PROSA. Mikael Yvesand har skrivit en fullfjädrad debut, han hanterar språket med lätthet och den dialektala och brötiga dialogen romankaraktärerna emellan är på kornet, skriver Carolina Thelin.
Häng City av Mikael Yvesand
Bokförlaget Polaris
Det är sommaren 1999 i Luleå. Berättarjaget och Davve har precis slutat sexan och till hösten väntar högstadiet. Jocke är två år yngre. I den romandebuterande Mikael Yvesands Häng City får vi följa de tre prepubertala pojkarna vars föräldrar är bortresta. De äger dagarna och de ljusa nätterna och äventyret väntar runt knuten. Yvesand, född 1986, är själv uppvuxen i Luleå men bosatt i Stockholm. Under flera år bodde han i Berlin och det var där romanen kom till.
Yvesand fångar känslan av att vara just i den där jobbiga åldern i varje detalj och det med rätt attityd – med den tramsiga jargongen som övergår i ångest över livets obegripligheter. Jaget är en grubblare. Han minns sin barndom som “ung och tungsint – jag var tidig i invecklingen – höll jag mig i utkanten”. Och som Lulebo lär man säkert känna igen sig. Yvesand refererar till massor av platser i staden och till nationella händelser som skedde under samma period, bland annat Malexandermorden och mordet på John Hron.
Berättarjaget bor på Björkskatan nära Ormberget medan Davve och Jocke bor på Midvinterstigen på Hertsön. De tre är oskiljaktiga. Utan den ene fungerar inte den andre och det är Jocke som är kittet. Han är en snacksalig entertainer som, kanske just för att han är yngst, inte bryr sig om vad andra tycker. Davve beskrivs som någon som alltid ser skeptisk ut: “Vissa barn lägger sig tidigt till med det kroniska gubbuttrycket. Kanske som ett sätt att vinna sin pappas respekt”.
På Örnäset ligger Systembolaget och snabbmatsrestaurangen med det menlösa namnet “Mat City”. Pojkarna kallar därför vissa saker i Luleå för dess utmärkande egenskaper följt “City” – diskot för “Röv City”, vindstilla kvällar för “Mygg City”. “Häng City” består av vårdcentralen, dagiset och skogsdungen där de bygger en koja av bland annat dagisets klätterställning. De tillbringar dagarna med med att skejta, snatta cigg och snus, dricka Pepsi, elda plast, spela “rövboll” och akta sig för “videovåldsgänget”. Allt jaget kräver är “ett liv helt utan problem”.
“Ducken” och hans kompis “Bond” bor på samma gata som Davve och Jocke. De är “töntar men harmlösa”. Så när det hemska händer Ducken och hans oansenliga familj har de svårt att relatera. Inbakat i handlingen finns nämligen en sorts kriminalhistoria som utmynnar i ett bestialiskt massmord. Men allt det där försiggår vid sidan om, i vuxenvärldens realitet. Pojkarna har ju sina egna bekymmer där det händer saker som kräver att man hellre flyr än illa fäktar.
Häng City är på sätt och vis en klassisk äventyrsbok. Liksom i Tom Sawyers äventyr skildras friheten från vuxenvärldens tvång, de oförargliga pojkstrecken och framför allt gemenskapen pojkarna emellan. De dras också in i en mordhistoria och jaget har, liksom Tom Sawyer, en obesvarad romans (fast här i en ouppnåelig tjej som är ett år äldre).
Yvesand har skrivit en fullfjädrad debut, han hanterar språket med lätthet och den dialektala och brötiga dialogen romankaraktärerna emellan är på kornet. Men så slutar boken oväntat snöpligt och jag frågar mig: var allt det här bara en dröm eller ett suddigt minne från barndomens sista år?
poesi@opulens.se
