KETAMIN. “Får jag som jag vill ska jag få testa Ketamin. Man brukar söva hästar och utplåna städer med det. Eller festa. Den kräver inläggning av patienten för övervakning,” skriver Robert Myhreld.
Det finns mig veterligen två besöksrum i bipolärmottagningskorridoren som mäter 652,3 meter enligt mitt ögonmått. Besöksrummet jag hänger i är oftast ödsligt. Fram till att jag kommer dit och förstör stämningen, alltså. Idag likaså, men två andra dök strax upp. När det är flera personer som sitter där och väntar på en läkare, psykolog, arbetsterapeut, sjuksköterska eller vem det nu månde vara, uppkommer en säregen tystnad. Vissa sparar på stämbanden, vilket gör dem till goda förebilder. Ibland sker dock vissa avsteg från denna standard. En jämrans hypomanisk person ville nämligen för något år sedan prata hiskeligt mycket. Jag funderade på om inte den färg- och mönsterglada mattan skulle driva karln in i en psykos.
Hur som helst. Sittande i väntrummet hör man kanske personal i bakgrunden; någon som toffeltraskar (jag träffade en gång en psykolog som hade Lidl-tofflor, vilket jag naturligtvis komplimenterade) förbi eller en bipolär filur som försöker dräpa sig själv genom att hålla andan. Har hört att en lyckats. Do what thou wilt och så vidare.
Tystnaden. Läser Schalansky och hon skriver detta om ett hav: ”Detta hav var dock vare sig fredligt eller stilla, för i dess dunkla djup väntade otämjbara krafter på sin garanterade återkomst.” Åh, hon vet inte vad hon samtidigt också beskrivit.
Vad mer? Jag är sällan vemodig vid avsked, än mer sällan sentimental. Och ännu mer sällan ledsen att göra mig av vid saker. Men det finns en äkta förlust att föra till handlingarna: min läkare slutar. Rimligt, vem fan orkar arbeta där hon är mer än en kvart. Det känns vemodigt. Jävligt. Jag gav henne en öl med samma ursprung som hon i presentpåse som avskedsgåva. För lunchen förklarade jag.
Jag träffade henne på stan en gång när hon själv var sjukskriven. Hon ville prata om mitt tillstånd. Gav henne en åthutning – inte fan pratar man arbete när man är sjuk! “Myhreld als Arzt” som Nietzsche skrev någonstans. På svenska står det skrivet i band 2 i Symposions samlade verk av hästkrakshalskramaren.
Får jag som jag vill ska jag få testa Ketamin. Man brukar söva hästar och utplåna städer med det. Eller festa. Den kräver inläggning av patienten för övervakning. Kanske för att hålla en från att testa flygförmågan. Jag hålla en omröstning här sen huruvida jag ska försöka smita ifrån bevakning och se om jag flyger.
Biverkningar kan vara allt från hemskhemska drömmar, hallucinationer till delirium, paranoia, känslan av att inte vara i sin kropp och desorientering. Det hela kommer såklart an på om ingenting blir bättre. Vilket det ju inte kommer bli, det vet alla. Och apropå Nietzsche läste jag honom när jag låg inne 2016 eller när det nu var. Så kan det vara.
robert.myhreld@opulens.se
