BIOGRAFI. Björn Gustavsson har läst en bok om två sångarliv och berättar här om den en gång så uppburna men numera bortglömda mezzosopranen Kerstin Thorborg och hennes livskamrat Gustaf Bergman.
Kerstin Thorborg och Gustaf Bergman av Christer Eklund
Gidlunds
Handen upp: Hur många känner till den svenska operavärldsstjärnan Kerstin Thorborg?
Sannolikt torde få händer höjas. Trots att denna mezzosopran under 1920- och 1930-talen var Sveriges kanske mest omtalade sångerska, med en lysande internationell karriär – och trots att hon 1944 (samma år som vännen Rolf Björling) utnämndes till hovsångare, har Kerstin Thorborg närmast suddats ut ur den musikaliska offentligheten, nästintill glömts bort.
Efter makens död 1952 drog hon sig tillbaka till Hedemora och lär mest ha umgåtts med sina katter. Nio år senare intervjuades hon av en lokaljournalist, Seth Karlsson – ett möte som resulterade i en utställning på Dalarnas museum. Efter hennes död 1970 bildades en stiftelse, med uppgift att förvalta och katalogisera den omfattande kvarlåtenskapen – och till ensam förvaltare utsågs Seth Karlsson.
Falu-Kurirens journalist fick med ens ett jättematerial att gå igenom: 18 fullproppade flyttkartonger, tiotalet dräkt-kartonger, konst, skivinspelningar, 4 timmar smalfilm, mängder av foton, hyllmeter av partitur och 800 sidor tidningsklipp i A3 format. Därtill 5 000 brev – och åtskilligt annat.
Seth Larsson dog innan han blev klar med uppgiften. Under hans sista tid fick han hjälp av Christer Eklund. Denne musikkritiker och f.d. länsmusikchef i Dalarna har därefter fortsatt gå igenom materialet – även om han till en början tycks ha tvekat inför ett så omfattande arbete. Men i slutändan upplevde han det som ”oundvikligt” att slutföra Seth Karlssons dokumentationsarbete.
Sedan 2018 har Christer Eklund varit upptagen med att försöka slutföra alltsammans och utifrån kvarlåtenskapen skriva en bibliografi. Efter sammanlagt femtio års idogt arbete (inräknat Seth Karlssons) har Christer Eklund nu fullföljt uppgiften och nyligen publicerat en mastodontisk bokvolym: 550 tättskrivna sidor, därtill mängder av fotografier samt två cd-skivor med inspelningar från åren 1928—1949.
Hugade läsare kan se fram emot många timmars läsning och lyssning. Boken utgör ett digert destillat av femtio års forskning beträffande personalia. Biografin inkluderar även livskamraten Gustaf Bergman; också denne verksam inom området och i länge även något av manager för sin hustru.
Men hur kommer det sig att Kerstin Thorborg glömdes bort? Christer Eklund menar i sitt förord att hon kanske skulle ha varit mer hågkommen om hon i stället varit sopran, men framför allt: att flertalet inspelningar gjordes på 78-varvsskivor och att hon i modern tid knappt spelats i radio.
Hur annorlunda var det inte under hennes krafts dagar! I flera decennier var Kerstin Thorborg Sveriges ledande operasångerska. Hon debuterade på Stockholmsoperan 1923 och framträdde därefter återkommande i Wien, Berlin, London och New York. På julaftnarna sjöng hon med radiohälsningar till svenska lyssnare från Metropolitan. På den senare scenen, en av världens främsta inom operafacket, tillhörde hon de fasta sångarna under åren 1936—1950. Mest uppmärksammades hon kanske för sina Wagnertolkningar. Under mellankrigstiden hade hon rykte om sig att vara världens kanske främsta operasångerska inom Wagner-facket.
Paret Thorborg/Bergman levde ett liv i sus och dus. Långa tider bodde de i lyxsviter på Astoria nära Metropolitan, många gånger åkte de Amerikabåten Göteborg—New York, och självklart skulle de ha förstaklasshytt. De köpte dyr konst, levde ett flott umgänges- och societetsliv, hade dyra bilar och gjorde spännande resor tillsammans, bland annat kors och tvärs över hela USA. Nils von Dardel målade i New York Kerstins porträtt – men det blev bara halvfärdigt eftersom konstnären plötsligt dog.
Gustaf Bergman, internationellt framgångsrik tenor och bl.a. teaterchef på Storan i Göteborg, gjorde många spännande bekantskaper. En god vän sa: ”Du som sjungit för Puccini, mött d’Annunzio, spelat för kejsar Wilhelm och drottning Victoria, varit som barn i huset hos Cosima Wagner, du borde skriva om allt detta.”
Fascinerande dessutom att Gustaf under läroverkstiden i Vänersborg spelade cello i en kvartett – som sedan upplöstes efter våravslutningen. Lägg därtill att en av musikerna i kvartetten var Birger Sjöbergs bror – och att unge Birger ibland var med på repetitionerna – och emellanåt skickades iväg för att köpa öl till de trägna musikanterna. Var det här fröet sattes till ”Kvartetten som sprängdes”?
Paret Thorborg/Bergman hade svårt att finna sig tillrätta i 30-talets Tyskland. Efter att ha sjungit en roll i ”Mästersångarna i Nürnberg” kom Hitler (som ju beundrade Wagner) in bakom scenen och ville tacka Kerstin för hennes sång – men hon vände honom ryggen. ”Den karln ville jag då rakt inte skaka hand med”, förklarade hon efteråt. Kerstin Thorborg tycks ha varit starkt kritisk mot nazismen, och efter Hitlers maktövertagande förnyade hon inte sitt kontrakt vid Berlinoperan, och när sedan Wienoperan började avskeda judiska medarbetare bröt hon sitt kontrakt även där – och valde i stället att flytta till USA.
Som för så många andra konstnärer, musiker och intellektuella: USA blev fristaden undan ett militariserat Europa. En stor del av den gamla kontinentens intelligentia återsamlades på andra sidan Atlanten.
Under åren har det gjorts flera program om Kerstin Thorborg, exempelvis tv-porträttet ”Dalkullan som blev världssångerska” (1979), tv-produktionen ”Valkyrian som nobbade Hitler” (2012) och en radioserie från 1989 där Seth Karlsson i samtal med Bengt Polo Johansson berättar om Kerstin och Gustaf samt ger många musikaliska exempel från tidiga inspelningar.
De medföljande cd-skivorna är verkligt intressanta. Även om ljudkvalitén de första åren och långt in på 30-talet är bristfällig slungas man verkligen in i de sjunkna världar i vilka inspelningarna gjordes. Några spår, som ”Kennst du das Land” och C L Sjöbergs ”Tonerna”, är rena guldkornen.
Det råder ingen tvekan om att Christer Eklund gjort en hyperambitiöst närgången dokumentation av det musikaliska parets liv och musikaliska gärning. Framställningen är huvudsakligen strikt kronologisk. I princip ingenting tycks vara för smått att berätta. ”Gustaf är förstås vid sina 59 år egentligen för gammal att köra 83 mil i ett sträck, men likt humlan har han aldrig hört talas om ett sådant dumt omdöme om sig själv.”
Ibland: lite svävande mellan det dokumentariska, det anekdotiska och det smått fiktiva. Generellt har dock monografin en främst faktisk karaktär – och i första hand ligger fokus på Kerstins olika engagemang, hennes roller, vad recensenterna tyckt – och även åtskilligt om umgängeslivet.
Det jag saknar i denna imponerande rekonstruktion av två sångarliv är dock försök att i någon mån höja blicken; att sammanfatta, sätta i relation till annat. Christer Eklund är en idog spårhund och följer ”kulturparet” tätt i spåren, men jag saknar vidgade sammanhang, försök till summeringar, kort sagt: en bredare inramning än detta detaljerade myller som ändock dominerar.
Efter avslutad läsning blir jag inte kvitt den paradoxala tanken: Men vem VAR hon, denna sångerska? Som om den minutiösa genomgången av bådas liv inte lyckats håva in något slags helhet.
bjorn.gustavsson@opulens.se
