Själens brunn

Existentiellt
Foto: Pexels.

LITTERATUR. I essäform tar sig Carsten Palmer Schale an sambanden mellan poesin, mystiken och religionen. ”Åtminstone stor poesi blir poesi endast i den mån vi under ordens yta urskiljer ett sorl av ett djupt och hemligt flöde, som omedelbart finner vägen till vårt väsens innersta punkt.” skriver han.

 

Poesi, mystik och religion 

Det slår mig att underrubriken ovan kan ses som en palindrom, dvs att den kan läsas åt båda hållen:  alltså poesi, mystik och religion eller religion, mystik och poesi.  Sålunda finns det exempelvis religiösa människor som är varken mystiker eller poeter, mystiker som är varken poeter eller i bekännelsebemärkelse religiösa och poeter som varken är mystiker eller religiösa. Däremot finns det många som har starka kopplingar till en, två eller alla tre av de nämnda ”epiteten”.

Alla människor behöver andlig näring. Vare sig vi vill kalla det så eller inte. Inte en individ på vårt jordklot klarar sig utan andlighet. Min andlighet är synnerligen tolerant, men använder sig av Jesus som signatur. Detta innebär dock inte alls att jag skulle vara främmande för tankar från andra håll. Tvärtom, faktiskt. Exempelvis har jag ibland svårt att skilja på min personliga upplevelse av Jesus och Buddha. Även GT och Koranen innehåller – naturligtvis! – salt. En myckenhet också i andra religioner och andliga rörelser. Kabbalismen, gnosticismen och sufismen är alla utpräglat mystika.

Åtminstone stor poesi blir poesi endast i den mån vi under ordens yta urskiljer ett sorl av ett djupt och hemligt flöde, som omedelbart finner vägen till vårt väsens innersta punkt. Poesin rår över ett enigmatiskt tilltal, en mystisk vibration, som när den når oss frigör en oväntad kraft och en intim kontakt med tillvaron.

För mig, personligen, bottnar för övrigt både ”andligheten”, mystiken och den djupare poesin (konsten, musiken etcetera) i kontemplationen, exempelvis så som Schopenhauer tolkar den: ”Betrakta tingen uppmärksamt”. Jo, här hittar vi, menar jag, ett bevis för Schopenhauers känsla för konst, litteratur, och meditation. Eller: Kontemplation. Denna förmåga att i kontemplativa stunder ”förlora sig” i tingen, rummen, tiden, verket, konsten. Att närvara som viljelöst upptagen och ingående. I självförglömmelse:

”Om man, lyft genom andens kraft, låter det vanliga sättet att betrakta tingen, fara, det vill säga upphör att med ledning av de olika gestaltningarna av Grundens lag endast forska efter deras relationer till varandra, vilkas yttersta mål alltid är relationen till den egna viljan, således inte längre betraktar tingens var, när, varför och vartill; utan endast och allenast deras Vad; och inte heller låter det abstrakta tänkandet, förnuftsbegreppen intaga medvetandet; utan istället för allt detta hänger sig med hela sin andes kraft åt åskådningen, helt och hållet fördjupar sig i den och låter hela medvetandet uppfyllas av den lugna kontemplationen av det för tillfället föreliggande naturliga föremålet, vare sig det är et landskap eller ett träd, en klippa, ett hus eller vad som helst; så att man för att begagna ett djupsinnigt tyskt talesätt helt och hållet förlorar sig i detta föremål, det vill säga glömmer sig själv, sin vilja och endast består som rent subjekt; som objektets klara spegel; så att det är som om föremålet ensamt funnits till utan någon som varseblir det och man således inte längre kan skilja mellan åskådningen och den åskådande, utan båda blivit ett, därigenom att hela medvetandet fullkomligt fyllts och intagits av en enda åskådlig bild; om således objektet på detta sätt utträtt ur all relation till något utanför densamma, och subjektet ur all relation till viljan, då är det som på detta sätt uppfattas inte längre det enskilda tinget som sådant; utan idén, den eviga formen, den omedelbara objektiteten för viljan på detta stadium: och därmed är på samma gång den i denna åskådning inbegripne inte längre individ: ty individen har redan förlorat sig i denna åskådning: utan han är ett rent, viljelöst, smärtlöst, tidlöst kunskapssubjekt.”

(Världen som vilja och föreställning – Tredje boken, § 34)

Två exempel från två sekel: Wordsworth och Christensen

Wordsworth

Medan förnuftet splittrar, stör och separerar saker, knyter fantasin samman, förenar och binder dem samman. Således i skarp kontrast till Descartes metafysik, som upprätthåller en dikotomi mellan materia och ande, mikrokosmos (människa) och makrokosmos (universum), befinner sig den romantiska fantasin i hela universum – mellan de kännande, levande varelserna samt livlösa föremål, ett band av allomfattande enhet, solidaritet och gemenskap. Ett annat utmärkande drag i den romantiska fantasin är upplevelsen av extas och vördnad, som väcks i uppfattarens sinne när hon överväger och kommunicerar med saker i universum. Sådan vördnad – inspirerande eller hänryckande – är en viktig faktor i romantisk erfarenhet och den främsta källan till dess vitalitet och intensitet.

Mystik, brett definierad, är ett tillstånd av sublimt fantasifulla och andliga erfarenheter där man har direkt, omedelbar och intuitiv uppfattning av en allomfattande oändlig och evig verklighet – den immanent-transcendenta. Det är känslan av ”Gud i alla” och ”allt i Gud.” Det är denna känsla av en ultimat gudomlig princip som genomsyrar allt liv i universum samt vägleder, vårdar och stödjer visionen om den ultimata gudomliga enheten i universum, av allt liv. Mystisk fantasi ser alltså en levande relation mellan människans själ och själen i universum – en vision av kosmisk enhet, broderskap och gemenskap.

Människan introduceras som en i huvudsak gudomlig och odödlig ande i Wordsworths dikter. Det är uppenbart att han tror så djupt på ”oändlighet” som han säger: ”Vårt öde, vår varelses hjärta och vårt hem, jag är där och bara där”; och att ”den stora tanke som vi lever efter” är ”oändlighet och Gud”.

Wordsworths kärlek till naturen och hur naturen förhärligas, dyrkas och gudomliggörs framgår av hans vers. Wordsworths inställning till naturen är på något sätt annorlunda än andra romantiska poeter i hans ålder. Till exempel, även om Shelley delar några gemensamma egenskaper med Wordsworth syn på naturen, försöker Shelley också att intellektualisera och konceptualisera naturen – omvandla föremålet för naturen till några dogmatiska socio-politiska doktriner, ideologier eller en abstrakt idé, som i ”Ode to the West Wind”, medan Wordsworth vision av naturen är ständigt och konsekvent andlig.

För Wordsworth representerar naturens vision alltid den gudomliga andens vision, visionen om det Kosmiska Varat.

Det är den avgörande tron hos en mystiker att ”ljusets hjärta är tystnaden.” I en mystikers sanna anda satte sålunda Wordsworth ett högsta värde på tystnad och kontemplativ stillhet eller, som han kallade det, ”klok passivitet” och ”meditativ fred” och var medveten om dess djupa och enorma andliga potential för att föra honom vidare in de ultimata kosmiska mysterierna.

Eller som Wordsworth i en lysande passage i ”Tintern Abbey” säger:
”…that serene and blessed mood,
In which the affections gently lead us on,
Until, the breath of this corporeal frame
And even the motion of our human blood
Almost suspended, we are laid asleep
In body, and become a living soul:
While with an eye made quiet by the power
Of harmony, and the deep power of joy,
We see into the life of things.”

Wordsworths mystik är anmärkningsvärd för dess kontemplativa kraft och panteistiska uppfattning om naturen. Den är uppbyggd utifrån tron att naturen är en levande varelse och Guds boning. Naturen är det sätt på vilket en man kommer i kontakt med Gud. Wordsworth hävdar att en gudomlig ande kan ses genom alla objekt i naturen. Som en sann panteist säger han också att allt är Gud och Gud är allt. Denna uppfattning är särskilt pregnant skildrad i ”Tintern Abbey”.

Han finner också guds existens i människans sinne. Wordsworth hävdar att det finns en förutbestämd harmoni mellan människans sinne och naturens ande, vilket gör det möjligt för människan att relatera eller kommunicera med naturen.

Förhållandet förverkligas när människans sinne bildar ett släktskap med naturens tankar. Människan når perfektion och praktisk kunskap genom den utbildning hon får från naturen. Han anser att den person som inte får utbildning från naturen är värdelös och att hans liv inte lyckas. Poeten tror att naturen är sjuksköterskan och beskyddaren av mänskligheten.

I Wordsworths synvinkel har naturen förmågan att lindra människans skadade sinne. De vackra aspekterna av naturen är en oändlig källa för helande kraft. Det materiella livet blir ibland så smärtsamt att människor förlorar strävan efter att leva. Bullret och störningen i stadslivet kan göra mänskligt liv outhärdligt, men även minnen av naturen i något ensamt rum kan eliminera bördan av ödeläggelse, ångest och kvävning.

Wordsworth hedrar även de enklaste och mest vanliga föremålen för naturen och mänskligt liv.  För honom är ingenting elakt eller lågt, eftersom allt som finns i universum berörs av gudomligt liv.

Avslutningsvis borde jag säga att Wordsworth aldrig såg på naturen som vi oftast gör. Med stor hängivenhet och entusiasm försökte han utläsa den djupaste innebörden av mänskligt liv i naturen.

Christensen

Inger Christensen (1935 – 2009) var definitivt en av Nordens mest betydande poeter och essäister under nästan 50 år. I Sverige må hon mest ha varit känd som poet och författare av exempelvis Alfabet, Det och Fjärilsdalen samt – i litterära kretsar – en högst trolig Nobelpristagare. I Danmark och Tyskland var hon dock minst lika känd som essäist och germanofil. Hemlighetstillståndet är en bok som på en och samma gång rymmer ett dussin essäer, en dikt och ett språk tvärs genom alla texter som i sig har högsta poetiska halt.

Christensen är en författare som knappast låter sig läsas utan viss ansträngning. Hennes beläsenhet på de mest skilda områden, hennes intresse för matematik, talserier och ekologi förenas med en känsla för språket som går långt utöver det vanliga. Själva källan till hennes författarskap är det mysterium som smälter samman oss människor med naturen i vidare mening – eftersom vi är en del av naturen, och denna en del av oss. Ett faktum, enligt Christensen, är dessutom att denna natur-kultur hålls samman av ett närmast oändligt antal korsförbindelser. I sin tur innebär detta bland annat att naturen alltid finner sitt uttryck i ett eller annat humant språk – vare sig detta är format av bokstäver i ett alfabet eller i formler och lagar inom naturvetenskapen.

Essensen i Christensens egen förståelseform är den gåtfulla och magiska interaktionen mellan det yttre och materiella å den ena sidan, och det inre och andliga å den andra. Det är därför inte heller konstigt att hon gång på gång återkommer till ett citat från den tyske romantikern Novalis: ”Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd.”

Samma magnetiska själ leder henne också till poeten Johannes och till de betydelsemättade inledningsraderna i dennes evangelium: ”I begynnelsen var Ordet. Och ordet var Gud.”

Men vi är inte GUD. Vi kan inte föreställa oss världen utifrån – eftersom vi är ett med den. Eller som titeln på bokens sista essä lyder:
”Som ögat som inte kan se sin egen näthinna”.

Inger Christensen knyter samman världen och orden på ett alldeles specifikt sätt. Det finns en stark men ogripbar förbindelse mellan just ordet och det innerligaste innerliga: mystiken. Att läsa Inger Christensen är sålunda att samtidigt tvingas meditera, kontemplera, uppgå och ingå; släppa tyglarna.

Man behöver förresten inte alls vara speciellt intresserad av poesi för att överraskas och bli betagen av dessa Inger Christensens essäer. Perspektiven är så vida och djupen så djupa att envar läsare kan få svindel. I bokens längsta essä, ”Slumpens ordnande inverkan”, utvecklas natur-kulturtemat ytterligare. Vi längtar tillbaka till naturen, antyds det, på ett nostalgiskt vis, samtidigt som vi inte har ögon för annat än det tekniskt-teknologiska. Christensen insisterar emellertid på själva den fundamentala kopplingen mellan natur och kultur och upphäver de ofta inbillade ”vattentäta skotten” mellan det ena och det andra.

Vilken förbindelse har världsfenomenen och språket? frågar hon sig. Och vilka konsekvenser kan och bör vi beakta utifrån det? På danska – eftersom det ligger närmare Christensens hjärta:

Poesien er bare én av menneskets mange erkendeleseformer, og der går det samma skel ned gennem dem alle, hvad enten det drejer sig om filosofi, matematik eller naturvidenskab.

Och: när människan uttrycker sig uttrycker sig världen.

Detta är för övrigt poetens klassiska belägenhet. Konfrontationen i timmar, kanske i dagar med det vita pappret, och med insikten att ”i begynnelsen var ordet”, men vilket ord, som genast ska börja förvandla ingenting till allt möjligt.

Här möts återigen poesin och mystiken – och människan och GUD, varför jag anbefaller varje intresserad läsare att läsa exempelvis GENESIS och poesi av såväl kristna som muslimska författare av, låt oss säga, kontemplativt karat.

Själens brunn

I mystikens i vardagsspråklig bemärkelse ”obegripliga” erfarenhetsvärld, finns det åtminstone en punkt, som förefaller påfallande stabil. Det är föreställningen om en djupare verklighet inom oss, ”själens brunn”; skild från ytans, periferins, den brokiga mångfaldens jag, en ”central punkt”, den ”inre” människan i motsats till den ”yttre”.

Till denna innersta del av människosjälen, Eckharts ”Abgrund”, förlägger mystikerna scenen för sina sublima erfarenheter. Till denna mystiska upplevelse i människans innersta bringar poesin en motsvarighet.

Tranströmer och andra

”Mitt namn, mina flickor, mitt jobb / lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom, / allt längre bort. Jag var anonym / som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.” Just när jaget givit upp, ”Man kunde nästan stanna upp / och andas ut en stund / innan man krossades.” – men återfår mirakulöst styrförmågan genom ”ett hjälpande sandkorn / eller en underbar vindstöt” och bilen kastas av vägen. Föraren sitter kvar, som det verkar oskadd medan hjälpare närmar sig.

Den något beläste kan här för övrigt nog erinra sig delar av Kierkegaards formidabla lyrik.

”En man känner på världen med yrket som en handske”.

Eller:
”I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en utsiktspunkt där man med en enda blick kan omfatta åtta miljoner människors hem”. (Schubertiana)

Que? Kanske handlar det om tätheten i upplevelser som inte är distinkt våra. Kanske handlar det om taktila och klangliga absorptioner av sådant som väcker snarare än beror på ”innehållslighet”?

Många konstnärer, inte minst ryska, har explicit menat att det handlar om att penetrera och förhöja just vad som gömmer sig i skikten (Pasternak, Achmatova, Pusjkin). Som Tomas Tranströmer (TT).

Ja, europeiska författare har rentav ärvt ett sätt att se på sin konst som närmar den sig musik. Den skall sålunda inte bara ”fungera” den skall tränga sig in i, ut ur och höja sig över.

Men i vardagslivet vet vi ju att det finns betydligt fler för-brukare än det finns skapare. Märkligt nog är emellertid bin båda delarna. De tillverkar honung och de äter den. Rilke formulerade också bilden av poeterna som ”det osynligas bin”.

Att göra honung av det osynliga, eller hemligheter av det vardagliga, betyder tydligen att författaren (dansaren, målaren, musikern) måste hålla detaljer från sin egen historia i minnet, men att ha siktet inställt på något annat. Först då kan intensiteter av annan sort förnimmas.

När Lorca hänvisar till vaggans sång övergick många, alltför många, amerikaner till vaggan som dokument. För TT handlar det om att vara som en mikrofon nersänkt under isen.

Rader som:
”uppvaknandet är ett fallskärmshopp från sömnen” eller
”December, Sverige är ett uppdraget/ avtacklat skepp”
utplånar varje försök att kategorisera eller söka betydelser i allehanda retoriska konventioner.

Vad som ger dikten sin oerhörda kraft är sättet att förmedla den mystiska erfarenheten.

CARSTEN PALMER SCHALE

 

Det senaste från Existentiellt

Med friheten i sikte

FRIHET. ”Att Martin Hägglunds bok nu föreligger på svenska är mycket glädjande.