Tänkandets brutalitet

Existentiellt
Målning utan titel av Melker Garay

ESSÄ. ”För den som är obetingat konsekvent i sina tankegångar blir det en uppslitande kamp. En kamp mot kollegiala intressen och förväntade lojaliteter. En kamp mot förlegade sanningar och auktoritativa ställningstaganden. En kamp mot uttalade eller outtalade principer och överenskommelser om vad som får tänkas och inte tänkas”, skriver Melker Garay.

Att ge sig hän åt tänkandet är att ge sig hän åt ett äventyr. Ett brutalt äventyr. Först ett nödvändigt förtydligande om vad som här avses med tänkandet. Det är inte frågan om att tänka det som är bekant, det som man är förtrogen med. Det är inte heller att se tänkandet som en repetitiv verksamhet, där upprepningen skänker en förutsägbarhetens bekvämliga men inte sällan inbillade trygghet. Inte heller är det frågan om ett tänkande som aktar sig för att väcka förbittring, det vill säga som är rädd för friktion och konflikt.

Det som är föremål för denna text är det villkorslösa tänkandet. Ett tänkande som är förknippat med det vi kallar kurage. Ett tänkande som inte viker undan för det som hindrar dess framfart. Tvärtom. Det tar tag i det. Konfronterar och underminerar det. För inget ska hindra tänkandet att ta ett ytterligare steg; ett steg som är en följd av allt det som tidigare tänkts. Den som har kraft och tyngd i sitt tänkande har oftast moraliskt mod att ta det steget, då denne vet att ett sådant tänkande öppnar upp för det som är okänt, för det som kan vidga perspektivet. Och som får denne att inse att tänkandet till sin natur är expansivt.

Tänkandet avstannar inte. Det kan inte tuktas. Det kan inte luras in i en kanon där det till slut stelnar. Vansinne är det att tro att det kan bindas fast vid doktriner och läror. Omöjligt är det att låsa in det i en bibel, koran eller annan helig skrift. Tänkandet är till sin natur överskridande. Fullt av rörelseenergi. Kreativt. Och våldsamt.

Inget är främmande för den vars kall är att tänka; i dennes outtröttliga tänkande finns allt från strängaste disciplin till vildaste anarki. Huvudsaken är att riktningen är framåt. Den som valt att tänka stannar aldrig upp när tanken får verka fritt; den fastlåsta dogmen är den diametrala motsatsen till allt kraftfullt tänkande. Ty för den som tänker blir devisen som går att finna på universitetshuset i Uppsala något främmande:

Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.

Det handlar om att tro på tänkandet. Att inse dess kraft. Dess möjligheter. I Blaise Pascals bok Tankar kan vi läsa:

Människan är bara ett rö, det svagaste i naturen, men hon är ett rö som tänker. Det behövs inte att hela universum griper till vapen för att krossa henne. Några dunster, en vattendroppe räcker för att tillintetgöra henne. Men även om hela universum vältrade sig över henne skulle människan fortfarande vara ädlare än den makt som dödade henne. Ty människan vet att hon dör och universum är henne övermäktigt. Universum vet intet därom.

Att tänka är att ständigt vara på sin vakt. Att uppmärksamma det som vill stipulera tänkandets premisser. Därav en del av brutaliteten, då allt övergår till att bli en strid om vem som ska sätta villkoren för tänkandet. Man står inför en regelrätt kamp. För den som därtill är obetingat konsekvent i sina tankegångar blir det en uppslitande kamp. En kamp mot kollegiala intressen och förväntade lojaliteter. En kamp mot förlegade sanningar och auktoritativa ställningstaganden. En kamp mot uttalade eller outtalade principer och överenskommelser om vad som får tänkas och inte tänkas. En kamp mot förstockade kategoriska föreställningar och så vidare. Mycket finns där som hindrar den som vill och har förmågan att tänka hederligt.

Att bjuda på motstånd mot det som hejdar en att reflektera är en sida av kampen. Tänkaren blir här en rebell. En som ideligen står i opposition. En som inte finner sig i avvisandet. En som är angelägen om att påtala dissonansen i varje tankeakt. En som skoningslöst synar det förment självklara. En som drivs av att upptäcka det som saknas. En som utsätter sig för risken att bli utstött och isolerad. En som oförväget undersöker det som denne måste undersöka. En som djärvt riktar blicken mot det som står på tur att granskas; det som andra lät bli att granska.

Jag tänker här osökt på den franske filosofen Gilles Deleuzes ord om att det som kommer först i tänkandet är ”inbrottet” och ”våldet”. Som bekant är allt det man tänker inte alltid angenämt. Speciellt inte när man driver sina tankar till sin yttersta spets; ett få förunnat omstörtande privilegium. Och det är just detta icke angenäma som tänkaren griper sig an. Brutalt därjämte. Nämnas kan att ordet brutalt kommer från latinets brutus vilket bland annat betyder ”oförnuftig”; och det är väl det man är när man går emot det etablerade och tillrättalagda.

Sant är att det finns ett inslag av tvång i allt tänkande. Och är det något ord man förknippar tvång med så är det ordet brutalitet. Det är ett tvång som är framsprunget ur ett reflektionens kompromisslösa och normativa bör, det vill säga att fullfölja tankegången ända ut i periferin. Ett närmast nietzscheanskt tvång som driver tänkandet obönhörligt framåt. Ett tvång som gör att det ständigt sker en förskjutning, en utvidgning, en rubbning i allt det som redan har blivit tänkt. Och detta inte bara i fråga om tankar, utan även i fråga om handlingar. Här kan man inte låta bli att minnas Karl Marx ord:

Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller är att förändra den.

För den som tänker handlar det inte bara om att vara ärlig i sitt uppsåt, utan även om att löpa linan ut. Att bejaka den oerhörda och omtumlande friheten i tänkandet; att låta sig tas i besittning av sina egna tankar. Att begripa att allt inte är som det ger sig ut för att vara. Att ha den intellektuella färdigheten att kunna demaskera det maskerade. Att veta vad som står på spel. Att inse att allt kan stå inför en vändpunkt. Att krossa förljugen ordprakt till förmån för det franka, det uppriktiga. Att vägra att ”sanning är med lögn saltad, eljest står den sig inte”, för att låna Lars Gyllenstens formulering. Att låta tänkandet följa den riktning som är resultatet av att man har vänt och vridit på allt. Och att entydigt följa riktningen oavsett vad som kommer att blottläggas och avslöjas. Att avtäcka är en oundviklig konsekvens i allt intellektuellt redigt tänkande. Att inte falla offer för feghet.

I E.M. Ciorans verk Sammanfattning av sönderfallet kan vi läsa att de ”lösningar som vår nedärvda feghet föreslår är den värsta sortens fanflykt från vår förpliktelse till intellektuell anständighet.”. Den som är uppriktig i sitt tänkande flyr inte av feghet. Den flyr inte över huvud taget. Däremot gör den det som sviker sitt tänkande. Den som förverkat sin rätt att bli tagen på allvar. Den som inte begriper sig på tänkandets brutalitet.

MELKER GARAY

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

Melker Garay är författare och bildkonstnär. Han äger och driver med sina kollegor Opulens. Han är född i Chile, kom till Sverige som fyraåring och bor idag i Norrköping. Hans skönlitteratur kretsar kring existentiella och filosofiska frågor. Mer om författaren Melker Garay: www.garay.se

Det senaste från Existentiellt

Se människan!

AKTUALITET. Begreppet Ecce homo myntades för långt över tvåtusen år sedan och
Gå till Toppen