Bör den svenska vapenexporten upphöra?

POLITIK. I veckans krönika begrundar Lars Thulin frågan om den svenska vapenexporten bör upphöra eller fortgå. Något enkelt svar finner han inte.

Olösliga gåtor och svårlösta frågor

”När man är tjugo år, har man löst världsgåtan, vid trettio börjar man fundera över den och vid fyrtio finner man den olöslig.”

Det är ett citat från August Strindberg och ett av dem som är nedtecknade i asfalten på Drottninggatan i Stockholm. De finns på väg mot hans sista bostad i Blå Tornet på den gatan. Med stigande ålder finner jag citatet allt mer genialiskt.

Då jag fått förmånen att bli ett par decennier äldre än 40 säger jag allt oftare: det beror på, som svar på svåra frågor om samhället. Eller ännu hellre det mer diffusa: det är komplicerat. Allt i en from förhoppning att frågeställaren ska nöja sig med det svaret. Vilket ofta är en fåfäng önskan.

Med andra ord, världen är grå och överfull med ”Fast-å-andra-sidan”. Vetskapen om detta stiger med det som åren ger oss: ökad kunskap och erfarenhet. Samt en större acceptans inför svårigheterna med att vara människa.

Den svenska vapenexporten

Ett sådant spörsmål rör svensk vapenexport. Är svaret ett kategoriskt nej till all sådan handel?  Eller ett lika kategoriskt ja? Frågan är – komplicerad. Men ytterst motiverad i ett världsläge som allt mindre präglas av fred. Utan istället av en militarisering av både debatt, språkbruk och inte minst gemensamma utgifter. Så låt mig ställa ett par frågor som kanske är omöjliga att svara på.

Den första är om man tycker att Sverige alls behöver ett militärt försvar. Är svaret nej anser man sannolikt också att ingen vapenexport ska ske. Men i dag finns inget riksdagsparti i Sverige som vill skrota försvaret. Förmodligen råder inte heller någon majoritet bland väljarna för en sådan åtgärd.

Nästa fråga – för att kunna exportera måste vi tillverka vapen. Och det gör Sverige i ganska stor utsträckning och med viss skicklighet och framgång. Exempelvis finns inget land med så få invånare som bygger så avancerade stridsflygplan. Vi är duktiga även på luft- och pansarvärn. Det är vapen som får anses i första hand vara defensiva, alltså användas mot den som angriper vårt land. Till skillnad från bombflygplan, långdistansrobotar, splitterbomber eller kemiska vapen.

Ett dilemma

Dilemmat blir att om vi inte tillverkar dem måste vi köpa av någon annan nation som bygger och tjänar pengar på dem. Är det moraliskt bättre? Eller är det bättre att skapa arbetstillfällen hemma och exportinkomster? Vilka inte är obetydliga – 2024 drog denna handel in cirka 29 miljarder kronor till vårt land.

Om vi finner att det är bättre att tillverka vapen i egen regi, måste vi då även sälja dessa dödsbringande tingestar? Vilket kan betyda att de kan hamna i länder och regioner där risken för krig är större än vad de hittills varit i Sverige? Svarar vi nej till export kommer dessa länder ändå att köpa vapen och använda dem. Vårt samvete kan kanske betraktas som rent, men förändrar knappast risken för krig i världen.

En försvårande faktor är att vapentillverkning, som den mesta annan produktion, bygger på att viss volym är nödvändig för att nå lönsamhet. Så vill vi ha egen tillverkning är måhända export en förutsättning.

Så långt i diskussionen uppstår den fråga som hittills varit den mest brännande i debatten – till vilka ska vi sälja våra vapen? Här finns i dag ett omfattande regelverk. Ett som nog kan kallas bra och försvarbart. Men av kritiker, med viss rätta, anses som hyckleri. Handeln övervakas i dag av myndigheten ISP, Inspektionen av strategiska produkter. Reglerna kan anses strikta: de nationer som köper våra vapen ska vara demokratier, de får inte befinna sig i krig och de får inte kränka mänskliga rättigheter.

De är rimligt moraliskt och etiskt. Å andra sidan kan man lite elakt påstå att vi enbart säljer till länder som lovar att inte använda sina vapen på allvar. Men en demokrati kan på skrämmande kort tid förvandlas till motsatsen. Ett land som inte befinner sig i krig kan oerhört snabbt bli skådeplatsen för ett. Då om någonsin finns behov av vapen. Den extrema situationen som ett krig är innebär alltid att mänskliga rättigheter på något sätt kränks. Även i ett land som enbart försvarar sig.

Frågan om vapenexporten är mångbottnad

Vad ska Sverige göra om något av dessa krav inte längre uppfylls i ett land som nyss köpt våra vapen? Ska vi utfärda förbud för nationen att använda det som de har betalat för? Ska vi bildligt talat kräva tillbaka startnycklarna till flygplan och luftvärnsrobotar?

Nyligen uppstod en väpnad konflikt mellan Thailand och Kambodja. I nyhetsrapporteringen gjordes, med viss harm, klart att thailändska Gripen-plan minsann använts i anfall mot mål i Kambodja. Vad hade kritikerna väntat sig? Att thailändska flygvapnet haft några amerikanska F-18 i lager för att utföra den attacken? Eftersom svenska ISP blivit sura om Gripen använts?

Slutsats. Frågan är mycket komplicerad och har många bottnar. Och är beskaffad så att ett enkelt svar ofta leder till en svår följdfråga. Enklast är att säga kategoriskt nej – vi ska inte sälja en enda patron till någon utanför våra gränser. Eller så ska vi sälja till alla som betalar. Så självklart är det måhända för Strindbergs tjugoåringar. Men för oss andra? Världen är komplicerad. Det mesta beror på. ”Fast å andra sidan…”