LÅNGFILM. Karolina Bergström har sett den franska långfilmen I väntan på frihet i regi av Emmanuel Courcol. Det är “en tillrättalagd feelgood-skildring som inte är dålig i sig, men som hade kunnat vara så mycket bättre”, konstaterar hon.
I väntan på frihet
Regi av Emmanuel Courcol
Den som har sett den mer än tjugo år gamla svenska långfilmen Vägen ut, för övrigt regisserad av framlidne Daniel Lind Lagerlöf, kan redan denna verklighetsbaserade historia i stora drag. När Dramaten-skådespelaren Jan Jönson år 1985 slumpartat träffade på fängelsedirektören på Kumlaanstalten ledde mötet till att Jan Jönson sade upp sig från Dramaten för att sätta upp Samuel Becketts klassiker I väntan på Godot – på Kumla och med fem fångar i huvudrollerna. Mer än så ska inte avslöjas här med risk för spoilers, utöver att Jönsons arbete i verkligheten tog honom vidare till det beryktade kaliforniska fängelset San Quentin och dessutom gjorde Jan Jönson till personlig vän med Beckett själv.
Här har man alltså gjort en fransk version av hela historien, som också känns väldigt fransk i sina gester. Den medelålders och småbittre skådespelaren Étienne, som inte stått på scen på år och dag, får ett tillfälligt jobb som dramapedagog på en anstalt med uppdraget att iscensätta ”sedelärande fabler” för en kortare föreställning med några fångar. Det intensiva mötet med de intagna får Étienne att se på sitt yrke med nya ögon, och hux flux har han övertalat fängelsechefen om att få repetera in sin ögonsten I väntan på Godot med de utvalda fångarna. Målet – att avsluta med en föreställning inför publik på en riktig teaterscen. Precis som i Vägen ut gör föreställningen succé, vilket leder vidare till en turné landet runt för den häpna teaterensemblen.
Det är inte konstigt att I väntan på frihet, eller Un triomphe som originaltiteln lyder, har lanserats stort utomlands med sina stora gester och humanistiska tematik. Och visst finns här en del fina inslag, som Étiennes ihärdiga tålamod med sin ensemble som både slår honom på truten vid ett tillfälle och som trots sin gnistrande skådespelarenergi inte alltid har det sceniska tålamod som Becketts dramaturgi stundvis kräver.
Desto märkligare är då behovet av att berätta denna historia på nytt utan att egentligen ha så mycket nytt att framföra, utöver flitigt strösslade ”merde” och ”ou quoi?” istället för vad det nu hade kunnat uttryckas som på svenska. För här hade det verkligen funnits en chans att ställa de stora frågorna om frihet, ofrihet och framför allt om dagens fängelsesystem. Nyskapande hade exempelvis också varit att haka på den så populära amatörskådistrenden, och låta folk som verkligen vet hur det är att vara frihetsberövad spela rollerna som de intagna. Istället får vi en tillrättalagd feelgood-skildring som inte är dålig i sig, men som hade kunnat vara så mycket bättre. ”N’est-ce pas?” som fransoserna själva skulle uttrycka det.
karolina.bergstroem@opulens.se
