MIKE KELLEY. ”Det är just i den oförklarliga dubbelheten Mike Kelleys storhet står att finna.” Det skriver Maria Johansson som har sett Moderna museets aktuella Kelley-utställning i Stockholm.
Mike Kelley: Ghost and spirit
Moderna museet, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 12 oktober 2025
På 90-talet var Mike Kelley (1954-2012) konstnären alla talade om. Han var också aktiv i musikbranschen med sitt band Destroy All Monsters och ibland i bandet Sonic Youth. Vars kända album ”Dirty” har ett konstverk av Kelley på omslaget. Han har utöver det skrivit betydelsefulla essäer.
Hans uttryck är direkt, trots att verken utvecklats ur processade resonemang i manus- och essäform.
Utställningen är en del av Moderna museets pågående fokus på motkulturella uttryck i USA, från sent 1900-tal till i dag. Museet gav den italienska designstudion Formafantasma uppdraget att gestalta utställningen.
De har valt metallskärmar som utställningsarkitektur eftersom de ville ha en kontrast till Kelleys mjuka material. Det blev kanske inte riktigt helt lyckat. Därtill är en del av utställningens utrymmen lite krångligt planerade. Annars är utställningen välproducerad.
Kelleys konst kom att bli en viktig kanal på 1990-talet. Hans svarta humor och svidande samtidskritik var befriande.
Mike Kelleys bakgrund
Uppvuxen i en arbetarklassförort till Detroit personifierade han den tidens västerländska identitet som var splittrad i sin relation till i stort sett allt. Kelley var splittrad inför sig själv, sitt land, sin framtid och till den välpolerade ytan och det uppenbara. Han såg världen som ett nät av mediala lögner.
Mike Kelley var uppväxt i en strikt katolsk miljö, något som kan ha legat till grund för att han i sin konst ofta diskuterade sociala tabun och stereotyper.
Efter att ha studerat abstrakt måleri på konstskola valde han som 22-åring att fortsätta sina studier på den tvärvetenskapliga skolan CalArts i Kalifornien. Där gick samtidigt Tony Oursler. Laurie Anderson (tidigare visad i samma utställningsserie) var hans lärare. Han blev känd för sina performance där han blandade tvärvetenskap med ljud, språkliga och konstnärliga inslag.
Filtar och gosedjur
I utställningen visas ett av hans mest kända verk ”More Love Hours Than Can Ever Be Repaid and The Wages of Sin” från 1987. Ett verk som tycks så långt från den abstrakta målarkonsten som man kan komma. Verket består av mängder av filtar och gosedjur. De flesta hemgjorda av någon familjemedlem eller släkting som lagt tid och energi på att tillverka dem. För att visa sin tillgivenhet. Men mängden av dem blir liksom lite för mycket. Man värjer sig. Verket får betraktaren att ställa frågor om vad sann empati är. Man nås också av en glimt av barnets utsatthet.
Samtidigt går verket att på avstånd förväxla med en abstrakt målning. Det är just i den oförklarliga dubbelheten Mike Kelleys storhet står att finna.
Hur ska skräpiga hemtillverkade leksaker någonsin kunna jämföras med en upphöjd akademisk tradition? Vilka krafter omfattar konsten? Vad gör konsten med oss? Med sina frågor satte Kelley tonen för sin samtid.
Kelley utforskade minnet
I ett projekt om staden Kandor som pågick från 1999 fram till hans död 2012 utforskar Kelley minnet. Kandor är huvudstaden på planeten Krypton varifrån barnet Kal-El skickades till jorden. Väl på jorden blev Kal-El brottsbekämparen Stålmannen. Kal-Els minnen från Kandor är flyktiga och ofullständiga men han slutar inte med att återvända till dem.
I en video från projektet läser Stålmannen högt ur Sylvia Plaths bok ”Glaskupan” framför den av en superskurk komprimerade staden Kandor.
Stålmannen vakar över staden. Inkapslad i en kupa av glas verkar den vara bortom tid och rum. Hur fungerar minnet, vad är sant och vad är projektion? Vad minns jag inte?
Kelley såg likheter mellan glaskupan, den krympta staden och hur internet tenderar att alienera oss socialt. Och i förlängningen Sylvia Plaths glaskupa som symbol för mentalt fängelse.
Som betraktare får man tillfälle att associera till andra bubblor, exempelvis sociala medier. Vi har alla vår egen Truman show, som vi både hatar och älskar. Med alla självupptagna, populärkulturella och politiska klichéer det innebär. Varför ha en egen åsikt om det räcker att sätta ett kryss i rätt box?
Hade Kelley barndomstrauman?
Eftersom Kelley så ofta arbetade med material kopplade till barndom antogs automatiskt att han hade barndomstrauman. Något han själv aldrig tillstod men i stället sa Kelley att han fann tolkningen intressant. Att hans konst tolkades på det sättet inspirerade honom till att arbeta med minnet som begrepp.
I verket ”Sublevel” från 1998 tillverkade han en modell av källaren till konstskolan CalArts. Alla de rum han inte hade minne av kläddes i rosaskimrande kristall. Det anspelar på den på 90-talet populära idén om ”repressed memory syndrom”. Om verket har Mike Kelley kryptiskt sagt att ”oavsett vad som hände där så är allt rosa inuti”. Han lekte med likvärdigheten mellan konst och sanna minnen. Vad fyller vi våra minnesluckor med? Vad påverkas minnet av?
Vad kan Kelley säga oss i dag?
Han lär ha sagt ”I became an artist so I could be a failure”. Personligen finner jag hans vägran att bli domesticerad sympatisk. Och jag tror att förklaringen till varför han fick det riktigt svårt med kändisskapet finns precis där. Han valde att vara konfrontativ och obekväm. Ändå var han också subtil. Hans material hämtades ofta ur kvinnligt hantverk. Som ett vittnesbörd om det oansenliga och det sentimentala. Och framför allt sådant som ansågs sakna konstnärligt värde eftersom det ofta tillkommit ur en längtan efter att visa kärlek och omsorg.
Mike Kelley respekterade sitt material även när han använde det till något annat än det var ämnat för. Med öppna kort spelade han med det hyckleri dessa material också kan representera och hur fula de kan vara. Antagligen avskydde han idealiserande historier om änglalika barn. Och på sitt subtila vis visade han i stället hur kaotisk barndomen kan upplevas, även utan verkliga trauman.
Det har i svensk press ifrågasatts huruvida Mike Kelley har något att säga oss i dag. Vissa kritiker menar att tiden sprungit förbi honom. Och det är möjligt att han inte lever upp till alla av den gängse samtidens kulturella ideal. För egen del upplever jag att hans verk engagerar mig lika mycket nu som när det begav sig. Just för att han har fler frågor än svar. Det enda jag slås av som ”gammalt” är videotekniken i hans tidiga videofilmade performance.
Modernas museets Fredrik Liew svarar så här på frågan om varför Mike Kelley är intressant idag: ”Hans förmåga att kanalisera det undermedvetnas relation till (västerländska) samhällets sammanbrott med psykologiska dimensioner och emotionell sårbarhet. Han är en representant för konstnärsrollens möjligheter som agitator, satiriker, formalist, historiker, författare, komiker o.s.v.”
Moderna museets Hendrik Folkerts svar på samma fråga är ”Han gör det obekväma synligt. Kelleys verk skapar obehag, just för att de visar det som samhället helst vill dölja – det fula, det trasiga, det utstötta. Det är konst som vägrar förenkling. Och det behövs nu mer än någonsin”.
Kelley är transparent
Att det till synes oskuldsfulla kan bära mörka eller åtminstone dolda undertoner var något Kelley öppet arbetade med. Han är autentisk och transparent, det finns inget uppenbart manipulativt eller beräknande i hans konst.
Ytterligare intressant med Mike Kelley är att även om han spelade med ljus och mörker, frossade i egna, samhällets och historieskrivningens misslyckanden, så låter han det vara osagt vilken sida som vinner eller är starkast. En insikt som väl borde resonera med vår samtid?
info@opulens.se
