Kakelugnen, då och nu

Konst
Foto: Ivo Holmqvist.

BEREST. ”Det brukar hävdas att kakelugnen är en svensk uppfinning och att upphovsmannen var Carl Johan Cronstedt. Det är visserligen sant, men en sanning med modifikation.” Ivo Holmqvist om kakelugnens historia.

Under rekordårens värsta rivningshysteri på sextiotalet jämnades hus från 1700-talet eller ännu äldre med marken, särskilt i Stockholms innerstad, och med dem oersättliga kakelugnar. På andra håll for byggmästarna lite varsammare fram och annonserade ugnar till nerplockning. För femtio år sedan köpte vi en sådan på Regementsgatan i Malmö i en annars tom våning som snart skulle försvinna. Priset var överkomligt, 350 kronor för en ståtlig fyrkantig grönglaserad praktpjäs, med en jugendslingrig blomstermålning i nischen. Och några år senare skaffade vi för en fortfarande rimlig peng en mera ordinär cylindrisk vit ugn i småländska Anneberg, också den nertagen och märkt. Den är nog världens mest beresta kakelugn. Den kom med vårt flyttlass till Nya Zeeland men vi märkte snart att det landet är helt renons på kakelugnsmakare. Efter många år i ett garage kom den tillbaka till Sverige. När vi sedan satte in en annons på Blocket fick vi genast en köpare – från Hamburg!

Det brukar hävdas att kakelugnen är en svensk uppfinning och att upphovsmannen var Carl Johan Cronstedt. Det är visserligen sant, men en sanning med modifikation. Liknande fanns tidigt på kontinenten, ordet går tillbaka på det tyska ”Kachelofen”, och både kakel och kakelugnsmakare började importeras hit på 1500-talet, om inte tidigare. Men mot slutet av 1700-talet när Sverige återhämtade sig efter en djup ekonomisk svacka fick överintendenten Cronstedt samman med generalmajoren Fabian Wrede i uppdrag av staten att försöka göra uppvärmningen mera effektiv och mindre bränslekrävande, ved att elda med var det ont om. Och 1767 hade de funderat färdigt. De lät den varma röken gå flera varv genom murade vertikala kanaler, och kunde på det viset halvera vedåtgången. Då kunde man också unna sig att använda rum som tidigare stått kalla och stängda under en stor del av året (fast man inte heller senare slösade i onödan på bondgårdar, finrummet ”salen” hölls oeldat utom vid stora kalas).

I ett slag blev husen dessutom ljusare när man kunde tillåta sig mycket större fönsterytor där man tidigare varit tvungen att snåla med värmen. Den nya sortens kakelugn spred sig snabbt, med kakelugnsmakare i många svenska småstäder, men framför allt var det två stockholmsfabriker som tillverkade ugnar: Rörstrand och Marieberg. 1991 kom Margareta Cramérs gedigna avhandling ”Den verkliga kakelugnen” som på 650 sidor förtecknade fajanstillverkningen av kakelugnar i Stockholm från 1846 till 1926. Titeln hade hon lånat från Hjalmar Söderbergs anekdot om den gamla solipsistiska knäckfrågan hos filosofen Hägerström i Uppsala: ”Kan kandidaten säga mig om denna kakelugn existerar i sig eller bara i kandidatens medvetande?” Kakelugnar liksom världen i övrigt finns nog kvar även om man blundar, också sådana från före 1846 såvida de inte tuggats sönder av grävskoporna.

I ”Den svenska kakelugnen, 1700-talets tillverkning från Marieberg och Rörstrand” från 2007 lade Susanna Scherman med stor omsorg och med många detaljupplysningar fram resultaten av tio års inventeringar av svenska 1700-talsugnar som finns kvar på olika slott, de flesta i och kring Stockholm men också några i Finland. I fråga om det skånska förtecknade hon Maltesholm, Vrams Gunnarstorp och Övedskloster där det finns sex Mariebergsugnar, en med tidstypiska kineserier i dekoren. I boken har också tagits med ritningar och räkningar i faksimil, förteckningar av märkningar, resonemang kring formgivare och tillverkning, allt mycket intressant – det är en mycket vacker bok med läckra färgfoton av Michael Perlmutter att långsamt bläddra i framför en björkvedbrasa i kakelugnen, nu när den fyller 250.

Till sist ska nämnas att Cronstedts tolvsidiga traktat ”Beskrifing på en ny inrättning af kakelugnare till weds besparing” trycktes på nytt 1975, i faksimil av Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm i serien Tekniska meddelanden från Avdelningen för. Till sist ska nämnas att Cronstedts tolvsidiga traktar ”Beskrifning på en ny uppvärmnings- och ventilationsteknik.” En ansenlig rad av hans korta utredningar i skilda frågor finns förtecknade på Libris, den svenska nationalbibliografin – han hade studerat hos det tekniska snillet Christopher Polhem. Han var ständigt verksam på skilda fält men hade inget behov av att synas och skröt inte med sina lyckade projekt. En ny bok om honom har just kommit på Balkongs förlag, skriven av Linnéa Rollenhagen Tilly: ”Carl Johan Cronstedt: arkitekt och organisatör”.

IVO HOLMQVIST
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Konst

Kampen om värdegrunderna

CENSUR. Facebook och Instagram får gärna röra runt och skrapa bland extremnationalistiska idioter,
Gå till Toppen