Partiledardebattens öppna mål och vurpor

ORDKRIG. “Friskolefrågan var i alla fall bra på att synliggöra bristen på goda argument för vinstuttag.” Myra Åhbeck Öhrman imponeras inte av gårdagens partiledardebatt i Svt.

Jimmie Åkesson satte den dramatiska ribban orimligt högt för resten av deltagarna genom att redan i de inledande delarna få ett utbrott på Per Bolunds användande av uttrycket “blåbruna partier”. Hans “Kallar du mig nazist?! Gör du det?!” var en ganska lyckad Sverker Olofsson-imitation som säkert fick ett par väljare att hurra över att den store ledaren ställde Miljömupparna till svars.

Det verkar tyvärr också vara en fortsatt fungerande strategi för att se till att ingen i efterhand diskuterar något annat än “men är Sverigedemokraterna nazister, egentligen?” Osmart av Bolund att servera honom det öppna målet, och av moderatorerna att kliva åt sidan för att låta Åkesson tåfjutta in den slitna gamla bollen.

Betydligt mer diskret var vår statsminister Stefan Löfven som gjorde sin sista partiledardebatt. Trots det var han ovanligt bra. Lugn, tydlig och lite överlägset road på det där dryga sossesättet många verkar minnas med värme från Göran Persson och Palme.

I duellen om jobben mot Ulf Kristersson har jag förstått att den senare av flera utmålats som debattens vinnare, men har svårt att förstå varför. Kristersson attackerade Löfven med det tråkigt bekanta argumentet att utbildning inte är en viktig punkt för att få fler i arbete, bara för att senare flera gånger understryka hur viktigt det var att vi utbildar fler poliser, vårdpersonal och lärare.

En ännu mer imponerande tankevurpa var hans exempel med en somalisk flerbarnsmamma som påstods kunna få ut en högre summa från bidrag än den lön hon får som heltidsarbetande. Same old även från Moderaterna: Lösningen på arbetslöshet är att sänka bidragen så att det lönar sig att jobba. Problemet, tror jag, var att han försökte förebygga jämförelser med Reagans gamla rasistiska stereotyp om “welfare queens” genom att förtydliga att just den här somaliska mamman faktiskt valde att jobba ändå. Vilket motbevisade hela poängen exemplet var tänkt att illustrera.

Men det kanske inte var så viktigt. Inte om målet var att plocka upp vartenda invandringskritiskt argument innan Jimmie “Det enda bruna som finns är nazismen” Åkesson hann (eller behövde, beroende på hur konspiratoriskt lagd du är) lyfta dem, vilket han lyckades bra med.

Åkesson fick istället debattera med Nooshi Dadgostar om skolan, och gnälla om att problemet var för mycket flum och inte tillräckligt hårda tag. Ironin i att det inte finns någon flummigare avsiktsförklaring än att anklaga existerande system för att innehålla för mycket flum borde inte gå förlorad för någon.

Friskolefrågan var i alla fall bra på att synliggöra bristen på goda argument för vinstuttag. Även här lyckas Kristersson göra en vurpa genom att försvara dem med att det “är så små summor” samtidigt som de tydligen är livsviktiga som motivation för den där valfriheten både han och Annie Lööf tjatade om. Ingen frågade varför vissa föräldrar tydligen är sadister och väljer att sätta sina barn i en sämre skola på pin kiv, och vad vi ska göra åt det.

Nooshi lyckades nämna ordet “knegare” två gånger under debatten och skällde ut Åkesson efter noter för att inte bry sig om dem, vilket når ribban för godkänd i min imaginära partiledarskola för vänsterpartister.

Klimatsegmentet som helhet var en besvikelse. Miljöpartiet borde ha briljerat här, men
lyckades inte ens köra över en dåligt förberedd Nyamko Sabuni. Kanske hade det gått bättre om Bolund haft en elbil, eftersom de att döma av hur mycket de lyftes kan lösa nästan alla jordens problem.

Ebba Busch var där också, lät gråtfärdig och viftade med en bunt papper om poliser.
Jahopp.

Lite så känns det på det stora hela. Jahopp. Det bådar inte särskilt gott för valåret, men jag är villig att omvärdera om någon tar med sig Sverkers soptunna som rekvisita nästa gång.