LYRIK. Inför helgen presenterar vi dikter av William Karlsson i veckans utgåva av Littestraden.
William Karlsson är 21 år gammal och studerar ekonomi i Lund. Han har alltid haft ett intresse för litteratur och skriver både poesi och prosa, mest för sitt eget nöjes skull, och har inte tidigare försökt få någon text publicerad.
Nu är vi glada över att få presentera några av hans dikter som han själv beskriver så här: ”De är nog, likt all litteratur, självbiografiska. Jag tycker om att skriva poesi för att det är ett sätt att försöka förstå sig själv bättre. Det kan ge både klarhet och tröst att skriva”.
CAROLINA THELIN
Dikter av William Karlsson
Du är så späd, så len och vacker. Jag är grov och ful.
Du viskar skönt och jag skrattar djupt.
Dina fulaste tankar ropar jag högt. Mina ömmaste ord reciterar du vardagligt.
Du är den blåa solstrimmade himlen och jag är skrovliga rötter bland dyig jord.
Det du håller hemligt säger jag utan tanke. Min tystnad är din talarstol.
Men om himlen kan framkalla regn och åska, så kan även de finaste blommor frodas i fuktig jord
bland höga ekar.
*
Jag ber om ursäkt, ville aldrig besvära dig
Det var bara flera år sen jag var kär
Hade glömt att det gick att känna så
Visste ej vad jag skulle göra
För vad skulle jag göra?
Att se dig fyllde mig med lycka
Att se dig glad gjorde mig gladare
Kanske tror du att jag är en sån
Som alla andra
Som bara ville ha dig i sängs
Kyssa, erövra och lämna
Men så var det inte!
Jag ville bara skala en clementin
och varsamt plocka bort
varenda vit sträng
tills bara en len
och fin
orange kula
återstod
Så att du kunde äta den läckraste frukt
Söt och syrlig
utan sträv beska
Inget mer än det
*
Visst känner man sig själv bättre än alla andra? Visst tror man att ingen annan, verkligen, kan se vem man egentligen är?
Alla ens djupaste tankar, avlägsna drömmar och mörkaste begär, hålls fångna inuti sitt eget sinne. Visst känner man väl sig själv bäst, när ingen kan se det man tänker. Ingen kan förstå, bättre än en själv.
Men kan du se dig själv? Kan du se hur din blick flackar när jag talar om avlägsna drömmar, om kärlek? Vet du att du nervöst fingrar på koppen, att du sjunker ihop, när det kommer på tal?
Vet den elake mannen att han är elak, när han så djupt vill vara snäll? Fastän jag tror mig lita, ser alla utom mig min svartsjuka. Trots att du tror dig vara dum, blir folk hänförda av din alldagliga, men ändå så otroliga vishet.
Man är den man är. Men ingen, jag menar verkligen – att ingen människa kan veta vem man egentligen är.
Du ser på mig och jag ser på dig. Det enda vi vet är vad vi kan se
och det får räcka.
*
Molande missnöjdsamhet
Ej skarp sorg
Det svider inte
Men det tyngs ned
Av drömmar
Som jag tvingar mig själv
Att släppa
Väntar
Inte så tålmodigt
På att tyngden av dem
Ska lossas
Från mina axlar
Saken är den
Det går inte
Att ignorera bort
En säck på ryggen
Den kan bara släppas
Genom ett kast
Ett krafttag
Handling kallas det
En svår och jobbig
Handling
Jag är rädd
För att säcken spricker
Kanske att de ser
Och skrattar
Men är det inte
Mycket bättre
Med en sprucken säck
Än en bruten rygg
För att man vägrade
Släppa taget
Vissa saker
Släpper man bara
Metaforiskt
För det kräver
I verkligheten
Kraft
Det krävs mod
För att släppa taget
Om det man måste
För det man älskar
info@opulens.se
