Helgporträttet: ”Debattklimatet idag är som en stor tågolycka”

TEATERAKTUELL. Dramatikern Martina Montelius är aktuell som författare till pjäsen ”Apoteksvaror i Vällingby” på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, samtidigt som hon är i färd med att regissera Staffan Göthes pjäs ”Kalkon i en resväska” på Brunnsgatan Fyra.

Din föreställning ”Apoteksvaror i Vällingby” handlar om förorten där du själv bor?

– Ja, den utspelas på torget i Vällingby och de människor som vistas där. Vällingby byggdes som en ABC-stad, allt man behövde för att klara sig skulle finnas där. De som bodde där skulle inte behöva lämna sin stadsdel och även de som inte hade så gott ställt skulle kunna bo där. Det var en jämlikhetstanke och blev sinnebilden för det svenska folkhemmet.

Hur mycket av det folkhemmet finns kvar idag?

– Det finns bara bitar kvar av det som var. Jag skrev pjäsen redan innan coronan kom, och sedan blev uruppförandet uppskjutet på grund av pandemin. Det märkliga är att saker jag skrev sedan har hänt. Jag skrev att Vällingby centrum skulle säljas, och sedan blev det verkligen så. Stockholms stad sålde det till ett riskkapitalbolag och fick dessutom gå ner i pris för att gå igenom affären. Och i pjäsen berättar jag att socialkontoret ska läggas ner, och nu har jag läst i tidningen att det verkligen kommer att hända. Det är en annan verklighet vi lever i idag, än bara för ett par år sedan och det har gått snabbt.

Hur långe har du bott i Vällingby?

Sedan 2004, så det är 18 år nu Jag hade bara varit där en gång, innan vi flyttade dit. Det är mitt börja-om-ställe, där den viktigaste delen av mitt liv har ägt rum, den tid när mina barn har vuxit upp. Men att vi flyttade dit handlade egentligen mest om att det var där det var kortast kötid för att få en hyresrätt. Vi fick en lägenhet via bostadsförmedlingen och flyttade dit.

Vad var det du började om från?

Ett liv där jag bodde ensam i en etta på Hornsgatan. Jag hade längtat efter att få bilda en egen familj, men tog inte för givet att det faktiskt skulle hända mig. Men det hände verkligen, hastigt och lustigt hade jag en familj med tre barn.

Vad betyder Vällingby för dig idag?

Här hör jag till en kategori invånare, som är mammorna. Det finns massor av mammor i Vällingby, och du ser oss gå omkring överallt. Vi har håret i hästsvans och vandrar mellan Coop och tvättstugan. Många av de jag jobbar med bor i området runt Mariatorget på Söder. Deras barn vill ha de dyraste skorna och jackorna, för att det är vad som krävs för att passa in. Mina barn frågar inte efter det. I Vällingby är det andra regler i klasserna, eftersom inga föräldrar här har råd med dyra kläder. Här är det i stället en särskilt sorts nyckelring alla kan efterfråga.

Du lever ett liv som ligger långt från den uppväxt du själv hade. Var det detta du drömde om som barn, ett vanligt Svenssonliv med en kärnfamilj i en förort?

– Ja, det här har jag längtat efter hela mitt liv, ett vanligt och vardagligt liv där man inte behöver vara på ett särskilt sätt för att passa in. Det är jättemycket Svensson-liv för mig här. När jag inte är på jobbet och regisserar teater så är det här jag är, och då handlar det om sånt som att gå till tvättstugan.

Sedan din mamma Kristina Lugn dog har du skrivit om henne vid ett par tillfällen. Det är tydligt att det inte alltid varit enkelt att växa upp som enda barnet till en ensamstående mamma som inte alltid mådde bra, men du ventilerar det som är svårt genom ett filter av humor. Är konsten att fila till det som är svart med en rolig udd något du lärde dig tidigt?

– För mig är det ett sätt att leva. Du använder samma muskler när du skrattar som när du gråter, det är bara annan hastighet på dem. Ett sätt att leva är också att skapa en berättelse. Om du skapar en berättelse kring det som är tungt och svårt, så blir det lättare att hantera det.

Hur långt har du kommit i din sorgeprocessen efter din mamma?

– Jag vet inte riktigt. Det är andra villkor än 2,5 år sedan och har blivit mer av en vardag. Det är en långsam process när en människa övergår från vara någon du kan prata med till att bli någon du kan se på bild. Men jag har minnen som ligger och lurar, där en association kan få dem av plötsligt vakna till.

Andra ärver hus eller pengar. Du ärvde en teater. Vad betyder Brunnsgatan Fyra för dig?

– Samma som det betyder för alla som kommer dit, att när människor kommer så vill de ofta vara kvar. Det är en annan känsla än komma in på Dramaten eller Stadsteatern, dit du kommer med inställningen att nu ska jag se på teater och behöver då vara på ett visst sätt. Att komma till Brunnsgatan Fyra är nästan som att komma hem. Det är en tillåtande atmosfär som funnits där sedan Allan Edwall startade teatern, och som det är viktigt för mig att hålla vid liv. De som jobbar där är som en andra familj för mig.

Du blev författare och dramatiker, men vilka yrkesdrömmar hade du som barn?

– Jag ville bli popstjärna. Min idol var Pernilla Wahlgren. Jag ville bli som hon och åka på folkparksturneer och ha en pojkvän från Italien med hår på bröstet. Jag försökte komma in på musiklinjen på gymnasiet, men det gick inte så bra. Det är nog tur för mig att Idol inte fanns för då hade jag nog försökt komma med där också.

Vi lever i en personlighetsekonomi, har du skrivit. I den är tillgångar som en komplicerad barndom och verbal förmåga hårdvaluta. Du har båda dessa saker. Hur ofta hamnar du i situationer där du får kompromissa om vad som kan berättas, och vad du vill behålla för dig själv?

– Det är inte så svårt. Du ska alltid berätta lite mer än vad som känns bekvämt, men inte för mycket. Du kan alltid förhöja det som har hänt. Allt du säger är inte bokstav-för-bokstav-sant. Inte så att du kan hitta på saker, men du berättar alltid ur ett perspektiv.

– Det är också mycket du inte berättar. Vad som är för privat, det känner man. För mig är det vattentäta skott mellan vad som får komma ut och vad som är privat. Jag skulle till exempel aldrig berätta något om mina barn. Det vågar jag inte för de skulle bli så arga, och det tycker jag är bra. Det blir ingen Bianca Ingrosso här.

Blev du själv utlämnad som dotter till en känd mamma?

– Det fanns nog inte så mycket att lämna ut, för jag var mer eller mindre stum när jag var liten.

För att du hade en hörselskada?

– Ja, när jag skulle lära mig att prata så hörde jag i stort sett inget på ena örat. Fast när du är liten förstår du inte vad det är, och kan därför inte heller berätta om det. Jag märkte det genom att jag hamnade i konstiga situationer, där jag förstod att människor hade sagt saker jag inte hade hört. Det gick över sedan när jag fick ett plaströr inopererat. Men det gjorde att när klassen var på badhuset så fick jag ha på mig en badmössa med fettvadd innanför. Det var inte så snyggt och är sånt som blir till ett stigma.

Är det helt bra idag?

– Jag måste tryckutjämna ibland, som man gör på flyget, eftersom mina trumhinnor knorvlar ihop sig annars. Och jag får öroninflammationer ungefär en gång om året, och då kommer det blod ur örat.

Tidningen Fokus hade ett år dig på plats 28 på listan över landets hundra mest inflytelserika kulturpersoner. Men hur känd är du, tittar folk igenkännande på dig på gatan?

– Jag blir nog tittad på i tunnelbanan men ser mig inte så ofta omkring mig, så jag vet inte hur mycket. Det stör mig inte direkt heller, för de flesta är snälla och kommer fram till mig och säger att jag var rolig i Malou efter tio. De som inte är snälla kommer aldrig fram till en. De skriver på Messenger att jag är en batikhäxa och sånt.

Får du ofta otrevliga meddelanden?

– Bara om jag har skrivit en text om Sverigedemokraterna. De är väldigt känsliga. Jag fick också mycket när jag skrev om Patrik Sjöbergs Dumpen, att jag tyckte att det var kontraproduktivt att hänga ut folk så. Då kom det mycket önskemål om att jag borde bli våldtagen och annat.

Hur påverkas du som person av de höga tonlägena med mycket hat och hot, som finns i samhället omkring oss idag?

– Debattklimatet idag är som en stor tågolycka och jag vet inte var felet sitter. Alla tar i så de spricker för att höras. Det går ju i och för sig fortfarande att skriva en finstämd essä men gör du det dränks den genast av att någon skriker från ett annat håll. Det finns inga nyanser, vilket är väldigt sorgligt. Vi verkar befinna oss i en sorts extremläge.

I en värld där alla kryper allt längre in i sina filterbubblor bjöd du en gång in Timbro, tankesmedjan som står för motsatsen till mycket i ditt liv, för ett samtal på scen. Är det mer sådant vårt samhälle behöver, modet att möta sina meningsmotståndare ansikte mot ansikte?

– Det är tio år sedan och var intressant. Vi förde just de här diskussionerna och pratade om hur långt kan det gå – och om de förskjutningar som sker i samhället. Då påstod de att Sverigedemokraterna inte är rasister och aldrig skulle utgöra någon fara. Men det är en idé – jag skulle kanske återvända till det och bjuda in dem igen. Fråga hur de tycker att det har gått?

I ditt sommarprogram utnämnde du kulturtanten – oavsett vilket kön hen har – till landets största rebellrörelse. Är det genom dem en förändring kan ske?

– Det är några år sedan jag sa det och kulturtanten har tagit ett stort kliv framåt sedan dess.  Det har gått från från att vara ett skällsord till att bli en hedersbetygelse. Idag kan du möta 18-åriga pojkar som är kulturtanter som tillmäter det förhöjda en stor betydelse i deras liv och är som besatta av kultur, smal kultur. Och det är bra, för det behövs en återväxt.

I romanen Oscar Levertins vänner låter du huvudpersonen Boel, som är en riktig kulturtant, åka Finlandsfärja med målet att hon ska knulla och ta droger. Det är inte riktigt de aktiviteter som man brukar associera kulturtanter med?

– Boel är speciell med sitt återhållna behov av hedonism. Hon har fått nog och vill bara kasta loss, och vägrar att åldras med värdighet. När jag åkte runt och pratade om romanen möttes jag ibland av frågor om jag tyckte att alla kulturtanter skulle ta droger, och så är det inte. Man får ha lite integritet och bestämma själv.

Men du tror det finns fler kulturtanter som vill släppa loss?

– Jag vet att de finns. En av dem träffade jag när jag signerade boken i en bokhandel i Bromma. Det var en liten tant på närmare 90 år som kom fram och sa att hon hade varit gift i 50 år, och jag kunde ju gissa hur roligt det hade varit? Men så blev hon änka och då var det äntligen dags för henne att slå sig lös. Och det finns många som hon. Idag kan tanterna skaffa Tinder och bli ihop med någon på ett äldreboende. Med Viagra och glidslem kan göra vad de själva vill.

Boel är också en person som många parasiterar på, något som lett till att hon i romanen når en sorts yttersta gräns. Många av parasiterna är de män hon omges av, som du inte ger särskilt smickrande bilder av?

– Det finns inget roligare än att förnedra män. Det finns så många män som är övertygade om sin egen förträfflighet och helt saknar ödmjukhet. Det är ett öppet mål att skämta om dem, och jag har svårt att låta bli.

Du har en offentlig och utåtriktad person, och en som är helt tvärtom där du i en intervju sa att du inte ens vågar ringa dina vänner. Hur går de två sidorna ihop?

– Sanningen utåt, som andra uppfattar, är mycket så. Men jag är egentligen en introvert person. På jobbet är jag den jag behöver vara, en som kan prata, prata, prata. Men när jag kommer hem kan jag vilja lägga mig i ett kolmörkt rum och inte prata med någon. Det är därför jag är uppe på nätterna, då är det alldeles tyst och du behöver inte prata med någon.

Du får panikångestattacker. Hur hanterar du dem?

– Panikångestattacker är inte farliga, bara obehagliga. Med trettio års erfarenhet börjar jag bli rätt bra på att administrera dem mentalt. Nu har jag en pulsometer, som vara något som rekommenderades under pandemin för att mäta syrehalten i blodet. Om det känns som jag inte får luft kan jag titta på den och se att det bara är inbillning, jag håller inte alls på att dö.

Hur ser dina närmaste framtidsplaner ut?

– Just nu regisserar jag en föreställning av Staffan Göthe på Brunnsgatan Fyra, som har premiär den 4 november. När det är klart ska jag sova och sedan skriva klart ett par bokprojekt. Vad de handlar om är jag lite hemlig med än så länge.