KÄRLEKSBREV. För första gången har författaren, poeten och akademiledamoten Bo Bergmans kärleksbrev till Maria Almqvist publicerats. Lis Lovén har läst Per Wästbergs urval och finner att tonen är både genuin och intim.
Breven till Maria av Bo Bergman 1891-1964
Förord och urval: Per Wästberg
Norstedts
Det är en vacker kärlek han ger uttryck för, författaren, poeten och akademiledamoten Bo Bergman. Jag tänker att det inte känns det minsta oanständigt även när jag får inblick i hans mest privata brev till Maria Almqvist. Bergmans ansvarskänsla inför denna kvinna lyser igenom. Per Wästberg låtit publicera ett urval av dessa kärleksbrev: ”Bo Bergman – Breven till Maria 1891-1964.”
Det är en relativt okomplicerad kärlek författaren ger uttryck för. Den tillhör de grå, stilla stunderna. Den förtär honom inte. Den konsumerar inte hans pliktkänsla inför sin hustru Hildegard.
Det är ju värt att tänka på detta att han aldrig var gift med sin stora kärlek, Maria. Det kan ha varit anledningen till att den höll så länge. Inget kom i vägen för den. Genom de brev han ofta fick från Maria levde han upp och tycks ha orkat gå vidare. Han verkar inte ha övervärderat sin författarroll. Nej, han ville vara en god människa i ordets djupaste betydelse. Och det han saknar i självsäkerhet som poet tar han desto mer ut som trygg tillit inför Marias själva väsen. Han tömmer all sin längtan in i hennes värld.
Han är inte heller en man som vrålar ut sanningar. Han är ingen kärlekens rebell. Breven andas en naturlig värme mitt i vardagen. Breven har en ton grundad i en verklighet som inte alltid känns litterär. Breven ingår i en vardag bortom hans yrkesroll. Och han skriver egentligen inget verkligt intressant om sitt arbete i Svenska Akademien. Den yttre världen med krig har han heller inget viktigt att säga om. Hans enda ärende i breven är Maria.
Och den vardagligt inkännande kärleken? Den som är grundad i klar och realistisk tillit, vad finns att säga om den?
Jag tänker på Bibelns Paulus, faktiskt. Ord som säger att kärleken är tålmodig och mild. Den skryter inte. Den framhäver inte sig själv. Den driver inte på. Den är, som sagt, tålmodig och mild. En kärlek som mera är agape än passion. En kärlek som får kraft ur Marias arbete med funktionshindrade barn. Hennes äkta solidaritet får honom att känna in denna altruistiska kärlek.
Det rör sig om en värme som är inkännande och lojal. En omsorg som är sådan att den ger kraft att gå vidare. Många gånger tänker jag att kärlek och erotik är tidsbundna. Att det är utifrån vår epok vi tar till oss kärlekens språk. Här är Bo Bergman den 1800-talsman som låter plikten till hustrun prägla hans liv. Han tillät sig inte att lämna sin fru. Desto mer tar han kraft från sin själs älskade. Hon som får honom att stå ut och klara alla problem, även om kraften kommer långväga från genom brev.
Breven han skrev är inte överdådigt bra i litterärt avseende, men läsvärda ändå. På sitt stillsamma sätt förs texten framåt i lugnt och stilla mak. Och trots det stillsamma blir läsningen aldrig långtråkig. Man kan genom den här boken skåda in i författarens värld bortom det litterära. Breven har ju inte varit menade för eftervärlden. Därför är tonen så stillsamt genuin och intim. Likväl blir nu texterna utställda som en litterär form i det offentliga ljuset och det ska vi nog vara tacksamma för eftersom personen Bo Bergman blir synliggjord. Jag tänker mig att den här personliga sidan kan förklara det stillsamma i hans lyrik. Det är en lyrik som inte förhäver sig.
info@opulens.se
