Kulturkrigets kollaps inför fiendens fiende

16 mar 2022
Sedan Ryssland i slutet av februari inledde sitt anfallskrig mot Ukraina har väst vaknat upp till en ny verklighet, konstaterar Lars Anders Johansson. (Montage: Opulens. Bakgrundsbild: Pixabay.com)

NYA TIDER. “Wokerörelsens karaktär av elitprojekt har alienerat stora grupper i de västerländska demokratierna, grupper ur vilka de auktoritära populiströrelserna hämtat sitt väljarstöd.” Lars Anders Johansson om hur irrelevanta de som tills nyligen dominerade debatten blivit med Ukrainakriget.

De som hyllat Vladimir Putin för att denne framstått som en kontrast mot wokerörelsen framstår som nyttiga idioter när invasionen av Ukraina gjort att Rysslands hänsynslösa maktpolitik inte längre går att förklara bort.

Så sent som 2019 kallade Matteo Salvini, Italiens tidigare vice premiärminister och partiledare för Lega Nord, Vladimir Putin för den bäste statsmannen för närvarande på jorden. 2017 reste Marine Le Pen till Ryssland som ett led i sin valkampanj. Bilderna på den franska partiledaren som skakar hand med en leende Putin är onekligen en belastning i dag.

Få brukar bli så grundligt besvikna som de som intalar sig att ens fiendes fiende är ens vän. Historien är full av exempel på godtrogna personer som fallit offer för sina förment allierade. Begreppet nyttiga idioter brukar användas för att beskriva denna personlighetstyp, som ovetandes går sina fienders ärenden. Myntandet av begreppet brukar tillskrivas Lenin, men huruvida han någonsin använde det är höljt i dunkel.

De frihetliga socialister som gjorde gemensam sak med bolsjevikerna 1917 kom att bli bland de första att falla offer för de sovjetiska utrensningarna. De iranska kommunister som lierat sig med religiösa fundamentalister i sin kamp mot Shahen fann snart att de gått ur askan i elden.

Efter östblockets sammanbrott trodde och hoppades många att de totalitära systemens och deras nyttiga idioters tid var förbi.

Under det kalla kriget gick fredsorganisationer i väst, förmodligen mot bättre vetande, Sovjetunionens ärenden. På båda sidor om järnridån använde man “soft power” genom att understödja oppositionella kulturella rörelser, för att så splittring hos den andra supermakten och dess allierade. Men medan de som spelade rockmusik och protesterade mot proletariatets diktatur med facit i hand framstår som hjältar som står upp mot förtrycket, framstår de som i väst gick sovjetdiktaturens ärenden som just nyttiga idioter.

Efter östblockets sammanbrott trodde och hoppades många att de totalitära systemens och deras nyttiga idioters tid var förbi. 1992 publicerade den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama den epokgörande boken The End of History and the last Man. Fukuyama argumenterade för att den liberala demokratin var den naturliga slutpunkten för varje samhällsutveckling.

Som ett svar på Fukuyama publicerade den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington året efter sin likaledes epokgörande essä, The Clash of Civilisations, där han varnade för att det kalla krigets tillfälliga kraftmätning mellan ideologier i framtiden skulle kunna komma att ersättas av en mer traditionell kraftmätning mellan civilisationer, sammanhållna av etniska, kulturella och religiösa lojaliteter.

De nyttiga idioterna och deras dragning till radikala och auktoritära lösningar dog emellertid inte ut med det kalla kriget. De senaste årens radikalisering och polarisering över hela västvärlden har med all önskvärd tydlighet visat att de nyttiga idioternas tid inte ännu inte var överspelad. Den totalitära wokerörelsen har i ett allt gällare tonläge krävt underkastelse av alla samhällsområden. Alltifrån storföretag till elitidrottare avkrävs uttrycken för den identitetspolitiska aktivismen.

På den andra sidan den vidgade klyftan har de auktoritära populisterna kunnat rida på den våg av missnöje som wokeaktivismen skapat. Wokerörelsens karaktär av elitprojekt har alienerat stora grupper i de västerländska demokratierna, grupper ur vilka de auktoritära populiströrelserna hämtat sitt väljarstöd. Missnöjet med den allt mer verklighetsfrämmande eliten har inte alltid gått att etikettera ideologiskt, som i fallet med de gula västarna i Frankrike, men har ofta antagit karaktären av nationalism eller auktoritär socialkonservatism, med Donald Trump och hans MAGA-rörelse som främsta banerförare.

Woke-aktivisterna har tenderat att ha en mer överslätande syn på den totalitära diktaturen Kina och dess imperialistiska ambitioner än på Ryssland. Zara Larssons samarbete med Huawei eller att Dagens Nyheter uppfattar reklam från det kinesiska kommunistpartiet som mindre problematiskt än reklam från Sverigedemokraterna är bara två exempel. Den auktoritära populiströrelsen har istället tenderat att betrakta Rysslands ledare Vladimir Putin som en, om inte allierad, så åtminstone som en positiv kontrast till det påstått förvekligade västerlandet.

Sedan Ryssland i slutet av februari inledde sitt anfallskrig mot Ukraina har väst vaknat upp till en ny verklighet. Ett av de tydligaste konkreta tecknen på förändringen är de tyska socialdemokraternas omsvängning i försvarsfrågan. En annan konkret signal är den svenska opinionens plötsliga omsvängning i Nato-frågan.

Den allra tydligaste indikationen på att någonting har hänt är dock hur irrelevanta de som tills nyligen dominerade debatten plötsligt har blivit. Wokerörelsens kamp mot majoritetssamhället och dess normer framstår plötsligt i all sin barnsliga genans, och den populistiska högerns undfallenhet för Vladimir Putin och hans gangstervälde ger en mycket dålig smak i munnen. Det är nog betydligt fler än Marine Le Pen och Matteo Salvini som känner ruelse över sina tidigare hyllningar till den ryske ledaren.

Huruvida den nya geopolitiska verkligheten är en återgång till den kamp mellan civilisationer som Huntington varnade för, eller bara ett bakslag på resan mot historiens lyckliga slut återstår ännu att se.

LARS ANDERS JOHANSSON
larsanders.johansson@opulens.se

Följ/gilla oss

Annonser

TelegrafstationenBehrang Kianzad - Vad kostar ett liv?

Veckans Opulens

Veckans Opulens kommer gratis via mail på lördagar. Du kan när som helst avsluta nyhetsbrevet. Anmäl dig här:

Genom att teckna nyhetsbrevet godkänner du Opulens integritetspolicy.

Opulens systermagasin

Magasinet Konkret

Gå tillToppen

Se även

POLITIK. Lars Thulin anar ett hopp för demokratin valåret 2026. Men är månne ljuset i slutet av tunneln bara strålkastarna på ett annalkande snabbtåg som kommer att krossa våra förhoppningar?

Valåret 2026 – Ljuset i slutet av tunneln

POLITIK. Lars Thulin anar ett hopp för demokratin valåret 2026.
HISTORIA. Carsten Palmer Schale har läst professor Per Månsons nya bok ”Den ryska autokratins uppgång och fall” och konstaterar att det är ett verkligt mästerverk och nödvändig läsning för den som vill förstå sig på Ryssland.

Per Månson skriver mästerligt om rysk historia

HISTORIA. Carsten Palmer Schale har läst professor Per Månsons nya