Framgångsberättelser som utmanar jantelagen

Existentiellt

ESSÄ. De har en bakgrund i Turkiet och har blivit ytterst framgångsrika i sina respektive branscher i Sverige. Svante Lundgren har läst två assyrisk/syrianska självbiografier som ger en intressant bild av denna folkgrupp – och av Sverige.

 

Svante Lundgren är forskare vid Lunds universitet och författare till boken Assyrierna femtio år i Sverige.
Gunilla von Platen: Draken i rummet. Berättat för Malin Roos (Albert Bonniers förlag).
Peter Johansson: Till mitt försvar. Om advokat Sargon De Basso (Ordfront förlag).

Den invandrargrupp som kallar sig själv suryoye och om vilken svenska medier och myndigheter för att vara neutrala använder dubbelbenämningen assyrier/syrianer är en av Sveriges största. Ingen vet hur många de är, men de brukar själva hävda att de är fler än 100 000. Det är en rimlig uppskattning.

Trots att gruppen är så stor är det få inom den som på mainstreamförlag skrivit om sina liv. Undantaget är vissa fotbollsstjärnor, som Hammarbyikonen Kennedy Bakircioglu. Dessutom har flera assyrier/syrianer skrivit om sin väg till Sverige på eget eller på mindre förlag. Det är därför av intresse då två bemärkta representanter för folkgruppen nu gett ut sina självbiografier med hjälp av etablerade journalister och på etablerade förlag.

Gunilla von Platen är entreprenör, investerare, företagsledare och filantrop. Sargon De Basso är advokaten som gjort sig känd från flera spektakulära rättegångar. I denna essä kommer jag inte att gå in på deras yrkesliv. Istället fokuserar jag på den bild de ger av att som assyrier/syrian växa upp i Sverige.

Sargon De Basso föddes 1977 i Sverige och växte upp i Örebro, medan Gunilla von Platen föddes 1972 i Turkiet som Günel Anip och kom till Sverige som fyraåring. Intressant nog kallar sig De Basso assyrier medan flertalet inom folkgruppen i Örebro föredrar benämningen syrianer. Syrianen von Platen åter växte upp i Göteborg, där benämningen assyrier är populärare. Den ständiga stridsfrågan om vad gruppen egentligen ska kallas – i grund och botten vilken dess riktiga identitet är – förbigår de så gott som helt. De Basso ger en kort och förenklad förklaring, medan von Platen inte nämner saken överhuvudtaget.

De Bassos bok fokuserar på hans advokatkarriär och blir ett passionerat försvarstal för rättsstaten som han ser hotad. Allt annat spelar en sekundär roll i boken. Så avklarar han åren som ordförande för fotbollsklubben Assyriska FF på fyra sidor. Det finns också brister i hans assyriska kunskaper: han feldaterar folkmordet och den bild han ger av dess betydelse för Raphael Lemkin, juristen som skapade termen genocide, är inte helt korrekt.

Bägge familjerna lämnade Turkiet för Sverige. De Bassos far var politiskt aktiv på vänsterkanten och då han i militären protesterade mot behandlingen av kristna hamnade han i livsfara. Von Platens familj fick än mer dramatiskt känna på det systematiska förtryck som Turkiets lilla kristna minoritet var och fortfarande är offer för. Då hennes kusin skulle gifta sig kom beväpnade muslimer och rövade bort flickan. Ingen i familjen vet vad det blev av henne. Günels mamma försökte gå emellan och blev skjuten. Hon överlevde med nöd och näppe, men fadern skaffade falska pass till alla familjemedlemmar, betalade en smugglare och tog sig till Tyskland.

Både De Basso och von Platen har gjort veritabla klassresor. De Bassos far var intellektuell, men väl i Sverige blev han som så många andra assyrier/syrianer företagare för att kunna bereda de fem sönerna möjligheten att studera. Det lyckades: idag är två tandläkare och de övriga advokat, redovisningsekonom och kommunalråd. Von Platens föräldrar var analfabeter när de kom till Sverige. Fadern vägrade ta emot bidrag utan försörjde hela familjen med lönen från sitt enkla arbete. Barnen fick börja hjälpa till tidigt. Idag är alla nio barnen akademiskt utbildade och/eller framgångsrika företagare. ”Inte illa ordnat av två analfabeter som varken kunde läsa eller skriva.”

De här berättelserna säger något om Sverige som möjligheternas land. Med begåvning och hårt arbete kan man komma långt. De Basso berättar att han aldrig upplevt egentlig diskriminering, men att han känt sig som en delvis främmande fågel i sina sammanhang på grund av sin bakgrund. Von Platen har upplevt sig motarbetad men mer på grund av att hon är kvinna än att hon är invandrare. Och det hon förbannar allra mest i Sverige är jantelagen, som hon säger sig ha blivit bekant med redan när hon klev över tröskeln till sitt första jobb.

Samtidigt med von Platens klassresa skedde en medveten försvenskning. I Sverige bytte familjen det turkiska efternamnet Anip, som den turkiska staten tvingat på dem, till Samuelsson, efter farfar Samuel. Günel blev behändigt Gunilla. Gunilla Samuelsson lät helsvenskt. Och svensk ville hon vara. När någon en gång trodde att hennes svenska väninna var hennes syster kände hon sig stoltare än någonsin.

Men för hennes traditionella syrianska familj var hon för svensk. Hon kom på kollisionskurs med familjen då hon vägrade gifta sig med någon av alla syrianska män som uppvaktade henne. När hon sedan gifte sig med en svensk man, som hon till på köpet inlett en relation med när han var gift, var pappan och de flesta av bröderna frånvarande. Mamman var där men demonstrativt klädd i svart.

Assyrierna/syrianerna i Sverige brukar energiskt försvara sig mot anklagelserna om hederstänkande. Det är inte vi utan muslimer som ägnar sig åt sådant, heter det. Von Platens erfarenheter visar att det inte är så enkelt. När hon blev giftasvuxen förväntades hon gifta sig med en av de egna, levde hon för svenskt kunde någon som såg henne ringa föräldrarna och tala om för dem att deras dotter betedde sig som en slampa.

Men alla kan anpassa sig och ändras. Efter det första misslyckade äktenskapet gifte sig Gunilla igen med en svensk och blev von Platen. Den gången var hela familjen där.

De som kallar sig assyrier har hela den storartade historien med det assyriska imperiet att känna stolthet över. För dem som förnekar det assyriska är det tunnare.

Den assyrisk/syrianska kulturen är traditionellt patriarkal. Von Platen berättar om hur hennes fastrar beklagade sig då hennes bror fick en dotter. Men farmodern läxade upp dem för det. De Basso betecknar sin familj som ett matriarkat. ”Mamma var den uppenbara centralgestalten i vår familj.” Hon var den som förde kommandot, medan fadern mest satt i bakgrunden och läste böcker. Von Platen är av samma åsikt: ”Utåt sett var det ett patriarkat men i själva verket ett matriarkat. Det var kvinnorna i släkten som var de starka.”

Det finns en klar skillnad mellan De Bassos och von Platens upplevelser av den egna identiteten. De Basso har alltid varit stolt över sitt assyriska arv. Också hans familj bytte bort sitt förhatliga turkiska namn i Sverige, men inte till ett svenskt utan till ett assyriskt namn. De som kallar sig assyrier har hela den storartade historien med det assyriska imperiet att känna stolthet över. För dem som förnekar det assyriska är det tunnare. Von Platen medger öppet att hon under hela sin uppväxt bara kände skam över sitt ursprung. ”Jag föraktade allt jag kom ifrån, hatade min bakgrund och kulturkrocken den förde med sig.”

Med åren har detta ändrats och talande nog heter det sista kapitlet i von Platens bok ”Försoning”. Hon försonades med sin familj, förstod varför hennes mamma var så hård mot henne som liten och bejakade sitt ursprung. ”Jag är stolt över min bakgrund idag, jag ser mina rötter i Turkiet och min uppväxt i Grevegården som en tillgång och inte som det straff jag upplevde det som under många år”.

Så blir dessa böcker – vilka huvudsakligen utgör ett passionerat försvarstal för rättsstaten och en lovsång till entreprenörskapet – vittnesbörd om hur det assyriskt/syrianska samspelar med det svenska – på gott och ont. Folkgruppen har förändrats av Sverige, men har också påverkat vårt land på många sätt. Det assyrisk/syrianska fotbollsundret är numera historia, men i andra sektorer tar representanter för folkgruppen alltmer plats med driv, engagemang och en självsäkerhet som utmanar jantelagen.

SVANTE LUNDGREN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt