Kommentarer i nyaste Sverige

Existentiellt

EFTERTANKE. ”’Varat’ står då för det som alltid finns, ande, men också det som människan delar med hela naturen, och ’existensen’ är dess olika former i tiden. Religionerna har avreglerat Gud så att de inte bara konkurrerar (och den med billigast andliga omkostnader får företräde) utan proselyterna krigar och förgör varandra”, skriver Gunnar Lundin.

Det har sedan sjuttiotalet runnit en ström av böcker från den finlandssvenske sedan sextiotalet i Sverige bosatte Hans Boijs källor. Till ett produktivt författarliv hör att inte minnas vad man skrivit. Vad han behöver minnas är kontakten med ett centrum. Aforismen, som tillsammans med haikun, eller ”boikun”, som är Boijs medium är den litterära form som kommer närmast kalligrafin. Ingenting ska stå emellan konstnären, penseln och duken. Därtill behövs en receptor, ett trafikljus, för falska toner. Dock är en falsk ton lika litet som i en jazzimprovisation fel; tvärtom kan den leda till nya insikter.

I aforismboken Skapelsens rivaler finns en pessimism som utgår från en människo­syn: vad vi har varit (i forntiden eller i Boijs finlandsvenska barndom) och vad vi i jämförelse med vad vi i den senast moderna kulturen kunde vara. Det tidlösa, ”ande”, tillgängligt som något utanför eller vid sidan om den evolution vilken fortfarande är den starkes rätt mot den svage, förklädd till anständighet: medborgaren får mer i plånboken och kan go shopping (medan jordens resurser förbrukas), demokratierna krigar inte med varandra (men säljer vapen till diktatorer).

Det finns en av reklam och underhållning vävd medial slöja över världen och i den söker vi nya apparater, bostads­rätter, bilmodeller tillvänja en artificiell girighet som för allt längre bort från ande, liv och verklighet, det barnsliga sinnet; från det mellanmänskliga till det mellantingliga, seende rakt fram, mot Framsteget. Det mänskliga medvetandet är en följd av evolutionen och en avvikelse från jordens historia då medborgarna är på väg att ödelägga den miljö (och kanske tillvarons poetiska vanlighet) där nu marknaden råder. Skapelsens rivaler är till exempel tyska bankirer som köper en svensk fabrik för att lägga ned den och sedan återvända med några miljoner euro i fickan (dock var längesen sådana fickor försvann men postkontoren försvann häromåret och snart finns inga butiker som tar emot kontanter).

I Vägen till Brinnarå har pessimismen djupnat. I den förra boken finns som återkommande tema ”trohet mot anden”. Där finns underbara aforismer om egot som förs bort från det enkla och vardagliga. ”Efter de tusen och en nätterna kommer vardagen”, citeras en filmkritiker, och Boij tillägger: det är vardagen det gäller. I den nya boken finner han begrepp från Heidegger och Sartre vilka inmönstras i livsstämningen. ”Varat” står då för det som alltid finns, ande, men också det som människan delar med hela naturen, och ”existensen” är dess olika former i tiden. Religionerna har avreglerat Gud så att de inte bara konkurrerar (och den med billigast andliga omkostnader får företräde) utan proselyterna krigar och förgör varandra. ”Gud är död”, men vilken och vilkas Gud? Tro, så ungefär menar Boij, har med intelligens, erfarenhet och fantasi att göra. Det finns intelligenta troende såväl som dum­skallar; de möts i tron. För poeten möts, en vårdag i sol på Karlavägen fåglar och träd och gräs och människa i en existens där liv och vara blir detsamma.

Kritiken av  humanisternas ensidiga förnuftstro gäller även filosoferna; med logiskt uppbyggda system och hårfina begreppsdefinitioner kan de likaväl försvara som desavouera ”fascismen”. Filosofins abstraktioner kan för det vanliga ögat och det praktiska sinnet te sig komiska. Wittgenstein tillhör dem som uppfattat komiken och behållit sitt allvar; han finns med liksom Bertrand Russell. Boijs läsning är tillfällig och tycks sakna ordning vilket är möjligt, och det riktiga, för en poet och ”filosof” som har en inre ordning (en ordning som kan förändras genom nya insikter).

Fukuyama, nyliberalismens språkrör, Hans Rosling – evolutionen på felspår? Ändå: vi har ju vad vi behöver. Och mobiltelefoner har blivit billigare. Se dig om! Personer iförda niqab har mobiler, kvinnorna tjattrar i sina iPhones, ögonen nyfiket synliga som en fönsterputsares hängande i armarna och tittande in på människorna i en främmande kulturs bostadsrätt. En stor del av jorden är ett flyktingläger. Och vi måste lära oss att leva tillsammans.

Sedan 2003 kallar Hans Boij sina finlandssvenska haikus för boikus. Nu finns ett urval, Sammanfattningsvis (Dikter i urval 2003–2015), där man kan följa hur poetiska treradingar övergått i enradiga filosofem. Det är i marginalanteckningarna det centrum finns som inte vill inordna sig i ett samhälle där trots retoriken orättvisorna och klyftorna blivit större.

Det finns förstås en fara att ge ut på eget förlag utan en kritisk förläggare, som Hans Boij inte helt undgår. Hans böcker är ojämna. Men varför ska de vara jämna? Varför ska de komma med ett svar? Lika ofta finner de frågorna. Lika ofta får de läsaren att tänka.

GUNNAR LUNDIN

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Se människan!

AKTUALITET. Begreppet Ecce homo myntades för långt över tvåtusen år sedan och
Gå till Toppen