Eros i vår tid

Existentiellt/Kultur
Bild: Geralt / Pixabay.com

KÄRLEK. I grunden vet jag bara att människans behov av genuina relationer och kärlek är gränslöst, skriver Susanne Liljedahl. Hon är bekymrad över hur digitaliseringen påverkar den mänskliga samvaron.

 

 

Den högteknologiska kulturen gör något med oss och jag känner mig sorgsen när relationer digitaliseras i så hög grad att känslor som exempelvis empati kan hämmas. Dags att reflektera innan det dystopiska samhället blir verklighet och människan slutligen framstår som en själlös maskin.

Ännu är det kanske för tidigt att skriva ett requiem om en död kärlek, men läget är feelbad.

I världen drivs människan av eros. I sin genuina form är eros en mänsklig kärlek – längtan, passion, en skapar- eller kärlekskraft. I en av Platons dialoger beskrivs den som en ande (daimon). Eros är med när kulturer byggs upp, i ideerna om det goda, sköna och sanna… i jagets längtan efter duet, i längtan att förenas med den älskade.

Men i vår tid har eros blivit lika blaskig och fadd som en Coca-Cola. Ser jag på tidsandan i ett djupare perspektiv kommer jag något mer på spåren — teknoeros. Ett fenomen som riskerar att göra människan alltmer cynisk. I teknoeros degraderas duet till objekt och vi tycks förvärva, äga och konsumera varandra i allt snabbare takt.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

4-5 artiklar sex morgnar i veckan. Artiklarna som länkas i söndagarnas nyhetsbrev ligger dock bakom betalvägg.

 

 

I boken Moral Blindness – the loss of sensitivity in liquid modernity hävdar sociologiprofessorn Zygmunt Bauman och filosofen Leonidas Donskis att våra relationer börjar likna en konsument- och produktmodell. Homo consumes har nått oanade höjder. Jag konsumerar och surfar, alltså är jag. Det har blivit vår tids evengelium. Märkligt nog tycks vi anpassa oss. Som om vi trollbundits av mobilen, datorn och underhållningsindustrin. Jag tänker på Michel de Montaignes ord: ”Det enda som kan trösta oss är förströelsen och ändå är det den största av våra plågor. Det är nämligen den som hindrar oss att ge akt på oss själva…

Den moderna människan synes mig på samma gång överstimulerad som tom. Kortvariga dopaminkickar hjälper knappast i längden. Ögonkontakt och kroppslig beröring minskar. Melankoli och depression sveper in. Både diffus och kännbar.

I äldre konst och litteratur skildras eros ofta metaforiskt som ett bevingat barn/underskön pojke som skjuter med båge och pilar eller brinnande facklor som drabbar människors hjärtan. Motsvarigheten i den romerska mytologin är förstås Amor. Eros tänder kärlekens lågor, men vissa pilar eller facklor skjuts i blindo och Eros betraktas ofta som omogen, farlig och demonisk.

För Edith Södergran var eros universell, en kosmisk kraft nedlagd i själen. I Till Eros skriver hon: ”… du grymmaste av gudar, varför förde du mig till det mörka landet… Se jag är bunden till händer och fötter, känn jag är tvungen till alla mina tankar… jag flyr icke, jag lider endast som ett djur…

Det här är något annat än det fenomen jag kallar teknoeros. Egentligen handlar det kanske mycket om hur vi ska navigera och söka djupare mening i en högteknifierad värld, och i grunden vet jag bara att människans behov av genuina relationer och kärlek är gränslöst.

SUSANNE LILJEDAHL
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

Gå till Toppen