DICK BENGTSSON. Den pågående Dick Bengtsson-utställningen i Stockholm har Anne Edelstam skrivit om här i Opulens. Här följer Maria Johanssons tankar kring konstnären och hans egensinniga och gåtfulla bildvärld.
I slutet på 80-talet gästade Dick Bengtsson Konsthögskolan som lärare och han gjorde då ett besök i min ateljé. Det kan i dag låta exotiskt men då tänkte man inte så. Även om vi som var elever på skolan inte kunnat undgå hans separatutställning på Moderna museet. Man kände till hans användning av hakkorsen. Man förstod att han på något sätt var betydelsefull.
Lång, gänglig och lite luggsliten stod han där med överkroppen lutad mot väggen och blickade ut över mina pågående arbeten. Tyst och fundersam. Dick Bengtssons hand trevade runt hans haka. Han var inte tyst på ett uppfordrande eller arrogant vis. Mer inväntande. Detta var just efter branden i hans ateljé i Hälsingland. Flertalet målningar brann upp, många odokumenterade. Det talades om alkoholproblem. Det talades om psykisk ohälsa.
Han gav ett skört intryck, men var inte besvärande skör. Han hade närvaro. Han berättade för övrigt att han strök sina målningar med strykjärn för att få fram rätt yta. Och att han slipade bort färg med slipmaskin när han tyckte färglagren blev för tjocka.
Dick Bengtsson var före sin tid
Nu visas hans konst på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Och det är möjligt att det inte finns så många fler målningar än de som här visas? I vilket fall som helst tycks hans verk ha ett begränsat antal ägare. Förutom stat, landsting och kommun ägs flertalet verk av Ståhls och Billgrens Collection.
Man skulle numera kunna kalla Dick Bengtsson för ett slags husgud för många i den svenska samtidskonsten.
Länge försörjde han sig genom att arbeta på posten i Stockholm. Senare flyttade han till en gård i Hälsingland och blev konstnär på heltid.
Jag minns en föreläsning där det framhölls att det var dumdristigt av Dick att sluta arbetet på posten och att han skulle ha mått bättre om han fortsatt med att arbeta och målat på ledig tid, eftersom han var för psykiskt skör för att klara av det fria konstnärslivet. Som jag minns det uppfattade jag föreläsarens analys som överlägsen och arrogant. Jag tror att det snarare var en klassfråga. Precis som för Mike Kelley och många konstnärer med arbetarklassbakgrund, som snarare har uttrycksbehovet än karriären som morot, blev relationen till konstetablissemanget och framgången problematisk.
Sven-Harrys konstmuseum har valt att kalla utställningen ”Det vi inte vill se”. Man refererar till samhällspolitiska skeenden, och ser Dick Bengtssons konst som en uppmaning att aldrig blunda för mindre angenäma tendenser. Men är det rätt att göra Dick Bengtssons konst till ett politiskt slagträ idag?
Under hans levnad hade konstetablissemanget svårt för att ”fatta” hans konst. Den passade inte in i 1970-talets politiskt agiterande konst och postmodernismen hade då ännu inte slagit igenom. Blickar man tillbaka kan man göra tolkningen att Dick Bengtsson föregick en svensk postmodernism. En postmodernism som föredrog hybriden snarare än det som var äkta. Som gav oss möjlighet att blanda mytologier, historia, begrepp och olika stilar utan krav på ideologi (se Daniel Bell ”The End of Ideology”).
Dick Bengtsson och symbolerna
Enligt samtida konstnärskollegor var Dick Bengtsson en person som reflekterade över konsten såväl som politik och samhälle. Han beskrevs som en politisk pessimist. Möjligen dystopisk. För Dick Bengtsson tycks individens relation till samhället, individens (brist på) möjligheter att påverka, ha stått mer i fokus än politisk teori och ideologi.
Det sägs att han såg naturen som något banalt. I Dick Bengtssons bildvärld blev naturen framställd som en företeelse vilken kunde ställas mot en annan företeelse, till exempel ett hakkors, en sko eller en spade. På så sätt gav han båda dessa företeelser en ny betydelse. Vad som egentligen är sant ställs på ända. När betraktaren ges möjlighet att skapa en helt ny relation till något, öppnas oanade möjligheter.
Ofta använde Dick Bengtsson hakkorset som ”den andra verkligheten”, han ställde en till synes vardaglig scen i relation till ett hakkors. Det sägs att han inte talade så mycket om varför. Men egentligen har han kommenterat det vid flera tillfällen. Han sa bland annat ”Jag spelar ut tecken mot en målad verklighet och då uppstår ett möte som i sig skapar en betydelse. Det är betraktaren själv som skapar den betydelsen.” Och ”Landskapet är ett tecken. Hakkorset är ett annat tecken. Mot varandra bildar de verkligheten.”
Vad mer behövs egentligen sägas?
Naturligtvis måste vår relation till hakkorset i dag vara en annan än då. Dick Bengtsson växte upp i efterkrigstiden. Det hakkorset då representerade var över när han var nio år. I dag kopplar vi inte hakkorset enbart till nazism, judehat och rastänkande. Utan även till fascism som utövar förtryck mot den enskilde individen. Och vi är medvetna om att det inte är över utan i högsta grad pågår i olika former, med olika ansikten och på olika platser i världen.
”Möbelrälsen”
1986 visade Dick Bengtsson ett konstverk som han arbetat med i 20 år och som kom att förändra min egen syn på konst för alltid. Verket ”Möbelrälsen” bestod av ett 40-tal Dick Bengtssonskt laserade möbler uppställda på en 10 meter lång järnvägsräls. Verket har beskrivits som en kritik mot flyttlasspolitiken. Genom statliga bidrag stimulerades en folkomflyttning från landsbygden och mindre tätorter till främst storstadsområdena. Detta pågick under 1960- och 70-talet. I verket gör Dick Bengtsson det privata politiskt, hans samhällskritik tycks så gott som alltid ha individen som utgångspunkt.
På den tiden lade jag inga politiska aspekter i verket. Det tycktes mig samtidigt obevekligt och fullt av möjligheter och fungerade som uppmaning om att förhålla sig öppen snarare än att definiera något bestämt. I dag kan jag se ett politiskt motstånd i verket. I kombination med det ljus i mörkret som Dick Bengtsson, trots sin dystopiska blick, magiskt nog ändå i slutänden lämnar mig med.
”Man blir aldrig klar med Dick Bengtsson”
Hans målningar av idylliska och alldagliga hus i kombination med tecken som spadar och hakkors lämnar mig fortfarande, efter alla år, med frågan: hur kan detta att måla ett rätt ointressant hus resultera i något som är så intressant? Det är lätt att instämma med Ann-Sofi Noring när hon i introduktionsfilmen till utställningen säger ”man blir aldrig klar med Dick Bengtsson”.
info@opulens.se
