Brev från Österäng, del 3

Kultur
Bengt-Nerman
Gunnar Lundin (uppe till vänster i bild) och Bengt Nerman. (Collage: C Altgård / Opulens)

KORRESPONDENS. I slutet av 00-talet inleddes en brevväxling mellan Gunnar Lundin och Bengt Nerman. Den fortsatte under 10-talet fram till Nermans död den 14 augusti 2016. Det sista brevet dikterade han för hustrun Ninnie i huset på Blidö. Vi publicerar Nermans brev i fyra delar under julen.

Bengt Nerman, född 1922 och död 2016, var en svensk författare, samhällsdebattör, journalist och docent i litteraturhistoria. Han är son till journalisten och politikern Ture Nerman som bland annat drev den antinazistiska tidningen Trots allt! Några av Bengt Nermans böcker: Demokratins kultursyn (1962), Massmedieretorik ( 1973) och Frågan om människovärdet (1993). Nerman skrev en avhandling om romanförfattaren Walter Ljungquist publicerades 1976. Tre diktsamlingar utgavs i samlad volym 2010.

Österäng 16 augusti 2011

Hej, Gunnar!

Som jag förstått saken är förmågan till inlevelse en central mänsklig förmåga. Utan den kan vi inte leva tillsammans med andra. Det är tänkvärt att all soldatutbildning går ut på att utplåna den förmågan.

Vad massmedierna gör, genom sina rutiner, är att göra dig till åskådare: de ställer världen utanför dig. Själv är du skyddad av det ”vi” mass­medierna erbjuder oss: massmedierna och vi själva.

Som lärare och forskare på journalisthögskolan jämförde jag redan 1968 massmedierna med fabriker för schablondramatik. ”Dramafabrik” ger oss två metaforkedjor i samspel, bägge lika tacksamma att följa. Tillsam­mans skapar de små ”pjäser”, vad jag kallade ”moduler”. Det är inget konstigt med detta: allt ska gå fort att producera, vara lätt att uppfatta och lika från gång till gång. ”Nyheter” är något man i utbildningen lär sig känna igen. Fantastiskt nog och väl illustrerat med citat i mitt brev. Massmedierna är notoriskt usla på att förmedla det verkligt nya.

Modulerna ger trygghet och ett slags ytlig spänning. De talar också om för oss vad vi ser och hur vi ska känna. De är oerhört styrande. 1968 fick jag gehör för mina iakttagelser, idag är det svårt att urskilja några spår. Hade jag varit yngre hade jag försökt diskutera EN. Både konstruerandet av schablondramerna, alltid korta, med en början, gång och avslutning. Gången med toppar och klimax, lätt igenkännbara. Efter ”Norge-TV” hade DN premiär på ”Finansrysaren” (alltså inte ”finanskrisen”).

Rysaren, som alltså är massmediets sätt att distansera och minimera den livshotande katastrof som har drabbat oss alla, går fortfarande, för hur välbesatta salonger vet jag inte. Schablondramatiken har ju också den effekten att folk stänger av resp slutar läsa.

Men jag är i tagen som jounalistlärare-forskare en poäng till. Det blir allt vanligare att ett massmedium direkt ställföreträder oss, genom att t ex tala i vårt ställe. DN igen. När Lars Ohly avgick skrev DN, inte ”Lars Ohly avgår”; man rubricerade, stort: ”Hej då, Ohly – här är de som kan ta din plats”. Jag kallar detta den ställföreträdande funktionen och är naturligtvis skräckslagen för denna sida av vårt samhälles utveckling.

Hans Skjervheim är tyvärr död. Han bjöd in mig 1964, tror jag, att tala på Arbeidernes Hus vid Youngstorget i Oslo. 1966 hade jag honom som gästföreläsare på ett veckoseminarium jag hade arrangerat på temat individ och samhälle – hur man beskriver denna relation. Samma sommar besökte jag jag honom i Norge. Hans blev professor i filosofi i Oslo, tror jag. Jag har haft stor glädje av hans Deiltager och tilskoder – han skrev på nynorsk.

Jag tycker nog det var synd att det inte (så vitt jag förstår) sa ut att mitt brev var ett privatbrev, ett svar på ett brev och en artikel som du hade sänt mig. Det går att uppfatta det hela som ett s k öppet brev: ett brev skrivet till offentligheten. Ett sådant hade sett högst annorlunda ut och sannolikt inte blivit skrivet.

Bengt

***

Österäng 18 augusti 2011

Hej igen, Gunnar!

Nättidningen (i Tidningen Kulturen publicerades ett av de nu förkomna breven) gjorde Tures fyra diktrader meningslösa. Inte bara så att ”själ” rimligtvis inte kan rimma med ”själ”. Utan också att läsaren med skäl undrar vad en ”lumpen själ” är för något och varför man kan dö om man är lumpen. I dikten – och i mitt brev – står det ”lumpen träl”, vilket är Tures sätt att översätta ”Lumpenproletariat”, vilket i vanliga fall översätts med ”trasproletariat”. ”Lumpen” är alltså inte något invektiv utan beteckningen på en klass i klassamhället: den som enligt Marx befann sig nedanför klasskampen.

Ture visste förstås att ”trälar” i socialistisk retorik närmast var en hedersbenämning (jfr ”upp, trälar, uti alla stater”) men nu befann sig Ture i ett tyskt socialistiskt sammanhang: ”Mannen” som dikten är tillägnad var Karl Liebknecht, den tyska vänsterns ledare.

Ture fick Brantings ”Socialdemokratins århundrade” i födelsedags­present 18 maj 1906 och där kan han ha mött begreppet ”Lumpenpro­letariat” första gången. Sedan dess måste han ha mött och använt det många gånger. 1915 – samma år som dikten skrevs – hade han mött Lenin i Zimmerwald och därmed också sin egen elitism förklädd till socialism.

Vad säger dikten? Att vem som helst, även den lägsta, kan dö i krig och mord. Där är han ju bara objekt. För att bli subjekt och lära ut sanningen krävs att man inte bara har en själ men också järn i själen. Jag tycker det är tänkvärt att kommunisten i vardande, Ture, kallar de arbetare han och hans kamrater ska fostra för ”jävlar”. Det var mot denna bakgrund jag började mitt arbete och till min förundran och förfäran fann att det var mig det var fel på. Tures elitism var, har jag tänkt, en direkt fortsättning på det borgerliga klassamhället. Mot det ställde jag vad jag kallade ”demokrati”, inte som övertäckande fras men som något värt att försöka förverkliga.

Du får be Guido anställa en korrekturläsare.

Bengt

***

Österäng 26 augusti 2011

Hej, Gunnar!

Jag kan varken tänka eller skriva i ett tomrum. Det är därför jag har slutat försöka nå ut i den så kallade offentligheten. Jag skriver brev i stället, om sådant som jag funderar över och som jag tror ska intressera den jag skriver till. Jag är noga: därför är breven oftast väl formulerade.
När du ringde mig om en nätpublicering av ett brev till dig tänkte jag: ja men då får offentligheten se sådant som äger rum utanför offentligheten! Och det tyckte jag lät bra och så sa jag direkt ja. Nu blev det inte som jag tänkte, men hur ska någon annan kunna veta vad jag tänker och inte säger? Nu är det överståndet och det var roligt det som blev.

Trasproletariatet? Jag kan dikten ganska mycket utantill. Därför tog det flera genomläsningar innan jag alls upptäckte att Tures versrader saknade ett rim. Då hade jag redan börjat fundera över vad Ture faktiskt skrev. Han var en notorisk slarver. På senare tid har jag börjat se närmare på vad som döljer sig bakom hans slarv. Så den här gången. Slarv, förresten? Tures språkliga värld är fylld av svävningar och otydligheter: kanske slarvade Ture inte, kanske var det just så han tänkte. Kanske var det så hans verklighetsförhållande såg ut. Men: i detta fall som i fallet publiceringen. Hur ska någon annan kunna gissa sig till vad jag har funderat ut?

Någon gång i höst eller i vinter är kanske ”Ta arv” färdig. Det som bekymrar mig är kanske inte så mycket att jag inte har något förlag men att jag någonstans i mig inte bryr mig om boken blir utgiven. Det viktiga är att jag har nått fram i min tanke och formvilja. Eller lurar jag mig? Är det kanske så att jag inte orkar med att ännu en gång bli nonchalerad och förnedrad? Jag har ju aldrig tävlat med någon annan än mig själv – varför är jag då ett hot för andra? Eller ser jag inte själv det som är hotfullt i det jag gör? Att jag begär att andra ska göra det jag själv har tvingats till: att tänka om?

Bengt

***

Österäng 18 november 2011

Hej, Gunnar!

I mitten av oktober hade jag läst, analyserat och skrivit en kommentar till den sista av Tures dagböcker. De räckte från 1904, då Ture var 17 år och till 1922, då Ture var 36 och valde att kliva in i mitt medvetande för att leva sitt liv igen i mig. Praktiskt gick detta så till att Ture slutade att skriva dagbok i sitt namn och började skriva på nytt, i mitt.

I mitt manus hade jag skrivit om Ture som jag mötte honom. Nu ville jag skriva inifrån Ture själv. Dagböckerna är en en hisnande läsning: de visar Ture innanför det skal med vilket han på en gång skyddade sig mot omvärlden och styrde sitt möte med den. Drömmen om Sonen som den ideale Ture Nerman, finns med hela vägen: i själva verket börjar mitt livsprogram skisseras 18 år innan jag är född. Det ger mig efterhand allt fler uppgifter: jag ska inte bara bli hans ideale Ture (i realiteten en som förstärker hans svaga identitet); jag ska bli hans stridskamrat, garanten för hans fortlevnad efter döden och själva den himmelska gestalt i vars famn Ture en gång ska vila. Detta kunde räcka, tycker man. Värre ändå har det varit att möta hans livsskräck, hans äckel inför det kroppsliga och hans rädsla för allt som låg under medvetandets yta och – socialt – under borgarklassens yta. Ture försökte lösa allt med en offentlig roll, som var hans egen motsats.

Det här är sådant som jag har fått tas med hela mitt liv, komplicerat av att jag är den ende som har sett igenom det och som därför har ett livsstraff hängande över mig. Jag var dödstrött när jag kom till slutet och förstod att jag borde slappna av. Men då hade stressen redan väckt liv i de hjärnskador jag ådrog mig 1970 -71, som en följd av en svår TBE (fästingburen hjärninflammation): eldsveda i hjässan, överretning, förlamningar och djup trötthet. Allt kompletterat med yrsel.

Jag är på väg ur allt detta nu men undrar hur mycket jag ska orka. Det här är mitt nittionde år. För en dryg vecka sen dog en av mina personliga vänner, något yngre än jag, kusin på min mors sida. Han var klok och klar och var den enda släkting med vilken jag har kunnat tala om släktens problem. Han var opererad för cancer men full av tillförsikt. Plötsligt blev han dålig, togs in på sjukhus. Dagen därpå var han död. Det är ännu ett stycke samtal som är klippt rätt av. Jag läser våra brev och försöker skaka av mig den förlamning som uppifrån som en stor hand griper tag om mig. Till slut är man ändå alldeles chanslös.

I det här läget blir brev liggande obesvarade. Tyvärr.

Bengt

***

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Essä: Vithetskritik

ESSÄ. Filip Hallbäck skriver, med utgångspunkt i kuppförsöket i Washington DC, om