TRUE DETECTIVE. Charlotte Wiberg blir uttråkad av den nya True Detective-säsongen, True Detective: Night Country. Här förklarar hon varför.
Hur många vresiga väderbitna snutar som är i ständigt bråk med omvärlden och talar till den i uppfordrande gläfsningar, aldrig vänlig samtalston, har vi sett vid det här laget egentligen?
Kvinna eller man, vi har sett båda varianter, och Jodie Foster i följer mallen till punkt och pricka i sin feta kliché till lokal snut i det mörka och isiga landskap som True Detective: Night Country utspelar sig i.
Hon har drabbats av en förlust. Check!
Hon lever med en förfrämligad tonåring hon inte kan kommunicera med. Check!
Hon har samarbetsproblem med sin kollega. Check!
Hon måste hävda sig mot den överordnade som kommer och försöker ta det spännande fallet ifrån henne, och som hon då och då har sex med. Check!
Ärligt talat, jag är så utled på alla dessa sammanbitna ansikten och föräldramisslyckanden och all denna sexuella nöd. Men visst. Arctic noir har en tilltalande kvalitet. Allt det där mörkret och snön. Och vem har inte någon gång drömt om att befinna sig i ett mysigt, modernt forskningscentrum mitt ute i det vita landskapet med en liten grupp kollegor som man hygger sig och spelar bordtennis med i det gemensamma fritidscentret? Eller okej, det var kanske bara jag? Ja, det händer ju faktiskt alltid något fasansfullt i det där centret.
Den här gången har man inspirerats av verkligheten (googla Djatlovpasset), för att skapa ett mysterium som ändå placeras med ena foten i andevärlden.
Nyväckt intresse för ursprungsfolk
I denna nyandliga tid kan det vara tacksamt att mjölka andevärldar som är främmande för den stora majoritetspubliken och som tillhör ett förtryckt folk vars kultur förvisso borde få lov att vara blomstrande.
Det finns ett nymornat intresse för de amerikanska ursprungsfolken, här i form av inuiter. Kanske har det följt på de fasansfulla upptäckterna av massgravar i Kanada i anknytning till gamla internatskolor dit ursprungsbefolkningens barn fördes under rashygienens glansdagar? Upptäckterna, av något som förstås redan varit känt hos delar av befolkningen, framkallade starka reaktioner.
Två bra filmer
Under året som gått har vi kunnat se två (bra!) filmer som fokuserar på amerikansk ursprungsbefolkning: War Pony och förstås Scorseses Killers of the Flower Moon. Mer humoristisk och Taika Waititisk är serien Reservation Dogs som alltså utspelar sig i ett reservat.
Den plötsliga närvaron av något som under så lång tid varit osynligt väcker verkligen åtminstone min aptit på att få veta mer, se mer av vad som faktiskt fortfarande är visserligen vingklippta men ändå levande kulturer. Nämnas kan också den kanadensiska serien Burden of truth som har en stark närvaro av rollfigurer ur ursprungsbefolkning och tar sig an rasismen mot dem.
Socialt tema, men tråkigt utförande
Men andligheten i True Detective sträcker sig längre än så. Den lokala gamla hippien som förfriskar sig med hasch och rödtjut pratar med de döda så där som folk tydligen gör nuförtiden, och har en och annan tröttsam klokskap att dela med sig av. Visst, det finns ett socialt tema i serien. Här har vi storföretaget och de som kämpar mot dess farliga utsläpp.
Här finns också ett feministiskt tema, och ett intresseväckande minst sagt spektakulärt fall att reda ut. Men jag är ledsen, nej, jag tycker inte detta är bra, Foster får till äventyrs vinna hur mycket utmärkelser som helst för sin gestaltning av kommissarie Danvers, jag är varken road eller oroad. Mest uttråkad.
charlotte.wiberg@opulens.se
