Brev från Österäng, del 4

Kultur
Bengt-Nerman
Gunnar Lundin (uppe till vänster i bild) och Bengt Nerman. (Collage: C Altgård / Opulens)

KORRESPONDENS. I slutet av 00-talet inleddes en brevväxling mellan Gunnar Lundin och Bengt Nerman. Den fortsatte under 10-talet fram till Nermans död den 14 augusti 2016. Det sista brevet dikterade han för hustrun Ninnie i huset på Blidö. Vi publicerar Nermans brev i fyra delar under julen.

Bengt Nerman, född 1922 och död 2016, var en svensk författare, samhällsdebattör, journalist och docent i litteraturhistoria. Han är son till journalisten och politikern Ture Nerman som bland annat drev den antinazistiska tidningen Trots allt! Några av Bengt Nermans böcker: Demokratins kultursyn (1962), Massmedieretorik ( 1973) och Frågan om människovärdet (1993). Nerman skrev en avhandling om romanförfattaren Walter Ljungquist publicerades 1976. Tre diktsamlingar utgavs i samlad volym 2010.

Österäng 14 december 2011

Hej, Gunnar!

Det här hemlagade julkortet har Ninnie och jag skickat till gamla vänner som vi har tänkt skulle ha glädje av det. Nu har jag fått för mig att det kanske du också skulle ha och sänder jag det med nedanstående ytterligare jultext:

Det har varit en tung höst. Jag har nog tröttat ut mig ordentligt – jag har drivit mig själv hårt sedan jag i början av tjugoåren förstod att nu gällde det att sätta fart – jag höll på att försvinna in i en frånvaro. Problemet idag är att jag inte har samma ork längre – detta är mitt nittionde år. Det som tröttar mig mest är nog mötet med alla nära med svåra personlig­hetsstörningar som jag möter i mitt sökande bakåt. Tillkommer att en av mina närmaste vänner dog nu i november – en kusin, klarögd och som jag glad åt vårt tankeutbyte, som i mycket har rört min mors släktingar, som han hade känt väl: han hade växt upp i vår morfars och mormors hem i Hudiksvall, i den värld som Ture ringaktade, på samma sätt som han ringaktade alla utom dem som var födda Nerman. Och som han i grunden föraktade sig själv.

Så har jag hittat fram till den lilla killen i mitten, han ska bli fem år inom ett par månader och är på många sätt väl rustad för vad han ska möta. Han är fysiskt stark, klar i huvudet, nyfiken, bra på att rita och att sjunga. Han fick ett helsike, med en pappa som egentligen ogillade allt pojken stod för. Vad Bengt lärde sig var att förneka allt det hos sig som han förstod var fel och dessutom, det värsta och samtidigt det sämsta: att dölja sig och att låtsas. Så har livet varit: att med hjälp av dessa färdigheter ta mig fram och samtidigt låta en annan Bengt växa till, att framträda steg för steg, bara nu tiden räckte till. Jag tror att Ta arv är vad man på bildspråk – men i någon annan mening – kallar slutsteg.

Det blåser kallt genom den här gamla kåken och elen går, ideligen. Den har redan gått en gång medan jag har skrivit det här brevet. Ninnie har tänt i spisen, för säkerhets skull, och så har vi tänt ljus. Vi har haft en hjälp här idag som har en sällsynt förmåga att med små medel få vår verklighet att bli något vi varje gång måste återerövra, enklast så att det gäller att hitta alla grejer igen.

I övrigt är nog allt det som händer runt omkring nog bland det otäckaste jag har varit med om, med kapitalets våldsamma erövringståg och bristen på förmåga att se vad som sker.

God jul från
Bengt

***

Österäng 23 mars 2012

Hej, Gunnar!

Paret Sigge Stark-Harry Martinson har idag förföljt mig i mer än 50 år. Vad hade jag skrivit? Jag slår upp ”Demokratins kultursyn” och ser att jag har kommenterat studierektorn för Svenska landsbygdens studieförbund. Jag tyckte att hans jämförelse var meningslös, att det var självklart att satsa på Harry Martinson men att det kunde vara värt att se vad Sigge Stark faktiskt skrev: det är bättre att studera än att fördöma. Hur kunde det bli ett sådant djävla liv? Nummer ett i samma debattboksserie, Eva Moberg, blev ju ett helgon?

De flesta av debattörerna hade inte läst min bok. Andra hade läst men inte förstått. Huvudskillnaden mellan mig och de som uppfattade mig som sin motståndare var att jag visste vad jag talade om: jag var praktiker. Jag hade varit folkbildare i nitton år, generalsekreterare för de unga akademikernas folkbildningsorganisation i tio, jag var redaktör för en tidskrift på temat vuxenundervisning och forskning, undervisade i modern skönlitteratur på biblioteksskolan och slet med en stor avhandling om Walter Ljungquist? Varför skulle jag beskrivas som frånvänd, okunnig, absurd, en fiende till all god strävan? Lars Gustafsson skrev att boken aldrig borde ha blivit skriven, P O Enqvist och Jan Myrdal tävlade om att göra ner mig och Karl Vennberg upplät fem år senare Aftonbladets kultursida till en våldsam kampanj mot mig, där jag porträtterades med lagerkrans i håret och som Svenska Akademiens företrädare. (Akademin har aldrig gett mig så mycket som 10 öre.) Vennberg hade uppenbarligen inte läst mig. Han avskydde min pappa. Själv tyckte jag att jag hade gjort vad han rekommenderade: uppgett den perspektiviska mittpunkten. Hade Karl öppnat min bok hade han sett att den utgick från ett citat av Gunnar Ekelöf: att det hemskaste med människan är att hon finner sig i allt. Därför, hade jag skrivit, måste vi folkbildare på vårt område arbeta för en människa som inte finner sig i allt, därför att hon vet om något annat, vill det och vet att hon måste vilja det.

Det är klart att det här kan låta patetiskt, men det var så jag uppfattade min uppgift. (Texten byggde på en ledare i min egen tidskrift som jag hade rubricerat ”Predikan för en folkbildare”.) Hur kunde jag bli symbolen för ”blunda!” ”Låt gå!” ”Allt är lika bra!”? Hade jag råkat hamna i en stor samhällsförändring och utsetts till syndabock? I Norge, där jag också kom ut, blev jag tagen på allvar. Där blev jag bjuden till Arbeidernes Hus av Hans Skjervheim. Några år senare hade jag inbjudit honom att tala på en kurs jag ledde om individ och samhälle. Ämne: Husserl och Heidegger. Jag besökte senare Hans i hans hemtrakt, Mörkedalen innanför Bergen. Vi blev goda vänner. Här i Sverige slogs det en ring av tystnad kring mig. I Norge fick jag efterhand det ena spännande uppdraget efter det andra.

Jag vet inte om Hans Skjervheim (han blev professor i filosofi men är tyvärr död nu) är översatt till svenska. Han skrev på nynorsk. Själv hade jag stort utbyte av Deiltakar og tillskuer. (Vid kollning ser jag att min nynorska är bristfällig. Deltagare och åskådare ska skrivas Deltakar og tilskodar.)

Kanske kunde jag tänka mitt öde så här: Offentligheten (och därmed medelmåttan) går sin jämna lunk. Så kommer någon som tänker på ett helt annat sätt, med andra infallsvinklar och på en annan intellektuell nivå. Anpassar han sig inte måste han avvisas. Envisas han tiger vi ihjäl honom. Dock är detta bara en del av sanningen. Att tänka om innebär för den som är inne i systemet stora risker: man riskerar sin framtid. Och så tar man det säkra före det osäkra. Själv har jag valt att alltid gå vidare och tänkt att det viktiga är vad jag har kommit fram till och att det alltid går att komma ett steg till. Plus att det finns de som läser och tänker och som jag är väldigt glad för. När jag sedan kan säga ”Det här är jag” vet jag att jag är på rätt väg.

Håller för närvarande på med vad jag kallar ”Efterskrift”, vilket innebär de steg jag kunde ta när jag hade gått igenom det manus som blev klart (i princip) två dagar före julafton 2010. Jag bifogar, i tanke att de ska intressera dig, de två senast skrivna sidorna. De ska fortsättas med kommenterade citat ur dagböckerna och avslutas med den fantastiska dikt (från 1915) där Ture visar hur han, tillsammans med mörkret, föder sin son och på honom överlåter allt det han vill bli av med. Dikten heter ”En man till ett barn”.

Jag behöver väl inte säga det, men det är fråga om ett otroligt krävande arbete.

Bengt

***

Efterskrift

Den bästa kommentaren till vad Ture gjorde, med mig och mitt liv, finns i de tretton dagböcker Ture skrev mellan sitt sjuttonde och sitt trettio­sjätte år. Dagböckerna var viktiga för Ture. De bildade grund för hans memoarer, men också för hans bägge romaner. När jag föddes dedikerade Ture dem till mig; från början hade de varit tillägnade Elsa Lanedahl, skolflicka i Norrköping, på en gång hans barndomssvärmeri och det för­kroppsligade Idealet. Elsa fick aldrig läsa dem. Själv läste jag dagböcker­na första gången efter Tures bortgång, hösten 1969, och har sedan återvänt till dem flera gånger.

Den första anteckningen är från 1 januari 1904, Tures andra termin i Uppsala. Den handlar om principen i Tures liv: Idealet. Den sista anteckningen är gjord dagen efter min födelse, 4 oktober 1922. Jag har citerat raderna förut, men upprepar dem:

Välkommen, lille Bengt! Lille kamrat i kampen för friheten! Det ska bli en gudanjutning att växa upp igen med dej och bli ung igen med dej!

Här har till sist Idealet blivit verklighet. Vad gör Ture då? Han flyttar in i verkligheten, i denna lilla pojke, för att leva i och av honom. Samtidigt som han ger honom sin egen röst och sitt eget styrande medvetande. Det är trettiosex år mellan de bägge kamraterna.

Vem var då Ture Nerman? Han var känd som bolsjevik, leninist och hängiven revolutionär. Samtidigt var hans människoideal hans eget samhälles: man skulle vara en förebildlig karaktär, med optimism och vilja. Idoler var den blyge adelsmannen och värjfäktare Cyrano de Bergerac, i ständig kamp för friheten och äran, och så Tures egna förfäder: landsortsprästerna med de små anspråken och sitt ängsliga beroende av överheten. I familjen representerad av pappa Janne, prästsonen vars pengar Ture alltid hade varit beroende av. De sociala institutioner som var självklara hette släkten och familjen. Familjen betydde allt, individen ingenting. Identiteten utgjordes av åsikterna, livsuppgiften att kämpa mot det låga och onda, i en själv och i samhället. I praktiken gällde det att ge revolutionen röst och att samtidigt arbeta för de mångas förädling. Egentligen var det också detta revolutionen syftade till.

Vad det alltså handlade om, i praktiken, var en verbal kamp mot det onda, kombinerat med sånger till och besvärjelser av det goda, förenat med en strävan att personligen nå idealet – som Ture samtidigt både företrädde och uppträdde som. Allt inom ramen för ett klassamhälle, som satte gränserna för fantasin och bestämde hur det nya samhället och den nya människan skulle se ut. Tures frihetskamp var närmare besedd ett livs kamp för att motsvara de krav som hans eget samhälle ställde på honom.

Dagböckerna låter oss ana Tures verklighet, hans drömmar, problem och strategier. För mig betydde samma verklighet två problem: det ena att allt jag mötte verkade vara teater och sin egen motsats, det andra min skräck för att det kanske var tomt bakom maskerna, att det inte fanns någon där. När jag till sist började fråga mig om jag inte själv var likadan, var det som att jag ”föll”. Vilket var detsamma som att jag sökte mark. Jag fann mark i något som jag kallade ”närvaro”. En närvaro som bejakade det som min fars alla strategier förnekade: insikten att liv förutsätter död. Det min far kämpade mot var till sist livet självt.

Bengt

***

Österäng 10 augusti 2012

Hej, Gunnar!

Vi har haft ett avbrott i förbindelserna. Vad detta beror på vet jag inte, men jag kan tala om var jag själv befinner mig. Andligen. Kroppsligen är jag ännu mer här än förut: jag får allt svårare att gå.

Under 2010 skrev jag ett manus som jag kallade ”Ta arv”, på en gång en berättelse om min frigörelse från en annan människa, en demonstration av min stegvisa metod för denna frigörelse och denna frigörelse: boken är det den berättar om. Sen var jag för trött för att kunna vila. Jag lät mitt manus ligga.

I år har jag börjat gå igenom texten, i syfte att skärpa upp den, vilket i hög grad är detsamma som att se (och visa) hur min metod har växt fram, med en bild av den sammansatta människan i sin sammansatta relation till sig själv och sin omvärld och den betydelse som ordet har och de låsningar och möjligheter som samhällets formuleringar erbjuder, inklusive de problem som en offentlig roll erbjuder. (Min far var en sådan roll, som han samtidigt uppträdde i som den essentielle Ture Nerman; jag hade att frigöra mig från en lögn och samtidigt göra vad jag kunde av det den dolde, inklusive min fars visioner och goda vilja.)
Om roll och skenbarhet är den ena polen i det universum jag upprättar så kan den andra betecknas dialog och äkthet. Det är dialogens villkor som är mitt egentliga ärende. Plus dialogens innebörd. Plus hur man tar sig dit. Dialogens nyckelord är ”människa”. Utan andra människor når du aldrig dialog. Utan dialog når du inte andra. ”Dialog” = något du bär i dig, inte att man ska ha människor springande kring benen på sig. Eller behöva prata.

Mitt främsta framställningsproblem beror på att jag i texten och mig själv låter en process äga rum. I den kan jag vid ett tillfälle vara långt före mig själv; det typiska är att jag 2012 är längre hunnen, med medveten och bättre i stånd att formulera mig. Hur gör jag då med det jag skrev 2010, utan att förstöra gången? Eller: varför ska jag låta en dålig formulering stå kvar när jag har en mycket bättre på lut? Vad f-n tänker och tycker en eventuell läsare? Jag försöker klara det här genom att ta mig fram via konkreta situationer, citat och exempel, genom att så långt möjligt låta mitt material tala och inskränka min kommentar till det som jag visar ger upphov till. Steg för steg, alltså, precis som i verkligheten. Att detta retoriska problem skulle uppstå hade jag aldrig tänkt mig: dock, så blir det när man är sitt eget problem. Egentligen borde problemet vara allas: så fort man stannar ljuger man. Stanna är ljug och låtsas.

Bengt

***

Österäng 28 oktober 2012

Hej, Gunnar!

Och tack för Horisont! Det blev en födelsedagsintervju. Norrtelje tidning ringde och frågade hur många barnbarn jag hade och om jag hade någon hobby. När jag talade om att jag just hade avslutat ett manus som jag kallade ”Ta arv” och NT fick klart för sig att jag var son till Ture, var artikeln i princip klar. Det heter ”90-åring gör upp med sin far” och handlar om den store och modige Ture Nerman (som närmare besedd var ganska liten och därtill påfallande feg).

Så går det, har jag tänkt, när man inte sköter sin offentlighet och ser till att man syns på scenen. Tures olycka (eller lycka) var att han satte likhetstecken mellan en människas identitet och hennes åsikter. På det sättet blev han fånge i det offentliga spelet, i en med åren allt tommare roll.

”Ta arv” är komponerad på modellen av William Faulkners Absalom, Absalom!, en bok som går från yta till djup och samtidigt från myt och sken till historisk verklighet, i en förfärande släkttragedi med i botten frågan om en son förgäves söker att bli erkänd av sin far. Själv tvangs jag ner under den offentliga scenen när jag hösten 1956 släppte taget för att börja om. Det jag sedan har skrivit har byggt på den erfarenheten: att falla, finna allt likställt, förvandlas och överskrida. Men också av en annan orsak har jag fått gå under och utanför det offentliga. Jag har ju alltid arbetat på den offentliga scenen och skrivit efter ett par årtionden på ett område, för att om möjligt förstå det jag har varit med om och om möjligt visa vidare. De som har trott sig kallade att göra bort mig har i regel saknat min erfarenhet och har ersatt mina perspektiv med sina egna, vilket har varit detsamma som att placera mig någonstans på den offentliga scenen, där jag sålunda inte alls hörde hemma. Det är hopplöst att delta i debatter där man inte alls hör hemma.

Jag har aldrig uppfattat att jag har valt. Jag har gått dit näsan har pekat och litat på min näsa. I ett perspektiv ser man att jag har gått vidare och vidare i en tankevärld som handlar om existens och samhälle. På vägen har jag haft ganska liten nytta av debattörer och av det som har rört sig på kultursidorna. Jag har sålunda nästan inte alls läst något av Sven Lindqvist. Jag har lärt mig mest av romandiktare och av udda forskare. Just nu läser jag ”Om tidens vidd och tingens ordning” av kulturgeo­grafen Torsten Hägerstrand. Svåra problem (tidens rumslighet och rummets tid), skrivet med lätt hand och stor kroppslighet. (”kroppslighet” = konkretion). En idealbildare.

Bengt

***

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Essä: Vithetskritik

ESSÄ. Filip Hallbäck skriver, med utgångspunkt i kuppförsöket i Washington DC, om