Littestraden: Diktverk av Per Wilhelm Wahlroos ‒ 2

DIKTVERK. Den här sommaren  publicerar vi ett diktverk i tre delar av Per Wilhelm Wahlroos med titeln ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld”. Detta är den andra delen.

Första delen hittas här.

Per Wilhelm Wahlroos är författare, poet, dramatiker och konstnär. Han slog igenom som estradpoet 1999 och är publicerad på svenska, engelska och franska.

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld är en fri litterär komposition av Wahlroos. Ett diktverk som parafraserar och kontrasterar poeten Paul Anderssons centrala verk Elegi över en förlorad sommar. Wahlroos text skiljer sig från Anderssons originalver men detta används som en referens, ett slags ramverk främst i formatet och längden men även till viss del i estetik, stilistik och form.

Wahlroos verk handlar om den svenska naturen och om några pojkar i tolv-trettonårsåldern som upplever en vacker, lång, svensk sommar. En av pojkarna agerar berättare. Ambitionen är, enligt Wahlroos, att verket skall kunna läsas även av oerfarna eller yngre läsare och att det ska kunna upplevas lättsammare och enklare än Anderssons original.

Trots att en underliggande förlust är närvarande – sommaren försvinner och förloras – så är Wahlroos version mindre språkligt intensiv och mörk än Anderssons. Repetitionen av ”Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld” efter varje stycke kan liknas vid en sång.

På slutet har pojkarna blivit vuxna och vill springa ut från kontoren och sina halvtrånga stadslägenheter och ropa rakt ut: Ge oss pojksommaren åter! Ge oss friheten åter!

Nu har vi nöjet av att få publicera Wahlroos verk. Den kommer som en sommarföljetong i tre delar, en del i veckan.

CAROLINA THELIN

Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld

Del 2

När våra ömma själar exponeras mot sommarvärlden frågar vi oss, gick de vilse, sekunder och minuter i den långa varma sommarkvällningen? Några nya skall hitta fram och dagarna bli än ljusare och varmare. Som en passage av föränderlig oändlighet. Vad skall förverkligas, vad kommer aldrig att hinnas med? Vi är gossarna av sommar, vi är små riddare av obruten mark och aldrig vi förlora våra funna stunder. Trots att de flyr oss mellan vinghänder och varm sand.  Därnere ropar marken på våra steg och fötter.

Kom, kom! Detta landskap är ert. Vi förstår inte helt denna vädjan, endast att sommaren är en vakendröm som givits oss av en lycklig gud eller kanske av en stjärna som vigt sig åt den svenska sommaren. Och åt oss sommargossar. Sommaren är som en saga som kan bli sann, lika verkligt som brödet i vår hand. Träd med frukter, fåglar som flyger fritt i luftrummets blåvita rymd, över ljus och äng.  Små vågor i vass och större skum mot klippornas häll.

Stjärnor som tänds och nätter med nära fullmåne fram. Allting som vi önskar kan vi få. Och mellan stjärnor och måne denna skönhetens svarta rum.  Men allting skall förloras, förloras i flyende sekunder, minuter, dagar bort. Också skönheten. Också värmen. Bort från våra händer och kroppar, bort från pojkluggarna och blickarnas rum. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld. 

Nere vid hedarna dricker dimman sin dagg, dagg som skall driva regn och regn som kan driva dagg. Och en ny vacker dimma som sätter skönheten framför människobekymmer och enkelt vardagsgrubbel. När skall gräset klippas? Skall rosorna tuktas hårt i år?  Förlorad kyla av vårens ljus och rosa himmel kom sommaren mot oss. Segrande, vinnande, stolt och fri rusade hon ner för hagarna och backarna. Vi förstod aldrig helt innebörden med själva segern men vi kände värmen, vi förstod lockelsen, vi levde i den, av den, ur den.

För oss sommargossar är nuet det enda och ja det käraste vi har. Kalla det paradis, brytstenar, gods av paradisiska nu. Nu som sträcker sig till sekunder och minuter som gummiband i hår som draksnören upp mot plastdrakar upp, upp mot skyn. Där slutar världen. Där börjar en ny. Är det våra småsegrar då i steg av dagarna fram? Små stunder i våra famnar, vi som med småfötterna fram över grässäng söker säkra fångst. Och ögonblicken våra som vidgas, var? Överallt bland gräs och äng, skogen och björklövssalarna som står, ängsgliporna och gläntorna med solens ljus. Och på promenaden ner till stranden och bryggan ut med sommarbad från höft och språng. Säg om glada skratt och pojkars lek kan befria världen, de befriar oss iallafall när vi springande från bryggan når det solvarma vattnet. Vi hann doppa oss innan sommarregnet drog ner mot mark och jord. Skönt att ligga inomhus och höra regnet slå mot ruta och verandans golv.

För oss är mörkret kort och den som för mörkret och sommarnatten hos oss med oss, bredvid oss. Javisst är det ljus och skuggljus men också mörker. Och också natten är vår vän, så varm och mystisk, så öm och aktsam i sin sköna, tysta sång. Fågelskrik från sjö och hav. Nattsyrsor från gräset. I nattmörkret. Nyss högsommar snart sensommar. Och också regnet, också regnet är vår vän när det brister ner i nästanflod mot jord. Varför? Just för värmen i regnet, värmen överallt ja vi kan bada i sjön i havet också när regnet faller ner.  Om ögonblicken vidgas gör de det just här, just nu. Om sommarnatten och sommarnattens varma regn. En säker fångst i famnen i dygnets skeende centrum. Ytor, drömmar, vind och natt och dag. Och regn av den svenska sommarens förvärv.  Ja nu är regnet varmt men inte vårregn och inte juniregn utan sommarregn mellan högsommar och sensommar. Det är här vi ska vara det är det här vi är födda för. Sommargossar på väg från barnafötter mot ungdomens land.

Djupt in i den svenska sommaren skall våra fötter dansa och fortsätta att dansa tills den ömma natten åter tar oss i famn.  Men vakna då och spring ut!  Inget ont över gräset med fötterna bara trots att det är mörkt, trots att det är mörkt och vackert.  Men vackert och mörkt. Om ömheten i natten och om värmen runt i oss, av oss, för oss. Det är för vår skull sommaren är här. Tänk att allt en dag ska förloras, kanske glömmas, allt läggas bakom oss, våra kroppar, vår hud, våra huvuden, hårlockar fram mot en blekhetens dans mot döden. Och tystnaden. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Vi klär upp oss lätt och ledigt inför stjärnorna på himlarna. Vi springer ut ur pojksängarna fram mot världen, den sommarvärld som givits oss. Hur kan vi förlora något som är funnet och säkrad fångst, är det då en ständigt pågående seger och förlust i samma andetag? I famnarna, våra famnar och i händerna liksom våra vingar ut mot sommarvärldens vind mellan fingrarnas spetsar som sjövatten som rann nyss vid baddoppet.  Droppar av nordisk värme och ljus. Till våra mödrar säger vi: Sitt ej och vaka och vänta på vår ankomst. Sommaren är vår vän trots att den faller in i oss och förbi, får vi den i snabba bloss och brott, den är vår fångst, det som blir över minnet över daggen som brann bort i dagen som for och lekens lust och glada rop, sitt ej och vaka och bekymra er.

Landet är vårt land, det är fritt, sommaren är vår långt från frostig natt att frysa i, ingen tunn is här, långt från revor, det är frihet över oss och långt från hårdhet, gevär och militär. Sommaren, landet, livet vårt de är alla ömma och varma om varann som en moders famn. Till våra fäder, säger vi: Sitt ej och grubbla över våra språng och steg, det är våra att ta liksom ni tog era. Det här är vår tid det här är sommarens tid. Vi vill bara vara nu, vi vill leva, segra som om imorgon inte fanns, som om det inte fanns någon morgondag.  Så länge vi längtar, lever och brinner, vi med sommarens värme och heta leende mot oss. Det som vaknar i oss.  Det som ändå alltid skall fly bakom oss och förloras. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Och nog är det skakigt ibland på våra bara pojkben, smala men närda i språng mot sommaren, stilla i rus när värmen smeker våra fötter nere mot ängsglipa, kärr och å. Är ruset verkligen stilla? Vi kan dela in sommarruset i tonalitet och rutsystem när vi fylls av det, en eufori, en vacker sommar drog i att bara vara. En ruta en vacker hatt. Lavyrer och valörer, skuggor ljusfrost över daggen kväll, skymning, denna sommarskymning men så stanna då sommarskymning, men det får hon ej, kan hon ej, vill hon ej, hon flyr mot natten och en ny värld.

Och ur framtida stoft ligger jord och nya grästuvor växa skall mot ljus och sommarskogens gläntor. Och dessa björklövssalar, hallar av löv och ljusblinkarna mellan våra ögonlockars luft ut mot världen och björklöven. Inga våndor av livskraften som kan kännas, höras också i sömnen och drömmarna, sommaren lever av sig själv, ur sig själv, för sig själv. Och nog är det vilt och vackert ibland när vi med pojkluggarna springer omkring, vi har ingen mening eller mål men allt runt om är ömhet, lek och skratt och sommarens lena hand.

Ändå så är varje andetagsseger i sommaren också en förlust.  Det som säkras av tid, ur tid, förloras i tid.  Det är som om björkarnas stilla ändå for, långsamt som en tågresas syn över lövskogen som försvinner bakom, närmast flyr, fast de står där för oss mot en höst, vinter sedan ännu en till nyblek vår. Vi höjer våra händer i frihet mitt här mitt i sommarens högland men ändå, trots, är allt som blir en Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Och vildhallon, vildhallon när det hittas, så stora bär och fruktiga och de ska väl ätas upp med bums. Ska de inte? Varför vänta på något gott när de funnit oss och vi hittat dem med vacker hand. Ingen vuxen som kan se och styra bara våra händer, våra vildhallon åt oss, det här är vi på väg från barndom mot ungdomens land, det här är vår sommar. Det är för vår skull. Ta några vildhallon till i handen.

Och inget alls om usla kojor eller slitna tält.Vi kan lägga oss direkt på gräset och tömma fantasin mellan trädens brus mot himmelen, låta den regna ner tillbaka, fantasin, sedan resa oss och gå igen. Ner från himmelshage, äng, låta regna och resa oss och gå igen. Mot en värld som värmer, mot en sommar som ljusnar som både släpper oss och leder oss. Och ingenting om skor med trasiga sulor nedsprungna på stadsbesök och gatstensgator  – nej nej nej

Vi kan lägga oss med våra pojk-öron mot gräsängarna, vi kan resa oss och gå igen. Allt i skeendet i nuet som växer, dagas.  Och nog känns det lustigt här ibland att det underbara också är för oss vi äger inget särskilt, vi vet ingenting om en morgondag men vi har dagen, vi har natten, vi har sommaren, en kort, varm stund på jorden. Den som rinner bort som vattnet ner vid bäcken, ingen näck bara å, ingen sjö, ingen flod en svensk å som rinner. Det varma universum som andas, sväller, väller – vakar över jord och land.

Sommar, sommar du log och försvann. Det som ur vatten runnit, nu är du försvunnen. Och om hedarna och björkarna resa sig i sång, kommer du tillbaka vän av dag och natt och tillkomstbarn. Den sommar som lever i oss andas, dör ögonblick för ögonblick i dagar. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.

Och om det som blöder bort när sommarnatten försöker smeka sin egen kropp,

Rött blod av tidsflod bland mörkerhinnor och ljusväntan. Nattdroppar, födslo-blödningar, blodsdagg. Om detta vet vi ej så mycket eller bry vi oss ej och varför skulle vi? Vi – fria pojkar på upptåg med busig blick i sommarens spännande värld.

Och om det i världen som alltid mörknar och murknar och förmultnar, om det som ruttnar förstår vi oss inte på. Varför skulle vi?

Vi med längtan i stegen och hopp i kropparna. Vi är segerrika med lust och hopp, ett hopp som aldrig slutar sina för oss, det verkar som om vi kan leva för evigt just denna svenska oändliga sommar. Och en frihet som bara växer. En sommar som ömmar oss, aldrig skyr oss och som aktsamt och varsamt håller oss i rummen, vinden, luften, lövskogen, hagen, in i gläntans nåd och grace.

Om det som krackelerar skrålande högt och skrålandes lågt och i alla lögner och svek i nyktra styrelserum och bland fyllor på sjaskiga krogar. Kan vi ej något om. Varför skulle vi? När våra sinnen är fria som svalans vingar över fälten som falkens dyk i luften som regnet, som sparvarnas lek, som vinden, som våra ben i språng som björklövens darrningar i vind, dessa salar av ljus och löv ut mot sjö-vikarna och havsbanden.

Och våra sommarnattskratt som sprickor av evighetens rum när vi går och lever i den frihet som bjuder oss till dans in i evighetens sommar utan slut den är den växer men försvinner. Elegi över en förlorad sommar, elegi över en förlorad värld.