SEXARBETE. Charlotte Wiberg har sett ”The Stroll”, en film som handlar om transkvinnor och sexarbete och gräver i transaktivismens historia. Wiberg konstaterar att det är en viktig film som förhoppningsvis kommer att nå ut till många.
Regissören Kristen Lovell flyttade ensam till New York vid femton års ålder. Fick jobb på ett kafé men blev av med det då hon påbörjade sin transitionsprocess mot att bli kvinna. Hon fick höra om den så kallade ”promenaden”, The Stroll, där transkvinnor samlades och utförde sexarbete – det i princip enda arbete transpersoner kunder göra vid denna tid. På HBO Max finns nu dokumentären The Stroll av Lovell tillsammans med Zachary Drucker, en annan transkvinna.
På grund av att prostitution var i princip det enda överlevnadsvalet skildras det motsägelsefullt. Inte som ett fritt livsval och inte romantiserat, men samtidigt ingenting man tvekade om att göra på grund av den relativa tryggheten i pengarna. Kampen för transrättigheter i USA är i alla fall av denna dokumentär att döma tätt sammankopplad med kampen för sexarbetares rättigheter. Kvinnorna på gatan skyddade varandra och lärde in självförsvar. Den starka sammanhållningen var något positivt för de många ungdomar, ofta tonåringar, som ju rymt eller sparkats ut hemifrån på grund av deras könsidentitet – och här fick en annan slags familj.
Vid sidan av prostitutionen fanns hemlösheten. Lovell sov i en tom biograf på nätterna. ”Jag vägrade låta världen bryta ner mig. Men vi tog emot slagen.” Det fanns helt enkelt ingen plats för transpersoner i samhället generellt. För polisen var deras prostitution ”unnatural acts”, och transpersoner var utsatta för både sexuellt tvång och godtyckliga arresteringar från en fientligt inställd kår. Samma snut som vill ha en avsugning kan direkt efteråt arrestera kvinnan i fråga. Brenda, som arbetade på The Stroll 1990-2005, arresterades hela 68 gånger. ”Walking while trans” kallades regeln från sjuttiotalet som innebar att polisen kunde stoppa en transsexuell när som helst, hur som helst på gatan, under misstanken att hen ägnade sig åt prostitution.
Den ”vanliga” New York-bons liv ”tryggades” till priset av att staden blev än mer otrygg för de som redan hade det svårt.
Filmen gräver i transaktivismens historia. Den kända transaktivisten Silvia Rivera, som var en av förgrundsgestalterna vid Stonewall-upploppet, visas i ett elektrifierande klipp tala vid en gay-marsch, där hon anklagar gayrörelsen för att inte inkludera henne och andra transpersoner, trots att hon vigt hela sitt liv åt den – vilket inkluderar att förlora sitt jobb, förlora sin lägenhet, bli misshandlad och kastad i fängelse. Även Marsha P Johnson som startade STAR, Street Transvestites Action Revolutionaries, förkommer i filmen. Silvia byggde upp ett litet provisoriskt läger på en oanvänd pir där hemlösa såväl äldre som unga trans- och queerpersoner kunde bo. Det växte, säger Lovell, till en liten by där man tog hand om varandra och kunde fira jul eller thanksgiving. Naturligtvis revs det till slut ner av polisen.
Med Rudolph Giuliani som borgmästare i New York på 1990-talet inleddes en period av hård brottsbekämpning som innebar ett krig mot all form av ”oordning” som enligt Giulianis filosofi var förknippad med brott. Ordningsmakten slog ner på graffiti, droger, prostitution och hemlöshet (utan att skapa boenden för de hemlösa). Tidigare säkra miljöer för transkvinnor blev nu osäkra för dem. Den ”vanliga” New York-bons liv ”tryggades” till priset av att staden blev än mer otrygg för de som redan hade det svårt.
De prostituerade transkvinnorna motarbetades öppet av boende som ansåg sig ha rätt att slippa se dem och deras ”oordning” – en problematik som funnits även här, där boendes trygghet satts i första rummet och prostituerade bara förväntats försvinna i tomma intet.
I nittiotalets New York blev det närmast till en krigföring mellan de boende och sexarbetarna och deras kunder. De transsexuella sexarbetarna visas i dokumentären som ofta närmast nakna, vilket förstås gjorde dem än mer abjekta. The Stroll ställer viktiga frågor om vem som får höra till och synas i gaturummet, när tröskeln till eget boende och vanlig anställning helt enkelt är för hög för vissa.
Under början av 2000-talet var prostitutionsbekämpningen än starkare. Den öppna prostitutionen med den (lilla) trygghet den gav till transpersoner på gatan försvann. Gatuprostituerade började sändas till det brutala fängelset Rikers. Samtidigt har det vuxit fram en större, mer öppen transrörelse som inte behöver be om lov att existera i den större gayrörelsen utan lockar aktivister och stöd stort nog att kunna stå på egna ben. Kampen i dag handlar om att bygga upp en ekonomi för att exempelvis kunna bekosta boende för transsexuella. Man kämpar inom ramarna för det kapitalistiska systemet – och hur skulle något annat vara möjligt?
Kristen Lovell, som nu gått från att vara föremål för dokumentärfilm och fotografering till att själv kunna berätta sin historia, och hennes medregissör skapar en tydlig skillnad mellan ”då” och ”nu”, där nuet i viss mån karakteriseras av talking heads-intervjuer med välklädda personer med gnistrande tandrad medan det svartvita dået har ett soundtrack av lågt, sentimentaliserat pianoklink. Ibland stör det, som då musiken till och med ledsagar Silvia Riveras brandtal och därmed lite grand tar udden av det, trots att det fortfarande är aktuellt i dag då den ena delen av det polariserade USA vill avskaffa alla rättigheter som hbtqi-personer kämpat till sig.
Det klagas mycket på de stora streamingsajterna, som väl blivit nutidens ”dumburk” (det epitet man tidigare gav tv-apparaten). Men vi har anledning att vara tacksamma för att såväl HBO som Netflix, liksom film- och underhållningsbranschen i stort, befinner sig på den progressiva sidan av historien. Och exempelvis lyfter fram denna utmärkta, viktiga dokumentär inom ramarna för Pride Month. Jag hoppas att ”The Stroll” kommer upptäckas av många.
charlotte.wiberg@opulens.se
