Grym och vacker noir-mardröm

THRILLER. I Guillermo del Toros “Nightmare Alley” gestaltar Bradley Cooper en högmodig bondfångare. Det är sällan som en psykologisk thriller är så här krypande, kuslig och, tja, psykologisk.

Stan (Bradley Cooper) har precis tänt eld på en gammal bondgård med en död människa i. Mer än så vet vi inte om hans ursprung när han råkar kliva in bakom tälten på ett kringresande tivoli på bondvischan.

Där blir han kvar. Först som tystlåten grovarbetare, men snart hittar Stan sin plats bland cirkusfolket och han visar sig ha naturlig fallenhet för bondfångeri. En avdankad skojare (David Strathairn) lär upp honom i tankeläsandets oädla konst och tack vare sin talang lyckas Stan byta depressionen-depp och gyttja mot flotta art deco-salonger i New York tillsammans med den förälskade tivolikvinnan Molly (Rooney Mara).

Inte för att spoila för mycket, men låt oss bara säga att Stans framgångar stiger honom åt huvudet och trots tidigare varningar leker han med krafter som han inte behärskar. Det här är en en rätt grym berättelse där högmod går före fall och den stackars Stans öde nog var beseglat redan från början. Klassiska film noir-teman helt enkelt. Vägen mot det ofrånkomliga blir en hypnotisk och vacker resa tack vare fotografen Dan Laustsen och designern Tamara Deverells smått magiska bilder, samt en helt sanslös rollista.

Cate Blanchett är lysande som psykoanalytikern och svala femme fatalen Lilith. Willem Dafoe så att säga kör så det ryker som svinet Clem som basar över tivolit och som lockar fram Stans mörkaste nihilism.

Samtidigt är det här knappast något nyskapande. Boken “Nightmare Alley” gavs ut 1946, den första filmatiseringen med Tyrone Power kom året därpå. Sedan dess har noir-genren återupptäckts, omtolkats och tjatats sönder till förbannelse. Och Guillermo del Toro är knappast ensam om att uppskatta Hitchcock, “Freaks”, pulp-litteratur, John Steinbeck och det där luddiga begreppet “americana”.

Men få gör det med lika mycket kärlek och med ett lika säkert filmöga som han. “Nightmare Alley” blir aldrig en pastisch, den känns snarare som en klassiker.

Björn Berglund/TT