LYRIK. Tomas Johansson läser ”Odödligt” av Iman Mohammed och reflekterar över den nya diktsamlingen och författarskapet i stort. Poesi han finner gåtfull men också njutbar.
Iman Mohammeds dikter kan läsas på flera vis
Odödligt av Iman Mohammed
Norstedts Förlag
Iman Mohammed har tidigare gett ut dikter på flera kanaler, men de tre senaste och kanske viktigaste är böckerna från Norstedts; förutom den i år aktuella ”Odödligt” också ”Minnen av infraröd” och ”Bakom trädet ryggar”. Hon var nominerad till Augustpriset för ”Minnen av infraröd” och minst en av hennes böcker har blivit översatt till engelska.
Man kan läsa böckerna som en trilogi. Jag ska göra ett fåfängt försök att förstå vad särskilt ”Odödligt” handlar om. Fåfängt i den meningen att Mohammed säger sig vilja skriva “obegripligt”. Det ligger säkert en strategi bakom – men lyckas hon med den?
Infraröd är ju en färg som vi inte kan uppfatta och jag fick tanken att hon vill utforska i en omgivning som vi inte kan ta del av – och kanske söka en transcendens för att nå den världen.
Hon har i de tidigare samlingarna här och där nämnt ordet gud, med litet g. Jag har då tänkt att man kan leta efter något metafysiskt i dikterna. Några kritiker har också anat något av detta.
Men det finns många sätt att läsa dikterna på. Någon har påpekat det politiska; I ”Minnen av infraröd” finns också ett kort inslag som pekar på att Mohammed speglar demonstrationerna i Iran på gatorna efter att Mahsa Amini dött i fängelse – hon anklagades ju för att ha burit sin slöja på fel sätt…
”under promenaden klippte hon av sig den långa flätan”
Att klippa av sig flätan är en mycket gammal symbol för vrede och sorg i Iran, här var det också förstås protest mot att kvinnor måste dölja håret.
Men det finns fragment av mycket i böckerna; gud, politik, blommor med vackra namn med mera. Orden vacker och vackert finns på ett par ställen i ”Odödligt”. Antagligen medvetet, i ”Minnen av infraröd” finner man versraden
”får då höra att det jag säger om det vackra är vackert”
Lite lek med läsaren kanhända, eller en ambivalens kring själva det vackra.
I ”Odödligt” släpps ändå det sköna fram på fler ställen än tidigare:
”du är glittrande berg i grönskan
finns inget motstånd i ögonen, det är kolossalt”
Till en början har jag svårt att i denna bok se något politiskt och inte heller någon mystik eller metafysik, förutom då diktjaget leviterar ovanför sängen. Här befinner sig diktjaget mest på jorden och verkar ha det ganska bra där. De förmodade minnena från Kuwaitkriget, det som familjen flydde från när Mohammed var omkring sex år, anas i de tidigare böckerna, men inte här, i stället dyker annat mörker upp, men inte lika påtagligt som tidigare.
Nu hör det alltså till att dikterna kan läsas på många olika sätt. Man kan läsa ytligt och kanske musikaliskt, följa med i ordens klang och rytm utan att söka en slags mening i dem. Eller också gå djupare in i det man möter i dikterna och nå det våld och mörker som ofta ligger som en bordunton genom samlingarna.
Det är förstås förmätet av mig att föra in hennes livshistoria i historia i dikterna, men vid den första och hastiga genomläsningen gjorde mig ”Odödligt” glad. Faktiskt.
En ny lätthet och språkglädje tar plats. En familj tycks ha det bra. En glad ko dyker upp här där.
Jag kan naturligtvis ha fel, men om det nu inte finns några ”fel eller rätt” sätt att läsa dikterna på….
Det är lite som i ett rorschachtest, det man ser är en spegel av läsarens inre.
Det finns alltså, till synes, mindre av våld och mörker i ”Odödligt” än i de tidigare samlingarna. I ”Minnen av infraröd” kan man läsa:
”doft av aska under skallen och käkarna, det som var tänder nu vassa rötter, jag gör hål
i bilden öppnar upp världen som en fasansfull ros”
I ”Odödligt” finns också en ros benämnd, men nu mindre farlig:
”kulisser till dem
öppnande av armar
moder av mörker
ros”
Här kan man se Mohammeds användning av förtätning och den ”estetiska självständighet“ som Anna Hallberg nämnt (Dagens Nyheter 2018-09-11) och som fått henne – och andra – att gråta under läsningen. Möjligtvis för att det vardagliga eller det vackra, som ovan, möter mörkret och bildar ett spänningsfält.
I ”Odödligt” tar mörkret visserligen sin plats, det är snyggt, lite hemskt och kärleksfullt på en gång – och ofta. som ovan, på bara några små versrader per sida. Resten av det vita arket kan ses som kontemplationsyta för läsaren. Kanske för att öppna tätheten en del, eller om man vill, en vila i en slags buddistisk tomhet; ingen essens finns i dikten, den blir så att säga till i läsarens möte med den.
Dikten blir alltså svår att sammanfatta eller logiskt förklara, oftast bara att ta in och avnjuta.
Mohammeds lyrik har beskrivits som post-centrallyrik, post-romantisk och paradoxalt nog också som frånvänd och metallisk.
Stor frihet för läsaren
Dikterna ger frihet till läsaren, för att se, ta in, skärpa sinnena; kanske ana att det, som i dikten, finns många sätt att ta in omvärlden på.
Vi vill ju se någon mening i det mesta. Också i dikterna. Men är det verkligen ogiltigt? När jag högt läser några av stroferna för några vänner, ser de genast vad som menas; ”ja men det betyder ju bara att…”
Och för några ögonblick ser jag också det vännerna ser i texten. Men nästa gång som jag läser strofen tappar jag helt bort betydelsen och läser in annat eller försöker att inte läsa in något alls…
Men denna dikt från samlingen går väl ändå inte att tolka på mer än ett sätt:
”din blick när ljuset ändrar sig
ovetandets lycka
invirade i oss
höll varandra vägen hem
vingar utan ljud
fjärilar runt, runt”
Det är skönt skrivet och behöver förstås inte bygga på något som verkligen hänt
Men Obegripligt?
Orden ovetandets lycka tolkar jag som början på en förälskelse; ruset, förhoppningarna, att dansa fram med en älskad (oavsett om det hänt eller inte).
Oväntat många hade tagit sig till Vällingby den 29 april för att höra på Jenny Tunedals författarsamtal med Iman Mohammed om den nya diktsamlingen. I författarsamtalet medger Mohammed att kärleken tar större plats i ”Odödlighet” än i de tidigare böckerna. Men de existentiella villkoren för en del av oss syns också:
”ögonen är svarta hål
de följer i rymden genom solens död
det är mörka källare där de övergivna bor
källare som de övergivna gör till sitt hem”
Och så var det detta med den glada kon.
”vi såg den skrattande kon när morgonljuset träffade träffade osten
en hinna blir och välkomnande in i våra munnar, ömhet vi skulle äta, en dag
började det brinna högsta sken, brann och jag såg det brinna innan det hände”
(En skrattande ko finns ju för övrigt på ett välkänt ostemballage, och en glad ko dyker också upp i en annan dikt.).
Mohammed menar i författarsamtalet att hon vill skriva “obegripligt”. Flera läsare och kritiker verkar också gilla det, medan andra tycker att det blir solipsistiskt. Storheter som Celan skrev också “krångligt” men har väl aldrig, vad jag vet, anklagats för solipsism.
Mohammed menar att hon skriver obegriplig poesi därför att världen, kanske nu mer än tidigare, är obegriplig.
Men som jag velat visa, är kanske inte Muhammeds dikter ibland helt obegripliga ändå – de handlar nästan hela tiden om emotioner och att dela med sig av dessa med läsaren. Men en annan läsare kan alltså läsa in något helt annorlunda än det jag har gjort
En mikropoetik kan anas i början av en av dikterna i den förra samlingen ”Minnen av infraröd”;
”sovande slungas orden ur mig, oförståelsen gör någon intill mig stum/ klarvakna ögon i sömn med frågor på djupets språk”
Det verkar som om orden, i alla fall den här gången, kommit till henne i ett somnambult tillstånd mellan sömn och vakenhet. Sen bearbetar säkert poeten raderna noggrant, för att få fram denna “estetiska självständighet” som kan ses som central för diktaren. Ofta kan man ju dras in i ett konstverk eller i musik utan att man vet vad som skildras – varför skulle det inte kunna gälla också för poesi?
I de fyra ekfraserna (beskrivningar av konstverk) som ingår i boken försvinner något av denna nästan magiska skönhet och de blir därför inte lika intressanta för mig.
Ann Jäderlund fick i början också kritik för att skriva obegripligt – att Mohammed har läst Jäderlund är nog självklart, båda har blommor i blickfånget och leker med syntaxen
Jag satsar en ordkrans på att hon också stiftat bekantskap men Inger Christensen och den tillika danska och lättflygande poeten Signe Gjessing – och kanske Anja Utler. Utlers senaste diktbok. ”Det börjar – sorgerefräng” utkom 2024 på svenska, Utler sätter också själva språket i förarsätet. Utlers bok är skriven som i ett chocktillstånd efter Rysslands intåg i Ukraina. Både Gjessing och Utler skriver ofta svårbegripligt. Mohammed är alltså inte ensam i detta.
Mohammeds texter får mig också att tänka på en kompositör som Anna Thorvaldsdottir, som nog ibland också upplevs som smal och svårtolkad. Den senare blandar det drömska med att skildra vår våldsamhet, särskilt mot naturen. Född på Island men boende i London, utgör hon något av den klassiska musikens Björk.
Hon skriver också ner stycken som kan dyka upp i drömmar eller i somnambula tillstånd. Hon vill genom musiken visa att naturens krafter inte är att leka med, hon härmar inte naturen, men vill gestalta den, menar hon. Så här finns ett syfte, men det estetiska står också här ut och Thorvaldsdottir balanserar också det vackra med mörkare inslag, som kan gestaltas genom bastubor och baspukor.
Lite av obegriplighet och för den ovane kanske “oljud” finns här – men tillsammans med Iman Mohammed står hon i konstens framkant.
Thorvaldsdottir menar att lyssna till musik är en individuell syssla där det bör lämnas öppet för lyssnaren att tolka på sitt sätt. Detsamma gäller alltså för Mohammeds lyrik.
Här ett stycke av kompositören:;
Anna Thorvaldsdóttir »Catamorphosis« | Elbphilharmonie Visions
”Odödligt” är för övrigt paketerad på ett stilfullt sätt både vad gäller sidornas gräddvita nyans och omslagets mörkt barrgröna färg – som sig bör med ett ickeföreställande ljusare grönt i blickfånget. På baksidan kan man läsa:
”stolar fläckas natt
finns och det finns inte”
Till synes en paradox, som gärna får hänga kvar i poesins himmel som en olösbar gåta, tillsammans med den största gåtan; hur sjutton kan det komma sig att vi finns till. Att någon med namnet Iman Mohammed hör till de mest spännande poeterna i Norden just nu, att jag och du, som läser detta just nu, finns. Ja, dessa existentiella frågor blixtrar också ibland fram i Mohammeds texter – det är helt förunderligt att vandra fram på en planet som far omkring i den kolossala rymden (kaboom!).
Iman Mohammeds dikter ingår i en större väv
Jag ser alltså inte Mohammeds texter som inåtvända som somliga uppfattar det som. De är också del i en större litterär vävnad, ”dingla mitt hjärta”, skriver hon i – antagligen i relation till Strindbergs kommentar till en av sina böcker; ett urtaget hjärta/ Som dinglar där på sin krok.
Är det något jag missat i min läsning? Säkert massor eftersom dikterna undandrar sig säkra tolkningar Men när jag läser den bok av Etel Adnan (1925–2021) som Mohammed varit med om att översätta, dyker en djupare förståelse fram. Adnan föddes i Libanon, men var senare i livet bosatt i USA och Frankrike. Adnan skriver i slutet av ”I hjärtat av hjärtat av ett annat land”,
”Att försöka distrahera sig med poesi. Med träd. Se träden växa, skyndsamt. Framträda och försvinna. Att söka skydd från bestialiskt erövrande i falska skyddsrum. Att jaga flyktingen, spola ut honom från hans nya tillflyktsort. Sätta en kula i huvudet och ryggen på en palestinier. Lägga irakier till slakten…”
Ednans prosadikt, först utgiven 2005, känns kusligt aktuell. Adnan distraherar sig med träd. Mohammed med blommor och det vackra? Detta med att “jaga och spola ut flyktingen”… är det inte just det som sker i vårt land nu? Utarmningen av Libanon och Gaza, kanske värre än någonsin och sen den sista meningen i Adnans text. Just obegripligt tragiskt (liksom sjunde oktoberhändelsen).
Man kan också se dikterna i ”Odödligt” som besvärjelser, ett sätt att bearbeta en hemsk omvärld. Att skriva skönt för att åtminstone i några rader glömma våldet – men helt försvinner det nästan aldrig i dikterna.
Och här sitter vi poesinördar och kanske naiva åskådare på bänkar vid författarsamtalets slut, vi applåderar intill det mörker som Mohammed och andra poeter från Mellanöstern kanske döljer, men som jag vill tro finns som en bordunton i Mohammeds lyrik. Att hon säger att det finns mer kärlek i denna nya bok blir på något sätt heroiskt, som om hon ville skydda sig själv och läsaren från krigens djävulskap.
Men jag tror inte att Mohammed vill att man ringar in hennes dikter i något slags invandrarkategori. Kanske inte heller in i en specifikt svensk poesitradition. Kanske i en europeisk, men också, om fler översättningar kommer – i en kontinental kontext. Somliga dikter har för övrigt något av haikudikt i sig.
När jag i dag öppnade en diktsamling med en mer konventionell och begriplig text, tyckte jag den framstod som naiv. Jag behöver inte tvivla på vad jag läser och det blir en smula tråkigt.
Se där, Muhammeds böcker har ändrat mitt sätt att läsa, kanske också att se på världen.
Så ställer jag in hennes bok bredvid Utler och Christensen i bokhyllan, sätter mig i gungstolen och lyssnar på Thorvaldsdottir.
Jag tänker att om man försöker gripa om det ogripbara och håller det för hårt, så försvinner det. Utler talar i ett slutord i sin bok om möjligheten att se världen som relationell – vi interagerar alltid – också med våra inre organ och med naturen. Hartmut Rosa kallade det för att söka resonans med omgivningen, inte försöka kontrollera den.
Man kan förstås också söka resonans med Mohammeds dikter, ta in paradoxerna; både smärtan och det vackra, både våldet och kärleken, det som Iman Mohammed menar alltid kommer att vara mänsklighetens följeslagare…
info@opulens.se
