Granne med domkyrkan

Existentiellt
Lunds domkyrka. Foto: Wikipedia Commons

TRO & VETANDE. Det är nära. Mycket nära. Det är bara några steg till den stora djupgrått mörknande och överväldigande plats där Gud bor. Crister Enander om avståndet till domkyrkan och till Gud.

Jag lever till vardags med Gud som granne och ser varje dag hur tornen på Domkyrkan här i Lund står rakt upp och ännu efter alla dessa århundraden fortsätter att sträva uppåt mot den plats man en gång i tiden trodde att härskaren och skaparen hade sin verkliga hemvist. När jag nu i morgonkylan går fram till fönstret och blickar upp mot dess spiror tycks de liksom vara närmre än de var igår.

Ståtlig är det rätta ordet; magnifik genom sin arkitektoniska väldighet, höjd över hela den skånska slätten med sin blandning av gotisk strävan och den romanska förankringen i jorden som ger byggnaden dess tyngd.

Oanfrätt av tidens nötande tand står den där. Ögonen tröttnar inte, utan förmår fortfarande att dagligdags fylla mig med en stillsam glädje.

För många är det säkert en tröst att få höra kyrkans vackra klockor slå dagens och dopens och dödens slag. De känner kanske närhet till den högre makt de tror finns och som således också då skall verka här på jorden. Personligen fylls jag i stället av den eggande tanken på närheten till vår historia, även om den oftare blir till en ständig påminnelse om de återkommande fasorna, lidandet, orättvisorna och den fjättrande ofriheten.

”Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.” Så formulerade ju Karl Marx det på sitt slagkraftiga och skrämmande exakta sätt.

Där har inget ändrats. Vi sitter fast i våra inskränkta perspektiv. Ingen kan på något enkelt sätt hoppa ur den kultur eller det givna sammanhang som alltid värker och är verksamt i vårt medvetande. Det är också vad som först slår mig när jag läser Bengt Pohjanens lilla bok Söte Jesus.  Biografi–legend–berättelse från 1996.

Han sitter – mot sin uttryckliga vilja – fast i den västerländska kristna traditionen. Att han medvetet och med en vilja av järn strävar och tågar mot öster – då främst mot mystiken och en avsevärt mer avskalad innerlighet i sitt trosutövande – tycks inte vara tillräckligt.

Han når ändå inte ända fram.

Det är som om Milla Clemensdotter från Föllinge, den fascinerande kvinna som i grunden förändrade den då redan rutinerade prästen och före detta briljante botanisten Lars Levi Laestadius liv, det är som om just hon ännu levde kvar i såväl Pajala som Gällivare.

Den efter troskrisen som följde efter bekantskapen med Milla Clemensdotter alltmer hänryckte och lidelsefulle Laestadius står nu bredvid den senkomne arvtagaren Pohjanen. Han står där säker och betryggande med sin apart–reformerta oförsonlighet gentemot dryckenskapens djävul och orättfärdighetens härjningar i Sameland.

Den fängslande skriften Världens rus från 1843 ligger säkerligen ännu kvar på den i Svenska kyrkan en gång så obekväme prästen Pohjanens nattduksbord.

Och tankarna från Laestadius spränger upp mellan raderna i Pohjanens egendomliga bok. Dessa funderingar får på sina ställen hans text att krackelera och dra mot en i mina ögon högst osund tendens till dogmatism. En trosform som lätt, åtminstone under andra historiska och kulturella förutsättningar, skulle kunna leda till oförsonlighetens fundamentalism.

Det blir nu mer än uppenbart hur djupt de frågor som plågat Pohjanen går. De tycks ha sprungit ur den djupa frustration som givit hans böcker ett starkt sugande djup, en i svensk litteratur milt sagt sällsynt dimension. Den behöver inte nödvändigtvis kallas religiös. Dess like finns även bland några profana författare, vilka är ännu ovanligare här i Sverige. Hos den sene P.  O. Enquist – från och med Kapten Nemos bibliotek och pjäsen I lodjurets timma – kan den lyhörde läsaren hitta stråk av samma problem.

Ändå upptäcker man snart att det – trots vad kartan än säger – är mycket långt mellan Hjöggböle och Pajala. Rent religionshistoriskt är det fascinerande långt, trots att roten är densamma.

Där Enquists kamp har gällt att överleva, att rädda sitt eget inre från undergången, valde Pohjanen en gång i tiden en renodlad uppgift för sitt liv här på jorden. Enklast uttryckt som ett missionerande bland såväl menigheten som prästerskapet. Försöket att förändra Svenska kyrkan i egenskap av präst och senare som teolog vid universitetet var givetvis dömt att misslyckas. Han fick också ta sin kaftan och lämna kyrkan bakom sig och levde länge sitt andliga liv i en självvald skrivandets inre exil. Där fann han snart de ryska och kristet ortodoxa rötter som han länge rotat och sökt efter.

In i min grannes hus, Domkyrkan, kommer han då sannerligen inte. Svenska kyrkan skulle aldrig acceptera det krav på att tro och liv måste hänga samman som Pohjanen ställer på dem som reser sig upp i församlingen och kallar sig för kristna. I den maktfullkomliga kretsen har den motsatta åsikten härskat länge. Här anser man att alla egentligen tror på Gud; särskilt gäller det då alla dem som tror att de inte tror på deras gud.

Pohjanens söte Jesus däremot är en krävande jävel. Det som människan måste vara beredd att offra för sin tro på Jesus är inte enbart familjen, hemmet eller tryggheten. Nej, priset är detsamma som Jesus, enligt Pohjanen, krävde av sina lärjungar:

sina egna liv.

”Den som älskar sitt eget liv mer än mig kan inte vara min lärjunge”, förklarade Jesus bestämt.

Här är det som om Bengt Pohjanen återvände till två av sina gamla passioner; två oförenliga tankevärldar som gjort hans böcker till en så spänningsfylld läsning. Själv har han ringat in  ett starkt inflytande från Tornedalens ”oförenliga ideologier, stalinismen och laestadianismen”.

Där snuddar nog Pohjanen vid den kärna som driver hans skrivande framåt.

 

Vår tid är – och bör förbli – en tid utan tro. Gud är sedan länge död, ordentligt nergrävd i en av första världskrigets leriga skyttegravar och sedermera kvävd även som metafysisk leksak för intellektuella och som verklighet för folket av de gasmoln som svepte över Europa med lukten av människokött.

I en sådan tid är tron på en gud, kristen eller inte, orimlig. Västerlandet avsade sig rätten och dödade förmågan till denna flykt undan verklighetens realiteter. Även för den som vill tro är tron omöjlig, orimlig och inget annat än ett djupt förakt och hån mot vår egen historia.

Det innebär dock inte att Pohjanens Gud inte skulle vara verklig för honom. Men utan tillstymmelse till tvekan föredrar jag en troende som – trots världens verklighet – äger tro och förmåga till självrannsakan och en vilja till att förena denna tro med det liv han eller hon lever.

De är i mina ögon – och jag tänker då på just Bengt Pohjanen som exempel – att föredra långt framför dessa små hammarspikar som inte ens kan förstå att det gör ont att få en nubb genom den hand de annars bara använder som ett slappt och svettigt handslag i maktens korridorer.

Likväl är det långt, mycket långt till Gud, även för den som bor granne med Sveriges vackraste domkyrka.

CRISTER ENANDER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Crister Enander

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Existentiellt

Se människan!

AKTUALITET. Begreppet Ecce homo myntades för långt över tvåtusen år sedan och
Gå till Toppen