Filmrecension: Färgstark men plottrig saga

ACTION. Det blir en rejäl dos kung-fu, akrobatisk action och frustande drakar när Marvels superhjälte Shang-Chi får sin egen film i “Shang-Chi and the legend of the ten rings”.

Marvels första exklusiva biopremiär på två år kan bli avgörande för filmbolagets framtid. “Black Widow” som hade premiär i början av sommaren strömmades även på Disney Plus (vilket ledde till att filmens stjärna Scarlett Johansson stämde Disney för förlorad inkomst).

Filmvärldens mäktigaste spelare riskerar plötsligt att gå miste om delar av de enorma biljettintäkter som tidigare var garanterade. Köplusten har förstås mattats av på grund av coronapandemins restriktioner, men det har också surrats om att publiken är trött på nya superhjältar som de aldrig hört talas om. “Shang-Chi” är på många sätt en överbelamrad saga och frågan är om det är tillräckligt för att bevara global dominans?

De tio ringarna som titeln refererar till är magiska föremål som tillhör Shang-Chis fader, som enligt legenden fått övermänsklig stridsförmåga och evigt liv.

Sedan han var en liten pojke i Kina har Shang-Chi drillats av sin pappa till att bli en mördarmaskin. När vi träffar honom i nutid (spelad av en charmig Simu Liu) har han lämnat sitt gamla liv för San Francisco. Där parkerar han bilar åt förmögna hotellgäster tillsammans med sin platoniska bästis Katy (spelad av Awkwafina, som utgör filmens komiska element).

Det förflutna bubblar upp när några hårdnackade krigare – en av dem med en arm som kan förvandlas till en machete – attackerar Shang-Chi på en buss. Det är hans pappas medhjälpare som har kommit för att hämta honom. Jakten fortsätter till Macao, där Shang-Chi luras in i ett underjordiskt slagsmålsevent som strömmas live på Darkweb.

Det visar sig snart att pappan har kläckt en plan för att hitta Shang-chis bortgångna mamma, och en övernaturlig karta visar vägen till en annan dimension där hon påstås finnas. Det är ungefär där som mycket blir mer, och snart för mycket att svälja.

Inne i en förtrollad skog träffar vi fantasieggande varelser och en hemlig orden som skyddar världen från mörka själaätande monster, som vore det hämtade ur en HP Lovecraft-novell.

Det är minst sagt färgstarkt, och ett härligt mytologiskt avbrott från Marvels vanliga formula. Men när den episka slutstriden drar i gång förvandlas allt till samma datoranimerade gröt som många av oss har tröttnat på sedan länge.

“Shang-Chi and the legend of the ten rings” bjuder visserligen på imponerande actionscener med övermänskliga stuntprestationer, och rent godis för fans av välkoreograferad kung fu.Tyvärr är filmen för humorlös och plottrig för att det ska räcka hela vägen.

Kristoffer Viita/TT