liksom alltså de enskildheter som skiljer oss åt – vad betyder det till exempel att Lettland har en stor ryskspråkig befolkning?

Avslutningsvis, jag tror vi alla är införstådda med exempelvis klimathot, men vad skiljer klimathotet ur finländsk synvinkel från det polska? Vad man uppfattar som hot och hur det hanteras får vi faktiskt veta ganska litet om. Så, mycket mer kunde ha gjorts i analysen av de utmaningar som Östersjöregionen står inför. Ett litet bidrag är det till vår kunskap, det behövs mycket mer.

THOMAS WIHLMAN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

0 0kr