PROSA. Anna Remmets har läst en roman av Pilar Quintana om “två nyanserade människor som båda är kapabla till såväl ömhet som våld.”
Tiken av Pilar Quintana
Översättning: Annakarin Thorburn
Rámus
Djur, och särskilt hundar, fungerar som våra bästa vänner, familjemedlemmar och projektionsytor. I den colombianska författaren Pilar Quintanas English PEN Award-belönade korta roman Tiken adopterar en kvinna en liten hundvalp. Damaris, som kvinnan heter, lever ett relativt fattigt liv tillsammans med sin man Rogelio. Hon städar och sköter underhållet i ett hus som tillhör en vit familj. Hon har länge förgäves försökt bli gravid. Paret har redan tre hundar, men de är mest Rogelios och har med brutala metoder uppfostrats till folkilskna vakthundar. När Damaris får den lilla tiken lovar hon sig själv att det ska bli annorlunda med denna. Om Rogelio är brutal mot valpen ska hon döda honom säger hon sig själv. Det hela visar sig dock utvecklas mycket annorlunda i denna stillsamma men brutala lilla roman.
Efter förlagets beskrivning av Quintana som en författare som skriver fram ”nya platser” väntar jag mig halvt om en mycket avskild och kanske mystisk miljö à la Gabriel García Márquez Macondo, men det hon skildrar är ett vardagsliv som går i gamla invanda hjulspår, om än i en ganska fattig miljö där djungeln finns runt knuten vilket säkert känns obekant för många svenska läsare. Det som framstår som nytt är istället att hon skildrar svart arbetarklass utan att exotifiera vare sig dem eller deras fattigdom. Damaris och Rogelios knappa omständigheter framkommer i små, men omsorgsfullt beskrivna detaljer, som när hon tvättar sina underkläder för hand eller inte kan ringa en bekant eftersom hon inte laddat saldot på mobilen. Dessutom är den rasistiska dimensionen av det colombianska klassamhället tydligt i Damaris relation till sina vita arbetsgivare vars hus hon underhåller och som hon kallar ”herr” och ”fru”. Men det frossas inte i svart fattigdom och elände på det sätt som ofta görs när västerländska (och en del icke-västerländska) författare skriver om svarta människor. Inte heller blir den ofrivilliga barnlösheten alltför schablonartad.
Djur i fiktionen får ofta rollen som katalysatorer för människors utveckling på mer eller mindre övertydliga sätt. Och visst har den lilla tiken en sådan funktion, men också här är Quintana en subtil berättare. Utan att bli sentimental beskriver hon det lilla djurets hjälplöshet och mjukhet och samtidigt det djuriska hos den. Det smutsiga, vilda och kroppsliga som kanske är det som i slutändan stöter bort Damaris fast hon när tiken var valp bar henne i sin bh.
Här finns, till skillnad från i Hollywoodfilmer om människor som adopterar djur, inget uppbyggligt. Adoptionen av hunden leder inte till någon positiv personlig utveckling för Damaris. Däremot får vi på bokens få sidor och med ganska få ord veta ganska mycket om Damaris och Rogelio. Det narrativ om den brutala, djurmisshandlande, maken som Quintana bäddade för i början kommer delvis på skam och fram träder två nyanserade människor som båda är kapabla till såväl ömhet som våld.
Särskilt intressant blir det när rollerna kastas om och det blir plågsamt tydligt hur flytande gränsen är mellan beskyddare och förövare gentemot de som är beroende av oss.
anna.remmets@opulens.se
