Ingmar Nylund korsar tiders tankar med andlig nöd

Annons.
Bohuslän vid havet. Ingmar Nylunds romanfigurer färdas och filosoferar i det karga och magiska 1600-talet. (Foto: Alma Nylund.)

BOKSLÄPP. Varför så tyst om Bohuslän? Har inget hänt där sedan hällristarnas tid? Kanske det varit så att allt hänt, allt skapats, allt levt. Att allt sedan förlorats, förötts och slutligen förträngts? I sin nyutgivna bok Källorna tiden tog söker Ingmar Nylund historien som tystnat och tystats. Läsningen vindlar. Romanen är en tankediger blandning av skattjakt, Kristens resa, gryende romans och filosofiska överläggningar.

 

213 kr. KÖP HÄR>>

Författaren och jag för ett samtal i rymden, han från Sotenäs i norra Bohuslän till mig i Norrköping i östra Östergötland. Den geografiska bredden är ett intet mot de tankegångar som Ingmar Nylund för in i sin roman och nu fördjupar. Han har sökt i landskapets sägner, i glömda ruiner vars minnen blänker till just när solen går ner. Korsat tiders tankegods med andlig nöd. Det tankedigra stoffet virvlar och utmanar läsaren.

– Jag har ingen direkt målgrupp jag skriver för. Jag har ett budskap jag kommer att syssla med livet ut, säger han enkelt.

En del av detta budskap är Bohusläns historia som han nu återkommer till i en tredje roman. Med Jungfruns sista vädjan och Löftet från Havsrandsöarna – händelser under Klosterlasses vistelse i Norden år 1606 utgick han från den tidiga reformationen i det dansk-norska kustlandskapet. Många präster gjorde motstånd mot reformationens nya läror.

I Källorna tiden tog har det gått ytterligare ett drygt halvsekel och sedan en tid står svenskarna som härskare över land och folk. Nya smärtande hugg i ännu oläkta sår, medlöpare och motståndare nämns vid namn. Fred ja, men inte endräkt.

– Det var en form av kolonialism och imperialism från Sverige och Stockholm, säger Ingmar Nylund.

I sin trilogi påminner han om det under medeltiden betydelsefulla klostret i Dragsmark. Det plundrades och raserades, segerherrarna använde kyrkomurarnas stenar för andra byggen, från ladugårdar till hamnanläggning och rentav i en och annan kyrka. De besegrade tystnade i skam, en del av klostrets skatter hade förts till Köpenhamn där de gömdes och glömdes.

Ingmar Nylunds familj har djupa rötter i Bohuslän. Som pojke kände han sig nära det norska och understryker även nu att spåren av norska språket fortfarande går att finna i dialekten.

När det gäller synen på religionen, som är en viktig del av boken, säger han att där finns en kluvenhet hos befolkningen än i dag. I delar av Bohuslän lever det puritanska schartauanska arvet kvar medan andra helt tar avstånd från kyrkan. Kanske det senare är resultatet av en månghundraårig splittring vars ursprung alltså gått förlorat.

– Det är polariserat! Min släkt är ateister och jag blev präst, till min mors fasa, kommenterar Ingmar Nylund.

Kommen från en icke-akademisk bakgrund inledde han yrkeslivet som industriarbetare. Senare började han studera, upptäckte klassikerna med ”rent och öppet sinne” och fördjupade sig i språk och utvecklade det han kallar för mentalitetshistoria vilket speglas i hans flerdimensionella författarskap som inleddes med Underbara kaos, utgiven 1987 och i ny upplaga 2010, där han tog farväl till industrin och kamraterna som blev kvar.

– Vad jag gör är att försöka locka fram hur folk tänkte förr. Mycket finns inom oss, även om vi inte är medvetna om det.

Författarens budskap handlar också om idéer som är på intåg i Sverige när handlingen inleds i Göteborg i maj år 1669. Staden har just härjats av en svår brand och tre män och en kvinna flyr undan och färdas uppför älven in mot landet. Det är brytningstid. Upplysningstiden i vardande möter en kristendom i förvandling, förkroppsligat av resenärerna Ardin, William Clement, Amarante och Clara.

Engelsmannen Richard Dean, som kallar sig Ardin, har rest till Göteborg för att sprida puritanen John Bunyans verk Kristens resa till svenskarna, ett verk han ideligen refererar till men så småningom ifrågasätter. Ombord på handelsfartyget har han lärt känna landsmannen och klockmakaren William Clement, som ska leverera ett stort ur som kan mäta tiden i timmar och sekunder. Båda dessa män har existerat framhåller författaren, även om det är han som genom sitt skrivande låter dem och de tankar de representerar komma till Sverige och debattera friskt.

Som när han låter Ardin hävda att det stora pendeluret är en upprörande tingest:
”Skulle jag i dunklet på avträdet insvept i odören av mina egna utdunstningar sitta med samma slags tidsflöde som då jag en julimorgon träder ut på en daggfrisk blomsteräng och luktar på blommorna där, njuter av färgprakten, ljuset, den friska fuktigheten? Det är vad du menar med din förbannade tidmätare. Man måste väl, i Herrans namn, ha en mer fullödig tid på blomsterängen. Annars slutar det med att vi alla stundligen sitter och glor på klockpendelns simpla rörelse fram och åter och däri försöker utröna livets hela vidd och verkan.”

– Bibeln nämner både kronos och kairos, tidmätning mot upplevelsen. Att begreppen översatts med tider och stunder säger något om fattigdomen i svenskan, kommenterar Ingmar Nylund sorgmodigt och tillägger:

– Vi har en extremt linjär tidsuppfattning i vårt språk.

Dock utnyttjar författaren klockmakare Clements uppfinning gånghaken och låter den bli en symbol av hegelska mått, alltså det vi enkelt lärt oss som tes–antites–syntes. Pendelurets gånghake hackar fram sekunderna genom att röra sig fram och tillbaka på ett till synes dualistiskt sätt, men tiden rör sig faktiskt framåt mot något nytt. På samma sätt kan våra tankar för och emot något synas dualistiska men om vi samtalar kan vi nå fram till något nytt, ett tredje. Denna trestegstakt genomsyrar, som så mycket annat, idéromanen, till en början i religiösa samtal kring den kristna treenigheten, Fadern, Sonen och Anden, innan det vidgas.

En dag i maj anlöper fartyget alltså ett halvt nedbrunnet Göteborg där Ardin och Clement möter och lär känna Amarante och Clara. Efter ett hastigt uppkommet bråk måste Ardin fly från staden och de andra gör honom sällskap. De färdas motströms på Göta älv, med segel och åror. Och nu börjar äventyret. Och diskussionerna. Samt sökandet efter historiska källor, såväl vattenkällor som dokument och arkeologiska fynd.

– Min ursprungliga tanke var banal; det finns ett Alvhem på vägen, det fascinerade mig, säger Ingmar.

Han vet att där finns teorier om att Völsungasagans sägen om Beowulf och den mäktiga guldringen, en halskrage, har sitt ursprung där – den som inspirerade Wagner till operatrilogin Niebelungenringen och Tolkien att skriva om härskarringen i Lord of the Rings. Beowolf och Gandalf nämns men denna skatt är inte den som söks.

En otydlig karta och hemlighetsfulla tecken gör att sällskapet i stället snart lämnar älven och färdas landvägen ut mot kusten. Men här låter författaren det linjära berättandet lösas upp, ju djupare läsning desto mer vidgar sig berättelsen i skilda riktningar. Katoliken Amarante söker heliga källor för att kunna spåra norske kungen och helgonet Olofs stridsyxa i hopp om att kunna starta en motreformation. Sällskapet får en kusk och vägvisare i forne motståndskämpen Konrad, som faktiskt är en historisk bohuslänning. Naturkunniga kvinnor anklagas för häxeri och Ingmar Nylund protesterar genom Ardin, som argumenterar mot det ogudaktiga vattenprovet.

Allt detta och mycket mer därtill ryms i romanen som är skriven med en stil som andas 1800-tal eller äldre. Mina tankar går först till Skattkammaröns författare R.L. Stevenson, sedan undrar jag om detta ska vara en parafras på John Bunyans Kristens resa som Ardin kan utantill likaväl som han och Amarante citerar Bibeln, för att på nästa sida känna mig hemma med Selma Lagerlöf.

– När du säger Selma Lagerlöf blir jag jätteglad och Stevenson gör mig ännu gladare. Selma skriver magisk realism långt innan begreppet uppfanns, hon hade ett språk som kom i onåd och hon förvanskades till ”sagotant”. Och Robert Louis Stevenson förvandlades till ”pojkboksförfattare”. När jag läser Jorge Luis Borges ser jag Selma Lagerlöf i samma spår, utbrister Ingmar Nylund.

– Mina 1800-talsfasoner har att göra med att jag vill försätta både mig och läsaren i en äldre tid, fortsätter han och betonar hur viktigt det är med språket, att finna en stilistisk form som svarar mot innehållet.

Varma känslor spirar mellan Ardin och Clara, som anslutit sig till sällskapet för att komma hem till sin mor Elise i Lysekil. De samarbetar, ror sida vid sida. När de slutligen möts fysiskt är det en akt som mer andas gudomligt-mänskligt möte – ansikte mot ansikte – än kroppars ytliga lust, lika enkelt som vackert formulerat.

Det är också med Clara som Ardin för det sista samtalet om tron och nåden. Hon är den som får stå för kärlekens tysta visdom. Och visst har hon samma namn som dottern i Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien, om än stavat med C.

Ingmar Nylund skriver vidare. I sin fjärde bok har han kommit till tiden strax efter Karl XII:s död. Det finns mer att berätta om Bohuslän.

ANN-CHARLOTTE SANDELIN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Annons

Ur Röda siffror

BOKSLÄPP. Det är nu eller aldrig för Puddy. Kapitalet har sinat i
0 0kr