PROSA. Som roman betraktat fungerar Stella ganska bra. Den är ofta lite väl kitschig, men spännande och ibland rätt så lärorik, skriver Elisabeth Brännström om Takis Würgers skandalomsusade bok.
PROSA. ”Tjeckiens första flyktingroman” är mindre intressant som litteratur betraktad, även om den onekligen är relevant som debattinlägg, anser Anna Remmets.
ESSÄBOK. Rasmus Landströms bok Coronateserna är synnerligen intressant läsning. Den sticker ut och skänker hopp. Den bidrar till att alstra idéer om drastiska samhällsförändringar, skriver Carsten Palmer Schale.
MEMOARBOK. Stina Ekblads Här brusar strömmen förbi är en frisk och vacker självbiografi, utan skvaller och skandaler, i stället ren och äkta och en lång hyllningssång till poesin.
ESSÄ. Relevansen av samband mellan verket och personen som skapat det är en återkommande fråga i kulturdebatten. Något vi såg exempel på i samband med Peter Handkes Nobelpris i litteratur ifjol, då hans roll under krigen i forna Jugoslavien ifrågasattes.
PROSA. Karin Brunk Holmqvist är som alltid lättsam och skriver med stor närvaro och humor om enkla, vanliga människor på ett varmt och inkännande sätt, skriver Bo Bjelvehammar.
PROSA. Inte så sällan lyckas Terézia Mora formulera en skarp sanning om kärleken och människorna i Aliens, som är en smärtsam och gripande novellsamling, skriver Thomas Almqvist.
KANON. Lis Lovén jämför sina erfarenheter från Storbritannien med upplevelsen av att leva i Sverige, ett land där det verkar saknas en litterär kanon. Varför har vi ingen motsvarighet till Shakespeare?