POLITIK. Lars Thulin skriver i veckans krönika om problemet med ökad rasism i det svenska samhället. Förklaringen till det fenomenet står att finna i Tidöpartiernas politik, menar han.
Rasismen visar sig på lågstadienivå
En god vän berättade för en tid sedan om hur han försökt trösta ett förtvivlat barnbarn. Flickan var åtta år och gick i andra klass. Hon var väldigt ledsen för att klasskamrater retat henne för att ”hennes mamma var bränd”. Alltså brun i hyn.
Flickan har morföräldrar födda i östra Afrika. Så hennes mamma har vackert brun hy samt ett tjockt och krulligt svart hår. Och flickan själv har samma hudfärg och lika magnifikt hår.
Flickan förstod inte hur någon i så elak ton kunde säga sådana saker om hennes mamma. Varför sade de att mamman var bränd? Och i så fall var hon ju själv bränd. Varför var det dåligt?
Flickan hade sålunda för första gången stött på ren rasism riktad mot henne och hennes mamma. Rasism från etniska svenskar. Som dömde ut en annan hudfärg än den vita som dålig och klandervärd. Flickan tyckte att det både var förvirrande och skrämmande.
Detta hände för första gången när flickan var åtta år. Hennes familj är väl etablerad och hon bor i en socialt trygg och välmående del av huvudstaden. En del som inte är präglad utanförskap.
Rasismen har ökat i samhället
Flickans pappa berättade att de som föräldrar kände sig fullständigt tagna på sängen och inte riktigt visste vad de skulle göra. För de hade aldrig haft ett riktigt snack med sina döttrar om rasism och hur den kunde drabba deras familj. Om giftet som ständigt puttrar i samhället. För hittills hade det inte behövts.
Men nu blev de tvungna att berätta om ett samhälle med växande främlingsfientlighet och där allt fler tycker att det är okej att uttrycka sig som klasskamraterna gjort. Ett samhälle där ledande företrädare för näst största partiet är orolig för att det finns för många som är brända, alltså inte etniskt svenska. Och att dessa därför snarast bör lämna landet.
Överslätande resonemang
Skulle de behöva dra historien med Ku Klux Klan för sina döttrar? Eller skulle de släta över det hela med att: det var dumt sagt. Skit i dem. Det är inget att bry sig om. Ge igen om du kan.
En äldre vän till familjen körde den linjen när han hörde historien.
– Äsch, ungar kan var för jävliga, sade han. Så var det också på vår tid. Någon blev retad för att den hade glasögon, var tjock eller hade töntiga kläder. Så är livet. Bara att lära sig. Men i dag blir alla kränkta. Känner efter och tycker synd om sig själva… Det daltas och curlas för mycket.
Denne man växte upp i en ytterst välbärgad del av Stockholm och bor kvar. En ort i princip befriad från icke-etniskt svenska. På hans skoltid bestod nog mobbingen ofta av att reta den som inte hade den dyraste täckjackan. Eller håna den vars familj bara hade råd att åka till Sälen på sportlovet och inte till franska alperna.
Det finns dock två avgörande skillnader gentemot pratet om brända mammor. Den ena är att rasism är förbjudet. Det är olagligt att uttala sig nedsättande om någon på grund av etnicitet, sexuell läggning med mera. Att reta någon för töntiga kläder och/eller föräldrar med begränsad ekonomi är dumt. Men inte olagligt.
Vuxnas vardagsrasism förs över till barnen
Det andra skillnaden är mer skrämmande. För uttrycket att någon med afrikanskt ursprung är bränd är en så konstig liknelse. Knappast något som ett barn i andra klass kommit på. Utan högst sannolikt fått itutat i sig av vuxna, förmodligen föräldrarna. Som är förbannade på att icke-vita ska få gå i deras barns klass. Därmed kommer den etablerade vardagsrasismen upp till ytan. Den som alltid funnits men som i nuvarande samhällsklimat blir alltmer okej och en del i debatten. Slagträn i ett samtal ämnat att skapa ett vi-och-dom-samhälle. Och tankefiguren överförs till våra barn.
Regeringen följer SD:s agenda
Förklaringen är förstås att den politiska debatten i vårt land domineras av Sverigedemokraterna, ett parti som åtta av tio svenskar inte sympatiserar med. Ett parti med rötterna i nazism och som under fyra år från en plats utanför regeringen, ändå styrt de borgerliga partierna i Rosenbad. Dessa tre partier har hukande och mumlande följt SD:s grundläggande agenda, den som skapade partiet: att allt icke-svenskt är dåligt. Att i princip allt skadligt och farligt i samhället kan tillskrivas icke-svenskar. Därför blir det okej att säga till en åttaårig flicka att hennes mamma är bränd.
Men det ska sägas att är Sverigedemokraterna är ett rakryggat parti som står för sina åsikter. Det måste man ändå ge dem. På det viset är SD trots allt bättre än deras knähundar i regeringen. För de är hycklare och tillsammans med S röstade de igenom SD:s våta dröm – den lag som gjorde att tonåringar som levt nästan hela sitt liv i Sverige, var väl etablerade och kostats på utbildning skulle utvisas på sin 18-årsdag.
Statsministern var först tydlig och sade att inga undantag skulle göras – så det så. Lagen gällde. Ungdomarna skulle ensamma ut till länder de knappt hade någon anknytning till. Sedan insåg en majoritet av svenska folket det vansinniga, hjärtlösa och inte minst det ekonomiskt vansinniga i detta.
Då blev vår orakade migrationsminister plötsligt full av gråtmild sentimentalitet över detta och förklarade för journalister att han minsann försökt stoppa eller i alla fall mildra denna lag. Påstådda åtgärder ingen av de berörda märkt av. Hans ögon liknade då ändå dem hos en ledsen labrador. Hyckleriet framstår som monumentalt motbjudande.
lars.thulin@opulens.se
