Littestraden: Diktverk av Per Wilhelm Wahlroos ‒ 3

DIKTVERK. Den här sommaren publicerar vi ett diktverk i tre delar av Per Wilhelm Wahlroos med titeln ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld”. Detta är den tredje och sista delen.

Första och andra delen hittas här.

Per Wilhelm Wahlroos är författare, poet, dramatiker och konstnär. Han slog igenom som estradpoet 1999 och är publicerad på svenska, engelska och franska.

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld är en fri litterär komposition av Wahlroos. Ett diktverk som parafraserar och kontrasterar poeten Paul Anderssons centrala verk Elegi över en förlorad sommar. Wahlroos text skiljer sig från Anderssons originalverk men detta används som en referens, ett slags ramverk främst i formatet och längden men även till viss del i estetik, stilistik och form.

Wahlroos verk handlar om den svenska naturen och om några pojkar i tolv-trettonårsåldern som upplever en vacker, lång, svensk sommar. En av pojkarna agerar berättare. Ambitionen är, enligt Wahlroos, att verket skall kunna läsas även av oerfarna eller yngre läsare och att det ska kunna upplevas lättsammare och enklare än Anderssons original.

Trots att en underliggande förlust är närvarande – sommaren försvinner och förloras – så är Wahlroos version mindre språkligt intensiv och mörk än Anderssons. Repetitionen av ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld” efter varje stycke kan liknas vid en sång.

På slutet har pojkarna blivit vuxna och vill springa ut från kontoren och sina halvtrånga stadslägenheter och ropa rakt ut: Ge oss pojksommaren åter! Ge oss friheten åter!

Nu har vi nöjet av att få publicera Wahlroos verk. Den kommer som en sommarföljetong i tre delar, en del i veckan.

CAROLINA THELIN

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld

Del 3

Långt före värmen och hettan drömde vi om kvinnornas sköten och vägen tillbaka hem. Vi gossar kan hamna nästan var som helst och hur som helst, ja kasta du oss ut på svart ocean flyter våra kroppar likadant – ja lika men kastar du oss alla ut på livets hav så kan det gå helt olika – för oss pojkar och män jämte kvinnor mera riktade mer jämlika i utfall.  Vi drömde om kvinnorna och mödrarna och en hemkomst in igen långt innan den kalla våren slog mot sommarens värme. Långt innan en ny höst och en lång kall vinter skall komma att lägga sig över landet.

Sommar, sommar!

Hör vår sång, vår sång om en förlorad sommar. Värld, värld! Hör vår sång, vår sång om en förlorad värld. Och hör vår sång om döden. Hör oss sommar och vår sång fast vi lever.

Hör vår som sång om döden, den ödsliga tysta,  Döden hon som alltid kommer. En blekhetens sista dans mot natten.

-Nej, nej det är inte vi som sjunger, det är inte vår sång. Nej, nej. Vi är gossar på väg från barndomen mot ungdomens land i glädje och på språng. Det är de svarta dödsänglarna som viker över våra små huvuden när vi sover.  Ovan våra pojkhuvuden, våra slutna lockar.  Vilka gossar hinner få komma hem igen.  Vi små ögonlock och blickar i ett nordiskt nav, ett sommarhav. Vi så nära i drömmarna så långt, långt borta. Elegi över en förlorad sommar, Elegi över en förlorad värld.

Och om lyckan den sköra som en vild kvinnas kyss i gränden, ja vi har dansat och vi har älskat och om vi ångrar något är att vi inte levde mer ändå som när vi var de gossarna som sprang en sommar, lekte en sommar, levde en sommar som det inte fanns någon morgondag. 

Vi var unga gossar ur sommaren, en dröm, en saga om oss. Från barndomsfötter mot ungdomens land.  Vi kunde varje stig över slätten, vi kunde varje steg ner till sjön förbi skog och gläntesnår. När vi tog en tur till havet kände vi till vågor och vind, vi kände bryggorna här i landet som gav sig till oss en sommar som vi älskade allt mer.

Outro 1

Och vi famnade om vårar och somrar och om höstar som brann. Ur skärvor av löv och om smycken av klorofyll. Om septemberblod oktoberbrand, novemberland och höstmörker.  Och gnistrande vintrar som la sig över landet och sedan drog bort och försvann. Och nya kalla vårar med rosa himlar och ljus bara ljus, vi växte ett varv och mer än så, vi gick bort från barndom, ungdom, mot vuxenhet, grubbel och harm. Bort från pojkarna som levde och sprang, ja bort från lekens klarhet och befriande skratt. Ett steg i taget gick vi bort från ungdomens paradisytor och rum. Tidsdrömmar och minnen som nu låg bakom oss. Likt vågornas skum längs akter på en båt, en färja, ett skepp.  Blickarna som ser det som försvinner bort. Vi ser det bakom oss tills vi inte ser det mer. Det som försvinner och förloras, det som var vårt, gryningarna, sommarregnet. Kvällningarna och skymningarna. Värmen. Ljuset. Mörkret. Värmen. Det var om somrarna som en del av evigheten låg i vår hand om dagar och nätter så stark att drömmen blev till verklighet.  Och den värld som förlorades låg nu bakom oss. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Men den värld som förlorades den fanns för oss en stund på jorden. Om gryningen som gick in i morgonen med fina kliv, ja som en försiktig vals. Om gryningen var vid vår grind, då var morgonen nära våra bröst, kinder, pojklockar, våra vingars hem, en vind for förbi och yrade, den var varm och mild såsom allt i sommaren den som skall förloras och försvinna ur våra händer förbi. Våra leenden i kvällningen, våra glädjeskall i sommarnatten, våra rop i frihetens famn, hoppet från bryggorna i vattnet, hon den enda, vår sommar, hon som ömmade för oss sommargossar. Sommarnatten var vår vän, den var öm och aktsam och den var varm.  Vi kände den svenska varma sommarnatten, vi föddes åter, vi var burna av något gott och inget ont kunde nå oss.

Det var om somrarna som evighetens sånger och strofer lyftes från skog och mark. Från hed och äng, från fält och hagar. Från skogsglänta och kärr, från stenröse och kärr. så vackra, sångerna, så starka att vi på nytt föddes varje ny dag, andetag av våra jag och gossarna som drömde när drömmarna sprang in i verklighet och vakenhet. De säger att vi, är drömmare men kanske är du också det, kanske är vi alla det? Friheten, landet som gav sig till oss, säg vad är det för fel med att drömma så?

Steg för steg växte vi upp mellan vardagsbekymmer och grubbleri. Skoltentamen som flög mot ansökningar om arbete, bostad. Mot sysslor och plikt och ansvar. Betalräkningar och alla dessa autogiron, allt på sin plats, allt i sin ordning allt på sin plats. En pojksommar med sin efterlevnad som kom och krävde av oss. Ansvar, plikt, vardagsysslor, livspussel. Att kunna höja sin röst och kräva sin rätt. Då var vår rätt lekar och oskuld. Nu? Blåbär med grädde på fredag. Titta på en fotbollsmatch och en öl till helgen. Ansvar, vardagar. Festandet på nattklubben någon gång på helgen som det inte fanns något ansvar och bekymmer.  Vi vill väl slarva lagom men inte gå ner oss?. Inga fulslackers här inte. Vi är ju vuxna nu.

Vi ville skrika rakt ut mot barndomen, pojkängarna och ansvarsfriheten så att hon hörsammade oss: Kom! Den svenska pojksommaren åt oss, åter. Tillbaka oss, frihet, fångst, grässäng, sjöbrygga, glänta, havsvik, gryningar, kvällningarna dagarna fram, sommar, ungdomens land. Frihet! Drömmen om friheten åter.

Vi ville resa oss från arbetsplatser, kontor, skolsalar och trafikljus. Gå ut till hedarna och ängarna och ropa rakt ut: Pojksommar, dröm, sanningsdröm, frihet, skatt! Du käraste av allt i vår värld! Kom tillbaka, ge oss pojksommaren åter, låt oss få komma hem igen!! Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Outro 2

Vi kan tända alla ljusen en natt som denna och minnas sommarsagorna, skymningskvällarna och ljuset. När landet sprack upp och gav sig till oss. Vi, sommargossar av flykt och fägring mot en värld som förlorades. För stilla, för fort, för stilla, för snabbt. Och om lyckan då säg något om lyckan bland dessa eviga somrars förband. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Lyckan, den sköra som en vild kvinnas kyss i gränden, ja vi har dansat och vi har älskat och om vi ångrar något är att vi inte levde mer ändå. Att vi inte levde, lekte, dansade och sjöng. Ännu mer. Vi hade våra pojkhjärtan intakta. Ännu mer av livsjagen som när vi var de gossarna som sprang en sommar, lekte en sommar, levde en sommar som det inte fanns någon morgondag.

Vi var unga gossar ur sommaren, sommarpojkar. Vi var småriddare av dagg och ljus. Vi kunde varje stig över slätten, vi kunde varje steg ner till sjön förbi skog och gläntesnår. Vi kände till den stora allen och bilvägen bort mot havet.

Och lyckan då hon som är stark och flyktig, beständig och förgänglig i samma slag, i samma jag som i oss av bloss över fält och skugga. Och friheten då som slog i takt med våra hjärtans slag. Den frihet som aldrig kan hindras, bindas, låsas in. Friheten den säkra, intakta och stabila. Om vi förlorade sommaren och om vi förlorar en del av världen, sommarvärlden också här vill vi ändå minnas. De som försvinner och tynar bort bara längtan kvar åt oss. Men vilken kraft i längtan. Vår längtan, vår sommar. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Har vi då inte vunnit något ändå? Säg har vi verkligen förlorat då? Minnen från en sommar av pojkrus och ljus. Har vi då inte segrat med vackra minnen såsom ringar av silver och guld runt våra vuxna händer och själar av förluster och frusna hjärtans rop.

Säg varför dansar vi inte bredvid häck och gran? Varför sjunger och leker vi inte vid sjö och hed?

Vi kan tända ljusen en natt som denna på balkongerna, utanför stugorna på verandorna och vi kan minnas sommarsagorna, skymningskvällarna och ljuset. När landet sprack upp och gav sig till oss.

Och vi, vi är vuxna nu, vi har levt i dagar, i nätter.  Tiden sprang förbi oskuldens frihet och lekar. I dagar med dagsljus och i nätter med mörker och mystik. Och nu befinner vi oss här i ett svenskt vackert högsommarland där också nätterna är varma och ljumma och fulla av liv. Och om dagarna som vi ägde som nakna händer ut mot vind och luft, knutna händer med livsblod och årstider, ränder. Och nätterna som vi ägde som i våra famnar och osynliga skandinaviska vingar.

Vi hade dagen, vi hade natten och ingen kunde ta dagen, natten ifrån oss. Och vi kan resa oss ännu en gång mot himmlarna och ängarna, ja vi reser oss ändå med en kraft som sommargudar och ljusänglar. Här i kvällen i skymningen mot natt. Och vi vill stanna kvar i våra andetag. Och vi minns det som var vårt, det som vi ännu äger. Vi tänder ljus och lyktor på verandorna på balkongerna, vi vill ropa vi vill sjunga rakt ut i den svenska sommarnatten.

Och resningen och värmen och friheten ut mot balkongerna och verandorna, vi kan resa oss, vi ska resa oss, vi reser oss in i ljummen sommarbris och den svenska sommarnattsfamnen. Vi kan tända ljusen en natt som denna på balkongerna, utanför stugorna och på verandorna längs villakvarteren. Tack för friheten, tack för somrarna, för pojk-sommar som gavs åt oss.

Tack för livet. Och vi ropar tyst och sjunger tyst i klang med Sverige och den svenska sommarnatten, högsommarnatten rakt ut i luften: vår dag, vår natt, vårt land och ingen kan ta dagen och natten ifrån oss. Ingen kan ta det här landet ifrån oss.

Och livet som värkte i oss. Och vi har levt och vi har älskat och vi har blivit älskade.  Och vi har blivit svikna och svikit. Och vi har druckit och vi har dansat. Och om vi ångrar något är det väl att vi inte dansade mer ändå. Vi har dragit från krog till krog från klubb till klubb och vi har lekt med fötterna till diskomusiken och vi har suttit på stadens varenda vårveranda.

Vi kan tända ljusen en natt som denna och vi kan tända lyktorna på balkongerna, utanför stugorna på verandorna och vi kan minnas sommarsagorna, skymningskvällarna och ljuset. När landet sprack upp och gav sig till oss. Vi med dofter av vildrosor och vildhallon. Om oss. Vi med bryggor och sjöglimtar i våra hjärtan. Vi kan ropa rakt ut till Sverige, rakt ut till den svenska sommarnatten: Lår allt bara vara, låt oss minnas, låt oss leva nu en sommar till. Låt landet famna oss i högsommarvärme, i sommarkärlek och i lust!

Och då: när våra pojkfötter sprang ut med barfotafötter på det daggvåta gräset, i gryningen, det gräs där daggen ej ännu hunnit bränts bort av morgonens sommarsol. Vi med solen nästan i ögonen och blickarna fram alltid fram aldrig bakåt-blickar, vi mot lust och fägring och brygga och bad.

Nu sitter vi i sommarnatt och njuter bakåtblickar och nuets skärvor av ögonblick i våra händer och våra kroppar som burit sommarens namn. Här efter sen kvällsmiddag med efterhäng och jordgubbar, vispat grädde och choklad med kaffekoppar och kaffe som svalnat till. I ögonblick när vi njuter en ny svensk sommarnatt. Vi vill aldrig lämna det landet som gav oss, vi har dagen, vi har natten och ingen kan ta dagen och natten ifrån oss.

När vi tog en tur till havet kände vi till hage och äng, vågor och vind, vi kände bryggorna här i landet som gav sig till oss en sommar som vi önskade allt mer när den for förbi.

Försvinnande lycka, droppat hopp. Men den var vår. Vi ägde dagen, vi ägde natten. Och när de små dödsänglarna dansande över oss om natten då svaga, nu lite större, då skrattade eller log vi, lugnt sovande som pojkar ska, söta i sina bäddar. Välsignade av nordiskt ljus. Det som alltid kommer åter trots att den sommaren flydde oss, då. Här är vi nu med våra minnen, en dröm av en oändlig frihet, pojksommaren, oskuldens lekar och frihet, det som fanns, de som minns, det är över men vi är kvar och det som ständigt lever en sång i våra hjärtan. Elegi över en förlorad sommar, Elegi över en förlorad värld.