MINNESORD. I dag har vi glädjen att publicera en dikt av Mats Cullin. Dikten kan ses som ett slags minnesord över poeten och författaren Kristian Lundberg.
Mats Cullin är 56 år, sociolog och litteraturvetare. Förutom att skriva arbetar han numera endast ideellt med en tidning för personer med funktionsnedsättning. Sedan barndomen har han levt ett liv med psykisk ohälsa och har alltid känt ett utanförskap. Tillhörigheten och gemenskapen fann han i stället i litteraturens och musikens värld. Cullin började skriva, främst poesi, i 20-årsåldern och var en tid aktiv som estradpoet. Han har tidigare medverkat i någon enstaka kulturtidskrift och även gett ut en liten upplaga av egentryckt material. Han är kräsen, skriver han, refuserar sig själv hårt, men det finns material i gömmorna.
Nu har vi glädjen att publicera en av Cullins dikter som är ett slags minnesord över Kristian Lundberg. Den följer ett tema om förluster men även hopp. Han beskriver sin dikt så här: “Jag tycker den förmedlar en del av vem han var som poet och människa för mig, jag tillhör dem som helst inte vill förklara och dissekera mina texter, inte andras poesi heller för den delen. Jag går ofta mer på ordens känsla än deras exakta semantiska innebörd och hur de passar ihop emotionellt snarare än rent språkligt begripligt. En ibland abstrakt konst med ord i stället för med färg”.
CAROLINA THELIN
Till minne av Kristian
om natten sjunger näktergalen som vackrast,
för sig själv,
vi nattens barn lyssnar och lever ut då andra inte hör.
skuggor fäktar i mörkret,
döljer en skimrande gryning,
ett nytt löfte är på väg längs vallfärdarens brokiga stigar,
om en tid där alla kan höra och vet vad de borde göra,
men bara hör och inte gör
lågan i lampan brinner ännu för de osagda,
men vem ska nu sjunga vår sång,
den utan natten
info@opulens.se
