Världens lyckligaste land

FINLAND. Hur kommer det sig att finländarna betraktas som dysterkvistar samtidigt som en nyligen framtagen vetenskaplig undersökning, årets ”World Happiness Report”, visar det rakt motsatta? Rolf Karlman menar att det finns förklaringar i historien och i den svenska blicken på grannarna i öst.

Mitt under pandemin kom FN:s årliga ”World Happiness Report”. Där konstaterades att afghaner och zimbabwier är jordens mest olyckliga folk och mot alla odds anses finländarna vara världens lyckligaste folk. Minnesgoda som läst Arto Paasilinnas roman ”Kollektivt självmord” och som påstår sig aldrig sett någon nykter finländare som verkat lycklig får ompröva sin inställning. Inledningen till Paasilinnas roman lyder ”Finnarnas mäktigaste fiende är svårmodet, dysterheten, den bottenlösa apatin”. Nu har alltså en vetenskaplig rapport motbevisat detta.

Vi åker varje år bil längs Riksväg Åtta, som klyver Österbottens slättland nästan linjalrätt från Kristinestad till Karleby. På bägge sidor, i den tidvis mycket smala språkremsan, bor en tredjedel av Finlands knappt 300 000 svenskar. De allra svenskaste av dem, en stor del, kan inte finska överhuvudtaget. Det dagliga livet framlevs utan någon kontakt med befolkningsmajoriteten. I söder går språkgränsen skarp mot landskapet Satakunda i Merikarvia (svenska: Sastmola). Kommunen var länge tvåspråkig men är nu helt förfinskad.

Förbi oss i svensktrakterna flimrar hundratals växthus och snygga rödfärgade hus och gårdsplaner. Vi åker också genom ”rågens rike”. En företagarregion som präglas av välstånd och entreprenörskap.

Och fortfarande är kontakten med grannlandet Sverige här tätare än annars.

Byarna heter Tjöck och Pjelax, Pörtom och Solf. Invånarna är ättlingar till dom fiskare och småbrukare som började flytta från det nuvarande Sverige till den numera finländska kusten någon gång på 1100-talet. Härifrån har man traditionellt emigrerat till Amerika och Sverige, i början av förra seklet och under 1970-talet. Och fortfarande är kontakten med grannlandet Sverige här tätare än annars.

Här är det alltså svenska veckotidningar och svensk TV som gäller. Därför fick de svensktalande österbottningarna problem då de analoga sändningarna släcktes ner. Svenskbygderna hade haft tillgång till svensk TV sedan olympiaden i Rom 1960. Detta bland annat tack vare sändaren i Vännäs utanför Umeå och så kallade slavsändare i Österbotten som förstärkte signalerna. Den 3 september 2007 var det dock slut och det analoga nätet släcktes ned. Hela Kvarkenområdets befolkning krävde då hos respektive departement i Finland och Sverige att inget avbrott fick ske i skarven mellan analogt och digitalt. Vilket också skedde.

Men finnarna några mil in i landet då – hur kom de dit? De hade sitt urhem någonstans nära Kaukasusbergen. Därifrån började språket för några tusentals år sedan vandra norrut. På vandringen uppstod det kontroverser och tvister: några ville stanna här, några fortsätta åt ett annat håll. En stor grupp stannade i det nuvarande Ungern. De var stolta typer som kallade sig själva för magyarer det vill säga människor. Många gick mot norr mot Sibirien.

När finnarna kom till det land som kallas Finland var det över Finska viken och via Karelska Näset. Då bodde där redan det samiska folket. Finnarna trängde upp samerna i norr. Sedan fick det finska folket underkasta sig den svenska och sedan den ryska makten. Språket utvecklades snabbt, det lånade ord från svenska och ryskan. Det dröjde dock länge innan finska språket fick samma status som svenskan.

Inte förrän 1919 kom Aleksis Kivis storverk ”Sju bröder” ut i svensk översättning. En svensk recensent skrev: ”Det är underligt att tänka sig, att Finlands folk – den stora, finskspråkiga majoriteten nämligen – haft ett litterärt storverk som Alexis Kivis Sju bröder, läst och älskat och utgivet i upplaga efter upplaga, utan att Sverige, det gamla broderlandet eller ens Finlands svensktalande befolkning tagit den ringaste notis om det. Först i år (1919 reds anm.), jämt ett halvt sekel efter det att boken först utkom och sedan dess författare nästa lika länge varit död och borta, upptäcker Sverige till sin häpnad att Finland ägt en väldig diktare på finskt språk.

Ännu mer betydelsefullt än denna upptäckt är att den nu förträffligt översatta boken förser oss med en djupt kunnig och genialt träffande finsk folklivsskildring, som vi hittills saknat. Runeberg gav oss bonden Paavo och andra idealgestalter. Den senaste tidens politiska händelser (inbördeskriget reds. anm.) ryckte ned finnen från den piedestal, där vi ställt upp honom. Följden blev, att den allmänna meningen, som dömer så lättsinnigt, gjorde honom till barbar, mongol, blodtörstigt vilddjur, röd eller vit terrorist. Alexis Kivi, född i en av Tavastlands små stugor och efter några korta, nödfyllda studieår återvändande till sin ursprungliga miljö för att svälta, dikta och dö ung, kände sitt folk bättre än den svenskättade, lärde nationalskalden (Runeberg reds. anm.).

I Sju bröder, ett diktverk som har den odödliga folkepikens bredd, tyngd och ädelt naturvuxna form, som liknar Iliaden och Domareböckerna, skildrar han detta folk av skogsmänniskor på övergången till bondestadiet som instinktmänniskor som lära sig arbete och självbehärskning, av barnsligt fantasifulla, asiatiskt färgade naturvarelser, som manligt möta och med en väldig gemensam kraftansträngning tillägna sig den västerländska livsordningen som Sverige fört in i Finland.

Det diskuterades också livligt och ibland hetsigt om skillnaderna i finskt och svenskt kynne.

De sju bröderna från Jukola äro pionjärerna för den nya finska kulturstam, vars roll i norra Europa vi ännu kanske blott ana. Men de äro också i sin laglöshet, sin flykt till den hemvana ödemarken, sina plötsliga lynnesväxlingar representanter för ett urfolk, som vi haft grannskap med i tusen år utan att riktigt lära känna. De sju Jukola-bröderna lär oss rätt förstå både Runebergs idealfinnar och folket från 1918. Få böcker torde vara mer läsvärda än Alexis Kivis Sju bröder. Det är stor dikt och betydelsefull verklighet på en gång.”

Det diskuterades också livligt och ibland hetsigt om skillnaderna i finskt och svenskt kynne. Kusttrakternas svenskar vänder sig mot havet och Sverige medan finnen är en skogens och insjöstrandens bebyggare med rötterna österut. Svensken ansågs vara praktisk, utåtriktad och gladlynt medan finnen karaktäriserades som melankolisk, inåtvänd, djupsint, poetisk med dragning åt fanatism i både religion och politik.

Ingen fråga engagerade dock sinnena i 1800-talets Finland som den om nationens språk. Vissa ansåg att en förfinskning måste ske. Andra däremot hävdade att svenskan och den västerländska traditionen var viktig för den finska nationen. Under en period var det populärt att förfinska namnet. Fortfarande gäller att språkfrågan med jämna mellanrum dyker upp som ett tvisteämne mellan de finsk- respektive svenskspråkiga. Det stora populistpartiet Sannfinländarna vänder sig ibland mot det svenska språket.