Ekonomisk grundtrygghet är frihetens förutsättning

Existentiellt.
Sedlar som speglar kulturella värden. Bildbehandling: C Altgård/Opulens. Bildkälla: Riksbanken

UTOPI. När det sociala tvånget har lyfts bort och man fritt kan välja vilka man vill samarbeta med kommer förmodligen många att frivilligt ägna sig åt olika sociala experiment med andra. Det menar Lasse Ekstrand som funderar kring det goda samhället.

Vilken borde balansen vara mellan samhälle och individ för att vi ska kunna tala om det goda samhället? Hur mycket samhälle, hur mycket individ? Hur mycket kollektiv organisation, hur mycket autonomt, individuellt liv?

Å ena sidan har vi den genomsocialiserade individen som med hull och hår tillhör den sociala gemenskapen och inte tillåts ställa sig utanför den. Det ofta förekommande uttrycket ”social kompetens”, ett fenomen som framhålls som något eftersträvansvärt inom det ”kunskapsintensiva” arbetslivet, illustrerar detta.

På den andra sidan har vi Kaspar Hauser och Robinson Crusoe, som vänder det sociala rummet ryggen och lever som enslingar nära naturen. När Kaspar Hauser försöker inordna sig bland de bofasta människorna, och tala deras språk, så dör han.

Samhället är ett fängelse, en själens disciplineringsanstalt för att tala med konstnären Antonin Artaud och idéanalytikern Michel Foucault. Det bästa är att likt Tom Sawyer och Huckleberry Finn rymma från det inrutade livet och förbli på rymmen. Idealet är outsidern eller stråtrövaren. Eller ”dåren”, solitären som är sig själv nog.

Människan är en homo economicus och ingenting annat.

Den amerikanske, tidigare reklammannen Richard Bode har i sin inspirerande bok Vid Miramar väntar jag på livet berättat om hur han hoppade av sitt ekonomiskt mycket framgångsrika liv på Manhattan – en kort tid innan en bonus skulle falla ut och göra honom ekonomiskt oberoende för all framtid – och bosatte sig vid havet. Där under skyarna, mellan det vilda livet i det rullande och piskande havets skepnad och människornas samordnade och småborgerligt präktiga liv på fasta land, funderar han över just balansen mellan individ och samhälle.

Bland nyliberaler förfäktas en mycket långtgående individualism, för att inte säga egoism, där de enda banden mellan människor är den anonyma marknadens. Människan är en homo economicus och ingenting annat. Hon styrs av sitt egenintresse, vad som gynnar just hennes privata strävanden. Det hela går tillbaka till Adam Smith, som har kallats ”nationalekonomins fader” trots att han var moralfilosof, och som använde metaforen ”den osynliga handen” för sin vision av samhället. Om man bara tillåter individer att agera fritt på marknaden, om bara staten låter bli att intervenera och håller tassarna borta, så uppstår balans och harmoni, som om en osynlig hand ställer allt till rätta.

Men vad de nyliberala marknadsfundamentalisterna glömmer är att Smith betonade empatins nödvändighet, det vill säga att människor hyser medkänsla för varandra.  Det är absolut nödvändigt i den fria konkurrensens marknadssamhälle. Annars väntar, som en följd av den bittra konkurrensen, den sociala vildmarken där alla är ett presumtivt offer.

Många har funderat omkring den ömtåliga relationen mellan individ och samhälle och hur den skulle kunna te sig så att både individen och samhället ”får sitt”. Själv har jag i ett par böcker, inspirerad av den danske statsvetaren Erik Christensen, samt av samhällsfilosofen och ekonomen Gunnar Adler-Karlsson, skissat på en medborgarlön eller basinkomst som det också kallas. En ekonomisk grundtrygghet som tillförsäkras alla medborgare, och som förväntas skapa relationen mellan individ och samhälle.

Individen kan genom medborgarlönen leva ett relativt avskilt liv, utan diverse livsinskränkande krav från arbetsmarknad och stat. Men kommer förmodligen att frivilligt ägna sig åt olika sociala experiment tillsammans med andra. När det sociala tvånget har lyfts bort och man fritt kan välja vilka man vill samarbeta med.

Jag är fullt medveten om att medborgarlönen förutsätter att man omfattar en ljus människosyn, en tro på den skapande och kreativa människan. En mörk människosyn, dikterande att människan måste styras och kontrolleras, låter sig inte förenas med medborgarlönen och det frisläppande av medborgaren det innebär.

Fast kanske borde man hellre uttrycka det som att man bemyndigar medborgaren, tar denne på allvar. Samhället blir mer ett medel än ett mål i sig. Ett medel att frigöra individen. Och en mötesplats vi själva väljer att få till stånd.

LASSE EKSTRAND
LASSE EKSTRAND
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

0 0kr