DICK BENGTSSON. Anne Edelstam har besökt Sven-Harrys konstmuseum där verk av Dick Bengtsson visas parallellt med en samlingsutställning där samtidskonstnärer deltar.
Det ingen vill se – Dick Bengtsson
Här är vi nu
Sven-Harrys Konstmuseum
Stockholm
Utställningarna pågår t o m den 14 september 2025
Under våren och sommaren bjuder Sven-Harrys konstmuseum, i Stockholm, på två parallella utställningar. Det rör sig om den retrospektiva Dick Bengtsson-utställningen ”Det ingen vill se” och samlingsutställningen ”Här är vi nu” där samtidskonstnärer deltar.
Det är två utställningar som kompletterar varandra och framför allt uppstår det en intressant dialog över tid och rum. Vad har förändrats sedan den senare delen av 1900-talet fram tills nu? Utställningen speglar de olika världsbilderna. Kan vi finna likheter mellan epokerna?
Dick Bengtsson – ”Det ingen vill se”
För att få en bättre uppfattning om den mångsidiga symboliken i verken, bör besökaren först bemöda sig med att gå ner till källarlokalen och ta sig tid att se på de videofilmer som visas där.
Det är filmer i surrealismens anda, men dessa återspeglar även tankegångarna hos Dick Bengtsson. Denne, i det allmänna medvetandet, kanske lite bortglömde konstnär har påverkat många samtidskonstnärer. Till exempel Ernst Billgren (som visas på Nationalmuseum i Stockholm).
Dick Bengtsson (1936 – 1989) etablerade sig främst på 1960- och 1970-talet och det är från den tidsperioden verken som visas på Sven-Harrys är utvalda. Men Dick Bengtsson skildrar inte enbart sin samtid eftersom han i sina målningar och kollage ger prov på såväl framtidsvisioner som tillbakablickar. Det är dock inte med nostalgi han ser tillbaka, utan med en kritisk blick på teman som makt (med svastikan avbildad på flera verk), moral och minne.
Enligt museichefen Dragana Kusoffsky Maksimovic var Dick Bengtsson ”en mästare på att dölja skarpa samhällskommentarer bakom en till synes oskyldig yta. Hans konst leker med symboler, skapar osäkerhet och tvingar betraktaren att ifrågasätta det självklara – ett obekvämt, men nödvändigt seende”. Det är en träffande beskrivning.
Det finns även roliga och lekfulla tavlor samt kollage påminnande om ögonblicksbilder med lustiga detaljer, som de nyfikna barnen (Barnen, 1975, olja på duk). Sedda bakifrån, hänger de över ett räcke och tittar på något spännande betraktaren inte uppfattar. Eller så ser de på det mörka himlavalvet, målat i svart, och funderar över sin ställning i universum?
”Här är vi nu”
På de övre våningarna visas verk av 15 samtida konstnärer, däribland Karin Mamma Andersson, Cecilia Edefalk och Charlotta Hammar. Dessa kastar oss in i dagens tillstånd av oro och komplexitet.
I grupputställningen ”Här är vi nu” gestaltar konstnärerna, på sina egna unika sätt, nutidens inställningar till en värld i ständig förändring.
De kompletterar på så vis Dick Bengtssons verk med dolda spår av det förflutna, samt obehag i vår samtid. För dagens människor lever ju i en förlängning av dåtiden. Frågan är om vi någonsin kan lära oss av historien i stället för att upprepa liknande misstag, generation efter generation?
Människans inre väsen har knappast förändrats nämnvärt under seklernas gång. Visst har teknologin gjort framsteg och de demokratiska nationerna bidragit till välstånd för de flesta, men världen är fortfarande full av faror och destruktiva krafter.
Konstens uppgift är, som jag ser det, framför allt att belysa dessa, men i uppdraget ingår även att ingjuta hopp. För vad vore människan utan vare sig självreflektion eller hopp?
Därför bör vi närma oss dessa utställningar med öppet sinne och kritiska ögon.
Vi bör också beakta det faktum att vi har förmånen att faktiskt leva i ett av världens friaste, mest jämlika och demokratiska samhällen. Det är något vi ständigt måste påminnas och värna om.
