OFREDSTIDER. “Att se hur våra politiker väljer att agera under krigshot har om inte annat gjort det tydligare vilka som vill vårt land väl”, skriver Myra Åhbeck Öhrman.
Krig i Europa. Ryssland hotar med kärnvapenattacker. Hur ska man ens greppa de händelserna och göra dem verkliga?
För någon som mig, född långt efter det senaste världskriget och strax innan Sovjetunionens fall, känns de lika otidsenliga som dansbanor och Folkets Hus. Saker man läser om i en historiebok och häpnar över hur de en gång, för inte allt för länge sedan, var en väsentlig del av svenskars normala tillvaro. En global pandemi med dödssiffror i miljonerna känns å andra sidan som något man skulle återfinna ännu längre bak i boken. På papper så bisarrt att det nästan lika gärna hade kunnat ha Bibeln som primärkälla trots dess högst vardagliga effekter på livet för oss lyckligt lottade.
Vilket jävla decennium 2020-talet redan hunnit vara.
När invasionen bröt ut köpte min klokare hälft för första gången på länge en papperstidning. Berättade om sin tyska mormor, född -36, som fram till sin död sparade urklipp med förstasidesrubrikerna om fred i Europa.
De är inte smickrande för svensk höger.
I mitt minne och sociala medier-flöden sparar jag andra ögonblicksbilder av kriget. Och de är inte smickrande för svensk höger.
Moderaterna som kastar sig in 18 minuter innan Magdalena Anderssons tal till nationen för att plocka poäng på påståendet att de, till skillnad från de röda, vill stärka upp Sveriges försvar. Trots att det är en direkt lögn.
Deras riksdagsledamot Lars Beckman delar en skärmdump från en SvD-artikel från 2015. Den återberättade ett avslöjande i Aftonbladet, där en källa vittnat om att Vänsterpartiet skänkt pengar till proryska separatister i Ukraina. Källan visade sig ett år senare vara en rysk man som gått under flera identiteter för att mygla sig in i landet, där han omedelbart sökte sig till politiken och skrev under debattartiklar som ytterligare några. Kanske idag mest känd under namnet Egor Putilov, och av Säpo klassad som en säkerhetsrisk.
Det här känner Beckman garanterat till. Både eftersom han själv pekade ut Putilov som desinformatör åt Sverigedemokraterna när han avslöjades 2016, och det påpekades för honom att det är tydligt angivet i en rättelse i Aftonbladets artikel när han delade den för mindre än en vecka sedan. Kanske tycker Moderaterna det är okej att deras riksdagsledamöter sprider rysk desinformation, när avsändaren ändå jobbat åt partiets planerade samarbetspartner. Det där stödpartiet de ägnat senaste året åt att ömsom tvätta byken åt och sjunka till samma nivå som.
För drygt ett år sedan sa Ulf Kristersson att Sverigedemokraterna har förändrats. Även Kristdemokrater har uttalat stöd för partiets eget upprepade påstående: Att de inte har något att göra med det parti den nuvarande ledningen valde att gå med i under 90-talet. Alla referenser till det de sysslade med då är ogiltiga.
Det glömde de visst själva bort, när de igår försökte motverka all kritik som riktats mot deras Putingullande genom att hänvisa till Björn Söder varnade om det “rödbruna” rysshotet redan 1999.
Som bonus visar haveriet att man bör ta dramatiska utspel om att “brun” bara kan betyda “nazist” och därför är ett orättvist epitet, ungefär lika seriöst som tanken på att de faktiskt skulle ha ändrat sin politik.
Videoklipp där flyglarm ljuder över Kiev får mig att undra över när jag ens hörde Hesa Fredrik senast. På Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida informerar de, med anledning av omvärldsläget, extra noga om att den åter testas nästa vecka. Jag undrar om jag som vanligt kommer att filtrera ut och knappt märka av det, eller om något i mig förändrats med nya perspektiv.
Att se hur våra politiker väljer att agera under krigshot har om inte annat gjort det tydligare vilka som vill vårt land väl. Jag hoppas att ingen av oss glömmer det innan det är dags att rösta i september.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
