KÅSERI. “Coronan gör att man upptäcker nya saker”, skriver Anders Björnsson.
Det skulle göras pressgurka, till lammkotletterna. Hustrun skar försiktigt tunna skivor med osthyveln. Vi hade precis så mycket ättiksprit i förråden som krävdes. Vad gör man inte under coronan för att få tiden att gå? Hon lade gurkan och lagen i en rundformad skål och på detta ett kaffefat av sextitalsmodell som tyngd. Fatet fastnade förstås i skålväggen och var omöjligt att bända loss. Jag försökte med kniv och misslyckades. Sedan lät jag kallt vatten stråla över skålen. Då släppte fatet.
Men innehållet var varmt. Då bekände hustrun att hon hällt hett vatten över för att få lagen att expandera. Det enda som expanderade var nog keramiken. I ett alternativt scenario hade fatet spruckit. Men nu blev det i alla fall pressgurka till lammet. Vi skrattade. Jag är sällan familjens problemlösare.
Om detta berättade jag för min brevvän i Agde, i sydvästra Frankrike. ”Och din fru som är läkare”, sade han; själv är han matematiker. Han frågade om mina provsvar. Min doktor – en annan doktor – hade ringt men inte kommit fram på telefon, eftersom mobilladdningen gått ut.
”Då är det säkert ingen fara”, svarade min vän matematikern. ”För om det hade varit allvarligt, skulle nog en polis ha ringt på dörren och kommit med beskedet.” Jag har ingen aning om läkaretiken i Frankrike, men denna metod att nå patienten föreföll mig drastisk.
Man säger att drömmar kan gå i uppfyllelse. Det kan gå i andra riktningen också.
Man säger att drömmar kan gå i uppfyllelse. Det kan gå i andra riktningen också. Natten efter det att jag fått min väns mejl, drömde jag att en polisman bröt sig in i vår lägenhet. Klockan var tre på natten, han hade morgontidningarna under ena armen.
Poliser, sade vi sedan vid frukostbordet, är väl som alla sorters människor. En del av dem begår brott, men har man hört talas om polistjuvar? ”När det finns polispräster, så borde det finnas polistjuvar”, sade hustrun. ”Det är ren logik.”
Coronan gör att man upptäcker nya saker. Två gånger i veckan går jag ned till områdets Ica-butik med min rullvagn. Lördagar och tisdagar – på tisdagar får man pensionärsrabatt. Strax före sju på morgonen. Då har jag druckit mitt te och ögnat tidningarna. Vi är alltid samma sex personer. Några bär munskydd, andra inte. En eller två nykomlingar ansluter och syns sedan inte av. Ett fyllo som måste ha två folköl på morgonen räknas liksom inte. Personalen är tyst och försynt. En romsk medborgare maskinstädar golven.
Ingen brådska råder. Man får tid att fundera över varför salt och socker står på olika platser i den rymliga lokalen. Vinäger finns det flera hyllmeter av, men bara fyra flaskor tolvprocentig ättika. Var är frysetiketterna? De finns inte. Basilikan vissen, fänkålen pinfärsk.
Vännen i Agde är hårt drabbad. Han måste ha ett certifikat med sig, när han ger sig ut på sin dagliga millöpa. Han måste ha certifikat, när han sitter på cykeln. Han får inte köpa baguette utan certifikat. Halvåret före pandemin vistades han i Chile. Studenterna strejkade, han kunde inte undervisa. Han var glad att komma hem till Frankrike, men ut ur hemmet har han svårt att komma.
Hur mild är inte vår instängning, om man jämför oss med dem som bor i läger, i fängelser, i städer som bombas. Om man jämför oss med hemlösa, som inte har någonstans där de kan stänga in och om sig. Vår alternativa jul – jämfört med deras. Parvenyerna känner man till. Den nyrika smaklösheten. Men den som faller ned i nyfattigdom tilldrar sig numera inte ens socialreportagets intresse. Det måste vara dråp och vanvård med i bilden, gärna hedersrelaterat, människor som avlider i ensamhet, självmord.
Räcker ens dessa sensationer, när sjukdomars normala fasor finns att tillgå i så stor mängd? De döljer rörelser under ytan, klassamhällets standardtillstånd. Men för den som har öga för detaljer finns ändå så oändligt mycket att just upptäcka och att tillåta sig.