LYRIK. Åsa Norén har medverkat i Opulens ett flertal gånger. Nu återkommer hon i Littestraden med fyra dikter.
Åsa Norén skriver poesi, prosalyrik och sång- och psalmtexter. Hon har publicerats i flera tidskrifter, bland annat här i Opulens. Under några år ingick Norén i tidskriften Metamorfos redaktion och har tilldelats stipendier från Region Uppsala och Anders Frostenson-stiftelsen.
Denna gång är vi glada över att presentera tre kortare dikter och en längre dikt som passar bra nu inför Allhelgonahelgen.
CAROLINA THELIN
Dikter av Åsa Norén
SINNEVÄRLDEN
Sinnevärlden hamrar in sig i medvetandet, dånar som ravinekon, slamrar som solens stålsvärd genom himmelsbrynjan. Inkörd i det fördoldas öppnade rum, bortglömd av det uppenbara.
Hararna springer mellan gårdarna, klarögda i språnget bort från jägarna.
OKTOBERFLIMMER
På himlen driver stora moln av fåglar och ånga. Tiden har blivit en sluten, skarpt avgränsad plats. Allt har bara skett just nu, i en uttänjd och hårt fasthållen exklusivitet, krampaktigt kvarhållen i en otålig, övermäktig storm; inbillat hejdad i sin isflaksfyllda ström.
*
Försiktigt lösgör tiden dig från minnen, låter dig sakta glida bort, tills…ingenstans.
*
Ingen förklarar att glömskan ska ta över, att den ska smyga sig in över solfläckarna på tapeten, övermanna vindsuset på hösten, röva bort de skinande skratten. Få så ljusa namn: gryning, ny dag.
*
Det där surret kring fotografierna, de oavslutade meningarna på deras läppar, de påbörjade, malande tankarna och deras handlingar. Ännu dröjande i stillheten, i tyngden av nuet.
*
Olyckornas gravar. Där nuet korsat sin skärningspunkt med en människa och fortsatt vidare. Dess ständigt återkommande tystnad.
RÖSTEN
Oron låg kvar, svagt elektrisk i handflator, bröstkorg, ögonlock. Gräset runt oss blev hårt och strävt, som en svärm döda gräshoppor spridd över kullen.
Döden vänjer sig vid dina ögon och tar plats där.
Rösten väntade på mig där: från den värld där man kan älska Botticelli, till den värld där allting dånar, rämnar, ända till den ljumma världen, den med hjärta av papper och torv.
POMPEJI
Så går jag en stilla promenad igen, jag är du,
följer vägens vågslag mot landskapet.
Solen famlar
efter mörkret i den vinröda himlen,
full av krossat silver.
Tusen steg förmår inte gissa sin trötthet
mot sekundens vikande djup.
Husrester spretar mot skymningen,
som suger upp varje färg,
tömmer dem i förbidrivande ögonblick.
Kvarteren allt otydligare,
försmådda av gatstenar, väggar, småprång,
försmådda av allt utom grässtrån, grus.
Viljan går sin egen väg här,
bort till ödsligheten långt efter glädjeämnena,
som högmodiga fyllde gatulivet,
de överfulla tavernorna
där inbillning och undran nu fyllt varje plats.
Så går vägarna runt bland det övergivna, det nästan platslösa.
Knappt hörbara rop från gipsfigurerna, när de sakta förmänskligas
till högljudda, sorglösa under av skörhet.
Ännu är de ohörda, rosslingarna från djupet,
ännu allt solbelyst, som ett regn av smörblommor,
vinden mjuk som valpöron mot kinden,
havet, kristallbesatt, otåligt kråmande sig
med vågor av spets.
Pärlprydd är fruktans panna, marmorvit, hastigt fulländad,
flyende in i eldstorm
ut ur dagsljusets ofullständighet, dess formbara oformlighet.
.
Utströdd över tiden är synen och minnet av pyroklastiska molnet,
hur det tränger undan och in i allt och ekar i generationers skräck,
ändå deras trygghet i avståndet till fasan inför det otänkbara,
den lätt igenkännliga barbariska distanseringen,
dess vänliga grymhet.
Tyngden av pulvriserad sten fördelad
på alla efterkommande dagar och tider,
som ett moln av svärmande nattfjärilar,
yrvakna, förvirrade av ett annat mörker.
Jag är du går ut ur staden,
Framför oss breder nuet ut sitt viktiga tingeltangel
mitt i stormen.
Oregelbundna vindbyar av stensplitter
ska följa vägarnas flykt över jorden.
info@opulens.se
