LYRIK. Håkan Sandell presenterar den franske poeten Jean Follain. Vi får ta del av fyra dikter som Sandell tolkat i samarbete med universitetslektor Jacob Carlson.
Den franske poeten Jean Follain (1903-1971) introducerades först på svenska för femtio år sedan med en handfull dikter översatta av Gunnar Harding och Lasse Söderberg. De tolkningarna går att finna i antologin ”Fransk poesi 1910-1970” (1974).
Gunnar Harding uttryckte sig den gången som så om Follain att han ”hämtade stoffet till sin poesi främst från två källor, den lantliga miljön i vilken han växte upp i och den franska historien”. Det är en bra sammanfattning.
Poeten kom från Normandie, från en liten by utanför Saint-Lô. En stad som för övrigt bombades till ruiner under andra världskrigets slutfas.
Tillsammans med Jacob Carlson, universitetslektor i franska vid Göteborgs Universitet, har jag här valt och tolkat fyra tidigare oöversatta dikter som utgör exempel på Follains gåtfulla formuleringskonst.
Jean Follain blev redan under ungdomen parisare, och försörjde sig sedan i huvudstaden som jurist.
Kanske uttrycker hans dikter nostalgi efter ett mytiskt hägrande Frankrike. Men det är de lyriska detaljerna som står i centrum för poetens intressen – den lilla detalj som gör livet levande i en skildring, inte de stora historiska linjerna.
Man kan komma att tänka på skissalbumen till storheter i fransk konst såsom Géricault och Delacroix. Dikterna är alltid korta och innehåller oftast färgord som om de var målade.
Dikterna kan liknas vid vinjetter som placerar sig i utkanten av de officiella och stora händelserna. Innanför ett mästerskap som ligger i att skapa magi på endast få diktrader. Det kan se enkelt ut, men så finner man där likväl ofta en sinnlig och säregen strålglans.
Det är en öppen fråga om Jean Follains stil skall räknas till en nyorientering i surrealisternas fotspår eller till efterkrigstidens ”existentialister” och i det senare fallet avses då mer jordnära poeter som Francis Ponge och Eugène Guillevic. Likt dessa var han – inte olikt en framställare av stilleben – upptagen av de vardagliga föremålen, tinget-i-sig, som även hos honom möter resterna av ett klassiskt mer högstämt språk.
Den barndomens förtrollning poeten känt i Normandie skildrade han även i flera prosaverk. Han överlevde striderna efter mobiliseringen 1940, men avled likafullt dramatiskt, överkörd en vårnatt nära Seine i Paris 1971, strax utanför den dåvarande biltunnel som löper ut vid Quai des Tuileries.
HÅKAN SANDELL
4 dikter av Jean Follain
Tecken för resande
Resande över ändlösa vidder
när ni får syn på en flicka
som i skinande händer tvinnar
ett väldigt, svart hårsvall,
och när ni
dessutom skådar
en häst som ligger död
inte långt från ett nedsläckt bageri,
då kan ni av dessa tecken förstå
att ni nått människornas skara.
Måltid
Från den vita
något kantstötta tallriken
äts en blodig köttbit,
kvinnan män törstade efter
syns inte längre till;
på den blåa väg
som senare blir röd
går stora hundar förbi
som om de hittat
ett sätt att finnas till
i alla tidevarv
genom att bära husses namn
i halsbandet på brickor av koppar
och utan rädsla för natten.
Kvinnan och det utklädda barnet
Med stort mod under ödets slag
på kvällen av en karneval
ledde en kvinna ett flickebarn
utklädd till narr vid handen,
stadens monument höjde sig
framför deras ivriga steg
och bjällrorna klingade
på den tudelade dräkten
till hälften röd till hälften gul,
flickan alldeles blek som himlen.
Par
Mannen gick ut för att se,
hans kvinnas hud skälvde till
nära blommor, aldrig så naken
som när denna kväll drog
förbi övergivna flammande plogar;
tillbaka i rummet som fått tjäna till allt
betraktade han ett ansikte
och en överkropp nästan som nya,
klänningen som låg slängd ifrån sig
liknade för ett ögonblick
den svarta flaggan
från anarkins
och de gamla föräldrarnas tid.
Tolkningar av Jacob Carlson och Håkan Sandell
info@opulens.se
