FACKLITTERATUR. Jag anklagar är välplanerad och väl genomförd. Den fungerar, skulle jag säga, både som facklitteratur och som populärvetenskaplig litteratur, eftersom den, även om det förekommer akademiska grepp, gör det på ett lättillgängligt och intuitivt vis, skriver Jonatan Jakobsson Wik.
LITTERATUR. Nätets kontaktsökare är kanske ensammare varelser än några tidigare. Samtidigt som vi fruktar ensamhet och övergivenhet. Det talas om ”sociala” medier. Det riskerar att klinga ironiskt, skriver Lasse Ekstrand, som läst Eva Illouz bok Därför tar kärleken slut.
MEMOARBOK. Brøgger må alltså ha flyttat ut på landet och bildat kärnfamilj, men hon framstår som lika lite provinsiell nu som på 70-talet när ”skandalböckerna” kom. Tvärtom känns världen ofta mycket större när man lyssnar till henne.
GENERATIONSFLÖDEN. “Min upplevelse vid läsningen är starkt präglad av en känsla av att jag är förvisad till åskådarplats eller till att vara del i en livlös fondkuliss”, skriver Rabbe Kurtén i sin essä om Lydia Sandgrens omdebatterade roman Samlade verk.
DEMOKRATI. Boken The Tribalization of Europe. A Defense of Our Liberal Values av Marlene Wind är ett välkommet bidrag i diskussionerna om Europas utveckling. Winds budskap är att historiska lärdomar är viktiga för att motverka opportunism och populism.
VÄLFÄRDSFÖRLORARNA. “En svidande kritik mot ett samhälle som sviker och en vacker kärleksförklaring till en kvinna som gav så mycket men fick så lite tillbaka”, skriver Carolina Thelin om Patrik Lundbergs nya bok Fjärilsvägen.
PROSA. Jag känner nog allmänt sett att Håkan Nesser verkar lite trött, men visst finns det småfinurliga och humoristiska draget kvar i hans skrivande, skriver Bo Bjelvehammar.
LITTERATUR. “Liberalismen, som ska företräda friheten framför allt, är ideologin som används flitigast för att försvara systemets nödvändighet och inte individens frihet”, skriver Nette Wermeld Enström som läst Nina Björks Om man älskar frihet.
KLIMATPOLITIK. “Det är illa om den vetenskapliga kunskapens öppna landskap underutnyttjas genom att olika aktörer begränsar sig till bara en del av kunskapsfältet”, skriver Petter Wulff kritiskt om Upphettning – Demokratin i klimatkrisens tid.
