TEATER. Lena Torquato Lidén har sett pjäsen om ”hela Sveriges polis” Nadim Ghazale och imponeras av skådespelarnas insatser.
Stadsteaterns lilla scen i källaren är spelplatsen för denna uppsättning som bygger på en biografi över Nadim Ghazale, i rollerna ser vi Ashkan Ghods, en favorit från ”Bränder” på Göteborgs stadsteater, som Nadim och i övriga roller Elin Bornell från Borås Stadsteater. Pjäsen regisseras av Fredrik Evers från Göteborgs stadsteater.
Berättelsen växlar mellan ett barn-jag, den unge pojken som flyr Libanons krig och den vuxne polismannen som rör sig i det minerade fältet mellan rasism och acceptans från samhället och andra poliser.
Det är oerhört tragiskt men det finns också en ömhet och komisk ådra i berättelsen och de båda skådespelarna besitter förmågan att även visa hårda sidor.
Det handlar om att livet är fullt av val och att slumpen också kan föra en till möten med människor som kan avgöra vilken sida av lagen du hamnar på. Som en av hjältarna i den tonårige Nadims skola i Ulricehamn. Det är rektorn som, trots huvudpersonens dragning till våld och mobbning, ger ynglingen ett förtroende. Nämligen att han borde bli kamratstödjare, vilket Nadim också blir. Därmed börjar han använda sin energi på ett konstruktivt vis och förhandla i stället för att bråka.
Ett annat fantastiskt porträtt är politikerkvinna som ringer för att ställa frågor, ge komplimanger och häva ur sig alla intet ont anande floskler som majoritetssamhället ger uttryck för. Jag skrattar gott!
Dock är texten, budskapet och hela presentationen lite tunn. Den hade kunnat ha fler bottnar, varit rikare i sin beskrivning av det som den flera gånger är inne på. Nämligen detta, att balansera på en tunn egg som gör att man fortsätter att vara accepterad som en samhällsmedborgare och inte låter utseendet avgöra vilken roll man har möjlighet att spela.
lena.torquato.liden@opulens.se
